"Yoga hurts meditation is boring"

Ubud – en stad att älska!
Ubud är Balis inofficiella kulturhuvudstad och fick ett stort kommersiellt uppsving efter succén med Eat, Pray, Love som filmatiserades med Julia Roberts i huvudrollen och bland annat utspelar sig just där. Staden är högt belägen, omgiven av grönskande berg och frodiga risterrasser. På de slingrande gatorna ligger caféer, gallerier och barer tätt och ofta under ett och samma tak. Om den stereotypa Padangbai-turisten är en backpacker är den stereotypa Ubud-turisten en andlig sökare med linnebyxor. Det var också anledningen till att jag fann ovanstående text på en av murarna som omgärdar Sacred Moneky Forest exceptionellt underhållande. Sacred Monkey Forest är en park fylld med mossbeklädda statyer, rökelsedoftande tempel och fler apor än träd. Om det inte varit för alla turister hade platsen känts närmast magisk.

Ett litet snedsprång av Denise Rudberg – sex, mord och glamour
Andliga sökare, om än lite mer sekteristiskt livscoachande sådana, utgör även en viktig del av intrigen i Denise Rudbergs elegant crime-roman Ett litet snedsprång. I huvudrollen syns åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff, en kvinna i sina bästa dagar. Efter att hennes “snedsprångs”-benägne make dött återvänder hon till jobbet och kastas in i det dramatiska mordet på en finansman som bragts om livet utanför sitt hem på en av Stockholms tjusigaste adresser. Tillsammans med poliskommissarien Torsten Ehn börjar hon nysta i vad som kan ha legat bakom mordet. Det dröjer inte allt för länge innan de kommer i kontakt med en organisation som kallar sig ”Just nu” och lockar till sig välbärgade medborgare i utbyte mot kurser i andlig vägledning, en rörelse som inte är hälften så from och oskyldig som den låter.

Ett litet snedsprång

Många snedsprång blir det
Titeln hade lika gärna kunnat vara Många små snedsprång. Intrigerna känner inga gränser och yta, kroppsfixering, skamkänslor och otrohet målas upp och bäddar in berättelsens relationsdrama i ett lipgloss-kletigt dis. Detta kryddas med tjusiga miljöbeskrivningar av lyxigt inredda våningar och stora Djursholmsvillor inredda med designmöbler samt givetvis lite ond bråd död. Även om det där med mordfallen mest synes vara en ursäkt för att få utrymme att spetsa till intrigerna.

Inledningsvis måste jag erkänna att jag förhöll mig lite reserverad och skeptisk, inte minst när formuleringar som ”Marianne stannade pennan” gör att boken framstår som en slarvig översättning snarare än skriven på originalspråk av en etablerad författare. Att ens snegla med ett genusanalytiskt öga vore som att spontant klippa sig lite med en sax i magen för skojs skull; bara plågsamt och onödigt. Så jag ignorerar bantningshetsen och de skeva kvinnoidealen, som väller emot mig ur bokens pärmar och låter mig dras med i intrigerna istället.

Sex and the City – 20 år senare
I mångt och mycket är den som en chic litt för 40-50 åringar. Stadsmiljöerna, intrigerna, relationsproblematiken, sexscenerna och fixeringen vid yta och märkeskläder är som hämtade ur Sex and the City – 20 år senare. En intressant iakttagelse är dock att sexscenerna mellan de snygga, något yngre och “plastikkorrigerade”, kvinnorna och de unga objektifierade männen beskrivs ingående och närmast pornografiskt i sin detaljrikedom, medan sexscenerna mellan den äldre mer ”vobblande” generationen (exempelvis Marianne 50+) beskrivs i förenklad avskalad form.

Hopplöst fast
Berättelsen är tätt skriven och intrigerna penetrerar varandra (i dubbel bemärkelse), snart kan jag trots min inledningsvis så skeptiska hållning inte lägga ifrån mig boken utan hittar små mikropauser för att läsa om så bara en sida eller två. Jag är hopplöst indragen och det passerar inte en sida utan att det händer något som håller kvar min uppmärksamhet. Lite i smyg ser jag fram emot den fristående fortsättingen i serien om Marianne och hennes antagonist “arbetar”-karaktären och tillika poliskommissarien Torsten.

Balis Salvador Dali
Efter att ha avslutat elegant crime-historien där elegansen solkades ner av dekadens, skam och snusk, vilket inte var mig emot, begav vi oss ut på helt odramatiska äventyr. Från aporna i Sacred Moneky Forest via de små gallerierna och silversmederna till den excentriska konstnären Antonio Blancos hem och tillika museum. Han har beskrivits som Balis svar på Salvador Dali och sågs aldrig utan sin röda basker. Med humor och experimentlusta blandade han in så väl dikter som könsorgan hej vilt i sin konst där ramen utgör en minst lika stor del av konstverket som själva målningen. Kvällen avslutades med en kubansk middag på restaurang Havanna till tonerna av ett salsaband i den varma fuktiga Balinesiska natten och ingenting i vår närhet vare sig exploderade eller bet oss.

Sacred Moneky Forest Ubud, Bali

Uppföljaren till Ett litet snedsprång heter Två gånger är en vana och kommer som pocket till sommaren!

Tusenfoting med rejäla gaddar

Någon dag efter ormincidenten kom vi hem från stranden och möttes av en groda mitt på golvet. Hur kom den in kan man fråga sig? Och med tanke på storleken; vad kan mer komma in? Det visade sig några timmar senare när jag väcktes abrupt av en brännande smärta i ryggen. Min första tanke var att något bet mig. Efter att ha kastat mig upp och slagit på full belysning hittade vi en 8 cm lång tusenfoting i sängen. Den såg inte snäll ut. Nästa morgon fick vi det föga betryggande beskedet att ”just den sorten” inte var så farlig. Ungefär lika lugnande som tipset från föregående dag om att ormarna inte är farliga om man inte kommer för nära (tack, det är ett jättebra tips om man inte ligger och sover när de bestämmer sig för att ringla in i hyddan).

Excess på semestern

I solstolen läste jag Denise Rudbergs Ett litet snedsprång, första delen i hennes ”elegant crime”-serie, det vill säga deckare i överklassmiljö. Det kändes som lagom lättsam lektyr på denna i övrigt händelserika resa. Den gav dessutom ett ypperligt tillfälle för test-läsning av det (relativt) nya excess-formatet! Något som vida överträffade mina förväntningar när det kom till läsvänlighet… Mer om innehållet inom kort.

Nästan naken och helt klart hotad
När vi inte blev inkräktade av exotiska djur ägnade vi dagarna åt att snorkla, plocka snäckor och läsa böcker, helt enligt planen. Hade det inte varit för det dagliga adrenalinpåslaget så hade vi haft en precis så harmonisk semester som planerat. Hela vistelsen på Gili Meno kröntes sista dagen med den stora vattensköldpaddan som kom svävande emot oss genom korallandskapet. Den och den ca 2,5 meter långa sjöormen som inte alls kändes lika charmig att bevittna på en meters avstånd. Visualisera en grov kabel, fast i allra högsta grad levande, som rör sig graciöst i en miljö där du själv är hopplöst utelämnad och näst intill naken – helt klart ett hot.

En överraskande explosion
Det var som sagt sista dagen och lätt skakade efter den hysteriska flykten från ormen bestämde vi oss för att lugna nerverna med lite kall öl. Öl och en semestercigarett för J:s del. Det lugnade dock inte nerverna det minsta. Den billiga tändaren som vi investerat i på Lombok (där vi aldrig ens skulle befinna oss till att börja med) exploderade nämligen i ett stort eldmoln – i J:s ansikte. Övriga gäster på restaurangen såg minst lika chockade ut som vi, men det var bara jag som reagerade med att skratta hysterisk, och då menar jag den mest konkreta och patologiskt betingade formen av hysteriskt.

Gili Meno, en liten bit av stranden som sträcker sig runt hela ön

Vinterkräksjukan i en torktumlare
Följande morgon skulle vi tillbaka till Bali för att spendera våra sista två dagar i Ubud. Stormen var över (sas det) och en behaglig speed boat-tripp på en dryg timme var allt som stod mellan oss och civilisationen – trodde vi … Jag började med att snubblande och handlöst fallande krascha ner i båten. Blåslagen men inte lika trasig som eldhärjade J, tog vi alltså plats på speed boaten som strax skulle slungas mellan vågorna som en liten råtta i klorna på en katt. Det var omöjligt att avgöra om det var en våg som slog upp eller båten som slog ner. Föga förvånande började folk runt omkring oss att kräkas som djur. Okontrollerat. Tänk vinterkräksjukan i en torktumlare. Själv höll jag ett krampaktigt tag om boken för att slippa tänka på den kväljande stanken och gjorde mitt allra bästa för att hålla fokus innanför pärmarna, det gick så där… Sammantaget så här långt hade vår lugna semester kommit att förvandlas till ett äventyr utan like kryddad med en stor portion svart humor. Allting tycktes bli lite galnare och lite mer skruvat än vad vi kunnat föreställa oss!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Med solglasögonen på plats la jag mig till rätta i solstolen för att kasta mig in i Ohlssons träffsäkra skildring av tonårens ambivalens och kamp med självkänsla, kärlek och vänskap.

Olivia är 17 år när hon blir dumpad av den äldre och snygge och eventuellt perfekte John, hennes pojkvän sedan tre år tillbaka. Förkrossad och tillintetgjord försöker hon med hjälp av sina två bästa vänner, Emma och Tor, att hitta tillbaka till sig själv via fester, fyllehångel och en desperat jakt på bekräftelse. Ohlsson beskriver på ett pricksäkert och naket sätt sårbarheten hos den unga huvudkaraktären som testar så väl sina som andras gränser för komma underfund med sig själv.

Det här är en roman om att få sitt hjärta krossat för första gången, om att vara ung, kåt och förvirrad. Om att krisa och komma igen.

Egentligen är det ganska grundläggande problem och intriger i klassisk relationsromantappning, ja, bortsett från det där med att vara tonårsobstinat, men utöver det hade Olivia lika gärna kunnat vara 27 eller 37 för den delen. Tvivlen, ältandet och närheten till galenskap känner jag igen från så väl Chic lit-genren som relationssatirer och den skoningslöst naturalistiska igenkänningsfaktorn finns den där med.

Det är en varm, mänsklig, rak och stundvis ångestladdad berättelse som överraskar med att mitt i svärtan och misären vara varmt humoristisk. Jag önskar att jag hade läst den när jag själv gick i gymnasiet men finner den minst lika läsvärd och underhållande nu. Jag menar, bara titeln i sig är värd att vända sig om efter!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag kommer som pocket nu i vår!

Coca Cola med hala-märkning

Efter en intensiv dag anlände vi i skymningen till Lombok där vi skulle stanna över natten innan vi kunde resa vidare mot Gili Meno. När man befinner sig på Bali vars befolkning till 98 % består av hinduer är det lätt att glömma bort att Indonesien i huvudsak är muslimskt, det blev vi snart varse. Till vår förtjusning upptäckte vi att till och med Coca Cola-burken var halal! På Lombok väntade en moské runt varje krök och hotellet vi tog in på i den lilla kuststaden Senggigi hörde till ett av de billigare för att det låg vägg i vägg med den raspande högtalare som vid kreativa tider på dygnet sjunger ut böneutropen. (Med vägg i vägg menar jag bokstavligt, ca 2 decimeter.) Det visade sig snart att det inte var enda anledningen till att det var ett billigt hotell.

Från duschen vakade två välmående spindlar från varsitt gangsternät över oss och i sängen väntade en loppa studsande av entusiasm över att få sätta tänderna i våra utmattade kroppar. Sängen som för övrigt saknade lakan och hade en ”öststats-chict” inplastad sängavel gav tillsammans med tabletterna på badrumsgolvet och den av smuts dimmade spegeln rummet en minst sagt bohemsk karaktär.

Lombok, med sin prunkande skönhet och dimklädda bergstoppar, kändes över lag fattigare än Bali och många av byarna vi passerade på vägen bestod av plåtskjul snarare än hus. Häst och vagn syntes vara minst lika vanligt förekommande alternativ till transportmedel som bil och på de slingrande vägarna sprang höns och getter omkring som de behagade.

Lombok

När vi följande dag, tre och ett halvt dygn senare än planerat äntligen klev i land på Gili Menos vita strand smyckad med uppspolade korraller, syntes det vara paradiset! Allt för snart insåg vi att det verkligen var paradiset i högst biblisk bemärkelse. Bungalowen vi bokat i förväg var nybyggd, spartanskt lyxig och fräsch! Men det dröjde inte mer än några minuter innan J uppmärksammade ett krafsande ljud mot snedtaket och strax därpå stack en orm in huvudet i den generösa glipan mellan vägg och tak. Onekligen ett oönskat exotiskt inslag som vi raskt avhjälpte genom att i panik knöla in vår smutsiga tvätt i samtliga hörn. Därefter begav vi oss ut på en promenad runt ön som avslutades med grillad fisk och en kall Bintang till ljudet av vågorna medan kvällen sakta övergick i natt.

En kall Bintang på Gili Meno, jo man tackar!

Vi somnade lyckligt förvissade om att med morgondagen väntade solstolen, korallreven och Sara Ohlssons träffsäkra och tragikomiska roman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag… Med råge underskattade vi spänningsfaktorn på denna lilla “lugna” ö.

Vi var inte ensamma.

Trängsel i hamnen, Padangbai

Inga båtar hade gått på snart en vecka och lastbilarna slingrade sig i kilometerlånga köer ner mot hamnen där folk trängdes i den gassande morgonsolen. När tredje färjan lämnat hamnen utan att vi varit ens i närheten av komma med började stämningen omkring oss bli hätsk. Folk trängde sig fram allt mer ohämmat och aggressivt så snart en båt uppenbarade sig i horisonten. Fem timmar senare, som utrbrytare ur ett närmare Mosh Pit-artat kaos lyckades jag som sista passagerare komma på den femte och sista färjan för dagen. J stod kvar på andra sidan gallret i trängseln och viftade med sin biljett medan jag aningen neurotisk försökte förklara att jag omöjligt kunde kliva ombord utan J. J fick dispens och ett kort tag kändes det lite som en romantisk komedi (bortsett från lynchstämningen som utbröt när han skulle ta sig förbi dem som stod framför), men den känslan förbyttes så snart vi klev ombord, inledningsvis lättade över att äntligen vara på väg. På en bänk i skuggan på övre däck slog jag mig ner med Thompson’s Rum Diary i väntan på avgång. Smutsig, svettig, med blåmärken och rivsår på benen och lätt söndertrampade tår kändes det lite som att ha krigat sig till just den här platsen.

Rum Diary

The Rum Diary av Hunter S. Thompson – en fantastisk, fartfylld och komplett galen klassiker att älska
När New York-skribenten Paul Kemp glider runt och hinkar rom i 1950-talets Karibien, dricker vi ljummen whisky ur plastglas på ett rostigt fartyg i indonesiska övärlden. Doften av salt hav blandas med Gudang Garam och jag har svårt att släppa boken trots att vyerna omkring mig är hänförande med de prunkande gröna vulkanöarna mot det glittrande blå havet. Mentalt befinner jag mig lika mycket ombord på färjan som i bokens värld, i ett solgassande Karibien och texten tycks mig komma närmare och närmare för varje klunk varm Ballentine’s.

Kemp anländer till San Juan för att arbeta för den engelskspråkiga tidningen Daily News. Där stiftar han bekantskap med andra likasinnade fifflarjournalister som alla kretsar likt asgamar runt stamhaket Al’s. Paul dras snart in i ett känslostormande triangeldrama med sin temperamentsfyllda kollega Yeamon och hans bombnedslag till flickvän; Chenault. Heta nätter där romen flödar och jakten på is är konstant kryddas med svett, våld och sex i den karibiska övärlden.

Jag har nog aldrig blivit så inspirerad att dricka rom med klirrande isbitar som under läsningen av den här romanen, som utöver att inspirera till dekadens är just helt fantastisk läsning (ett tips är dock att läsa den på originalspråk). Rum Diary är Hunter S. Thompsons enda roman och filmatiserades nyligen med Johnny Depp i huvudrollen.

När vi kom ut på öppet hav fick vågdalarna vattnet att spruta upp ur toaletternas brunnar (inte alls speciellt charmigt när man försöker kissa, eller över huvud taget för den delen) och bildade ett eget litet hav på golvet samtidigt som fartyget krängde. Rostblommor dominerade över målarfärgen på fartyget som säkerligen sett sina bättre dagar långt före vår tid. Däcket spolades kontinuerligt av vågor som stänkte upp och slog in. Jag kom på mig själv med att tänka tankar som att “det är ju åtminstone varmare i vattnet än om vi hade krängt omkring på Östersjön”. Vi frågade oss om det här verkligen var en så smart idé? … men (!) vi var äntligen på väg mot vår paradisö, vi skulle bara ta vägen via Lombok först…

Ps. se trailern för filmatiseringen av Rum Diary  >>
ett soligt filmtips i vintermörkret!

En storm kom i vår väg och det visade sig att båtarna, vare sig speed boats eller de stora färjorna, inte skulle komma att korsa de oroliga farvattnen än på några dagar. Men det visste vi ännu ingenting om och fläkten fungerade fortfarande på vårt spartanska men billiga hotellrum. På natten hörde vi stormen. Av mannen som drev det lilla hotellet vi hyrt in oss på fick vi följande morgon reda på att det gått sju meter höga vågor. På restaurangen fick reda på att en av färjorna hade sjunkit med lastbilar och allt. Vi fick lov att stanna ett dygn till. “Maybe tomorrow“ går båtarna igen.

Vi spenderade dagen vid Blue Lagoon, där korallreven blommar ett tiotal meter utanför den vita stranden och svarta klippväggar av lavasten omfamnar viken jämsides med den prunkande grönskan. Padangbai är en vacker plats att bli strandsatt på.

Blue Lagoon, Bali

Jag började läsa Daniel Åbergs roman Vi har redan sagt hej då.
Den handlar om Filip som gjort det till en konst att avsluta relationer innan de riktigt hunnit börja, med den fåfänga förhoppningen att ingen inblandad ska hinna bli sårad. Eller åtminstone inte så sårad. Men när han går på dejt med Iris vänds allting upp och ner, hans strategi faller och ingenting av det han så skickligt brukar kunna förutse blir som planerat.

Vi har redan sagt hej då

Jag drabbas av akut igenkänning som slungar mig med full kraft in i romanens värld. Inte bara Stockholmsmiljöerna med sina barer, caféer och mötesplatser är en spegling av mitt eget rörelsemönster. Filip är drygt trettio år och hans kluvna och tillsynes irrationella beteende är allt för välbekant. Jag känner igen tankegångar och resonemang inte bara från folk i min direkta omgivning utan även högst motvilligt hos mig själv. Brytningstiden mellan dem som hittat hem i tvåsamheten, mellan dem som skaffar barn och dem som lever kvar i en värld med stående inslag av engångsligg och krogkvällar skildras uppriktigt, smärtsamt och träffsäkert.

Lagom tills flirtandet med Nick Hornby börjar tendera till vulgärt tar Åberg upp det själv på sitt lagom självdistanserade och lätt ironiska vis. Han målar på ett stilsäkert och snyggt sätt upp ångesten och splittringen mellan viljan till tvåsamhet och rädslan för den samma i brytningstiden där alla generationskamrater plötsligt tycks göra dramatiska livsval. Det är en relationsroman om kärlek, förälskelse, svek, otrohet och känslolivets djävulskap. Det är en roman om att vara förlorad i sig själv och rädslan för att bryta gamla mönster, om existentiell ångest och sociala spel.

“Maybe tomorrow”
På kvällen gled vi, och alla andra vars genomresa stoppats upp (mestadels australiensare), runt på de små barerna med namn som Kinkey Reagge Bar. Utan att för den skull lyckas klura ut vad som var kinky. Natten var varm, kryddig och blåsig, lite som en hårtork på maxstyrka. Solen pulserade i huden och ölen strax där under.

Andra natten la fläkten av. Trots kalla duschar i den närmast symboliska duschstrålen var det omöjligt att sova. Men vi skulle snart resa vidare. “Maybe tomorrow” går båtarna igen.

Tredje natten la även den provisoriska fläkten vi fått inställd på rummet av. Då kände jag lite att jag ville citera Daniel Åberg och ropa ut i den kvava fuktiga natten “Padangbai – vi har redan sagt hej då!”

Padangbai, Bali

Gili Meno, en lugn stund solen

Böckerna, vilka jag hade för avsikt att läsa i solstolen på den lilla paradisön Gili Meno strax utanför Bali, huvuddestinationen i vår ursprungsplanering för resan, kommer jag att berätta mer om lite längre fram. Nu blev det inte riktigt som vi planerat och merparten av böckerna lästes inte alls i en solstol på Gili Meno.

Gili Meno, för den som undrar, är den mellersta av de tre Gili-öarna. Den kallas även för Honeymoon island, för att det är så vackert och lugnt och för Turtle island eftersom sköldpaddorna går upp och lägger sina ägg där när det är fullmåne. Man promenerar utan vidare ansträngning i maklig takt runt hela ön på en dryg timme och här finns inga andra fordon att tillgå än häst och vagn eller möjligtvis cykel. Den prunkande lilla ön ligger helt omgiven av korallrev vilka man når genom att ta några simtag ut från stranden och gör i sin tur stränderna gnistrande vita mot det kristallklara turkosa vattnet. Här lever fiskar i alla regnbågens färger vilka glatt simmar runt bland korallernas färgprakt. På kvällarna serveras nyfångad grillad fisk på det lilla fåtalet restauranger. Det är kort sagt en alldeles ypperlig plats för en extremt lugn och avslappnande semester – trodde vi.

"Hamnen" på Gili Meno, i bakgrunden skymtar Lomboks dimhöljda berg

På planet hem visade de filmen Baksmällan två, en uppföljare till Baksmällan vilket i sin tur är en helt galen film om en svensexa som spårar ur – rejält. Baksmällan två är i stort sett en kopia av första filmen med den skillnaden att den utspelar sig i Bangkok istället för Las Vegas. Eftersom vi bara timmarna innan hade lämnat just Bangkok bakom oss så hoppades jag på ett visst underhållningsvärde baserat på igenkänning i denna annars riktigt pajasartade och på klassisk amerikansk manér; homofoba, heteronormativa och könsrollssegmenterande film. Men det visade sig att det verkliga underhållningsvärdet inte var filmen i sig. Inte heller fanns den huvudsakliga igenkänningen i Bangkok-vyerna. När eftertexterna rullade vände jag mig mot J och såg hans trasiga ansikte, tänkte på våra smutsiga kläder och de alternativa användningsområdena vi fått för denna smutstvätt, jag tänkte på min blå tånagel och alla blåmärken. Sen brast jag ut i ett alldeles för högt gapskratt och insåg att vår semester kanske inte var riktigt som Baksmällan, men den var likväl långt ifrån den harmoniska resa vi planerat…

Nä, om man skulle ta och packa en väska och dra till sydligare breddgrader istället…

Brev från en bruten horisont är en vidunderlig, förunderlig kärlekshistoria, som pendlar mellan storslagen passion och enkla konstateranden i en alldaglig vardag. Med ett språk som får orden att tränga rakt in berättar Calle Brunell om Mika som funderar över sin relation, om kolgruvsdammets förbannelse i en liten Sydwalesisk kuststad, om de norrländska skogarnas grymma hemligheter och om ö-livets karga blåsiga tillvaro. En man, bergtagen av havet, ensam på sin segelbåt skriver långa kärleksbrev till sin hustru, vilka han låter vågorna föra med sig. På en liten karg ö i Bohuslänska skärgården där byborna för länge sedan blivit bittra flyter breven i land och förändrar människornas sinnen. Allting hänger samman.

Brunell målar upp ett pussel där bitarna sakta får falla på plats allt medan den röda tråden framträder starkare och starkare för att slutligen binda ihop kapitlen jag läst. Dåtid flätas samman med nutid, släktled bildar kedjor och små till synes tillfälliga händelser visar sig avgörande för den riktning livet tar.

Brev från en bruten horisont kommer som pocket i sommar! Läs den!

Tips! Spana in den korta och kärnfulla intervjun med Calle Brunell på Babelbloggen >>

Efter det framstod min ursprungsplan som gick ut på att bli ett med ”beach 2012”som lite överkurs och valet föll på alternativ B; fortsätt direkt till badkaret utan att passera träningsanläggning.  Med mig ner i det ångande vattnet följde Brev från en bruten horisont. Det är en sån där bok som drabbar en, omöjlig att motstå så snart man lyft upp den. Min första tanke när jag började läsa (på tunnelbanan inklämd mellan bylsiga ytterplagg och stressade lätt aggressiva medpassagerare) var att jag ville ta med mig boken ner i ett varmt bad och inte kliva upp för än sista raden var läst. Sagt och gjort. Brev från en bruten horisont är en underbar, fängslande och obeskrivligt vacker roman om kärlek och galenskap. Mer om denna berättar jag imorgon.

Nu till något helt annat; i onsdagens tidning stod det att 150 arbetare på det kinesiska megaföretaget Faxconn som bland annat tillverkar Iphone hotade med kollektivt självmord. De stod i två dagar på företagets tak. Det var en liten notis, jag har inte kunnat släppa den. Det är något nästan filmiskt att läsa om de 150 arbetarna beredda att störta sig ner mot ett kollektivt självmord. Kanske är det en försvarsmekanism för att värja sig mot en grym och rå verklighet, ett sätt att skjuta nyhetens allvar ifrån mig. Det är inte första gången Faxconn är inblandat i en självmordskandal. Men istället för att förbättra de vidriga arbetsförhållandena har företaget, på grund av den överhängande risken för självmord, monterat upp skyddsnät runt fabriken. Jag tänker på de 150 arbetarna när jag ser appel-loggan i var och var annan hand hos mina medpassagerare, hos mina kollegor och hos mina vänner. Tankarna vandrar vidare från ”kollektivt självmord” till ”kollektiv skuld” och ”kollektivt ansvar”.

Så studsar mina tankar en onsdagskväll i januari; trafikkaos, badkarsläsning, kollektivt självmord. Kanske att någon där ute tänker en gång extra innan de byter sin fullt fungerande mobil mot den senaste versionen av Iphone, jag vet att jag gör det.