Dyngkåt och hur helig som helst (av Mia Skäringer) – bästa terapin mot porriga älvor

I helgen som var spenderade jag lördagen med att flänga runt på möhippe-äventyr. Det var jag och ett gäng elitgymnaster. Och då snackar vi SM-guld. Kontrasten mellan mig och gymnasterna blev mer och mer uppenbar för varje aktivitet vi företog oss. Men störst var den nog ändå när vi skulle dansa runt en påle. Nu syftar jag dessvärre inte på en totempåle, det hade jag känt mig ganska bekväm med. En totempåle och lite cumbiatakter så är jag hemma. Nej nu snackar vi Poledance. Instruktören var något av en liten porrifierad älva som liksom svävade runt stången. Det gjorde inte jag. Jag var snarare bergatrollet, om vi ska spinna vidare på sagometaforerna. Eftersom rummet i stort sett var byggt av speglar var det svårt, för att inte säga omöjligt, att undvika att få en glasklar bild av den egna prestationen. Nå väl, hade det inte varit för att det låg allt för nära till hands att jämföra sig med den självklara rörelseprecisionen hos resterande delen av sällskapet hade det kanske inte varit allt för illa. Eller vem försöker jag lura. Jag kommer aldrig att lyckas förföra någon med hjälp av en kromad påle.

Näst följande dag låg jag i badet och läste Mia Skäringers helt fantastiska bok Dyngkåt och hur helig som helst.  Det är en sådan där bok som nästan alla läst, ja, utom jag då, fram tills nu. Detta trots att jag har hört den lovordas i stort sett varje gång den omnämns. Så där ligger jag i mitt ångande badvatten och läser sida upp och sida ner, tappar upp mer varmvatten och läser vidare. Mia skriver på ett så befriande sätt att till och med Pole-dansupplevelsen (beklagar den grova svengelskan) kändes som en fin prestation – med lite distans om inte annat. Har ni läst boken så förstår ni nog hur jag menar.

Dyngkåt och hur helig som helst är en sammanställning av krönikor och utvalda blogginlägg om familjeliv, prestationsångest, sex och Mias sätt att hantera de mest hopplösa situationer. Vardagsrealismen blir underbart svart och kontrasterna mot humorn och värmen i texten så skarpa att om jag inte redan kisade, för att jag skrattade, så hade jag behövt solglasögon. Det är underfundigt, påträngande personligt och underbart underhållande. Här beskrivs konsten att hålla en oproportionerlig mängd bollar i luften, tappa några och ändå känna att man är en jäkligt bra mamma, kvinna, älskarinna, ja; människa, trots allt. Gränslöst, ärligt, befriande, galet, svart och tokroligt.

Nej, jag kommer aldrig lyckas förföra någon med hjälp av en stång, och i ärlighetens namn så var det nog inget jag eftersträvade heller. Min armbåge är blågrön och min kropp är i avsaknad av så väl koordinationsförmåga som gymnastspänst men i sinnet är jag en smidig liten älva som skuttar mellan dråplighetens tuvor snarare än att snubbla och plumsa ner i den bittra dyn.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring, Kåseri. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Dyngkåt och hur helig som helst (av Mia Skäringer) – bästa terapin mot porriga älvor

  1. Miranda skriver:

    Klockrent! Kisar av skratt när jag läser din blogg! Brutalt befriande den med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s