Apropå Pocket Shop – Bonnierförlagens senaste nyförvärv

Att Bonnierförlagen köpte upp Pocket Shop i förra veckan kan få ha missat. När jag pratat med branschkollegor om saken har det mestadels kommit trötta suckar och ironiskt fnitter, ingen verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig. Uppgivenhet är nog ett stående tema, men förvåningen lyser med sin frånvaro. Själv hade jag förväntat mig lite mer rasande aggressivitet, lite dramatik, stora ord och böljande debattutspel. Ja, något i stil med det som mötte Bonnierförlagen när de 2010 köpte upp Pocketgrossisten och det talades i hotfulla ordalag om Monopol och (bristen på) Konkurrenslagstiftning. Eller för den delen när Pocketgrossisten (2011) tog över Åhléns bokavdelningar (det vill säga när Åhléns bokavdelningar blev ännu en ingift medlem i ”Bonnierfamiljen”). Att det, sedan 2004, Bonnierägda Adlibris är med och styr sortimentsinköpen för stadsbiblioteken i bland annat Stockholm och Malmö är en annan vinkel i debatten värd att punktbelysa, när man ändå är inne på temat Bonnierförlagens (ständigt växande) roll i den svenska bokbranschen.

Ja, Bonnierförlagens oantastliga frammarsch och skickliga strategi i detta vårt trots allt marknadsstyrda, kapitalistiska och i allra högsta grad vinstdrivna samhälle fascinerar mig på sätt och vis. Jag är inte heller förvånad över uppköpet av Pocket Shop, jag kan bara ännu en gång konstatera att det inte finns så många oberoende (i ordets egentliga bemärkelse) aktörer på bokmarknaden kvar nu. Pocketgrossisten hävdar visserligen på sin hemsida att ”de fortfarande är oberoende”, men i mina öron klingar det något falskt (medges ska göras att jag visserligen är ytterst partisk på denna punkt). Den fullständiga meningen lyder; ”Sedan i mars 2010 ingår Pocketgrossisten i Bonnierförlagen AB men vi är fortfarande en oberoende leverantör som samarbetar med de flesta förlag.” I min värld framstår det som samma typ av ordvrängeri som budskapet på en valaffisch, vanskligt att köpa rakt av utan att läsa partiprogrammet och se vad som egentligen döljer sig bakom den förföriska formuleringen. På Pocket Shops hemsida finns i dagsläget ett kort konstaterande att de numera ägs av Bonnierförlagen.

Vad detta på sikt innebär för så väl den svenska bokbranschen som för konsumenterna återstår att se. Är det ett faktum, en tidsfråga eller ondsint skräckpropaganda att man snart kommer att ha svårt som konsument att hitta titlar som inte är signerade Bonnierförlagen? Ja, det kan man givetvis bara spekulera om, och spekuleras görs det.

Himmel över London av Håkan Nesser – passionerad kärlek, spionintriger & intellektuella kullerbyttor

Med Nessers Himmel över London i en solstol långt från Stockholms snöblandade aprilregn.

Det här är en fascinerande metaroman om några synnerligen ovanliga dagar i dagens London. Det är även en passionerad kärlekshistoria i skuggan av järnridån. Samt en spionhistoria med 1960-talsskimmer. Omsorgsfullt utmejslade faller de olika parallella berättelserna på plats ju längre in i romanens hjärta jag, som läsare, tränger.

Med samma omsorgsfullt formulerade meningar som jag känner igen från Maskarna på Carmine Street håller Nesser spänningsnivån uppe på en konstant, men ändå varlig nivå.

Leonard Vermin är döende. Det sista han tar sig för i livet är att återvända till London inför sin stundande 70-årsdag. Till födelsedagsmiddagen har han bjudit in sin livskamrat sedan 20 år tillbaka, samt sina båda, nu vuxna styvbarn. Men utöver denna hans familj, är även två andra gäster inbjudna. Vilka dessa båda är förblir in i det längsta en hemlighet.

Under de där dagarna i London blickar Leonard tillbaka på sitt liv, inte minst över den period i slutet på 1960-talet som kom att förändra det i grunden. Fram växer en intrikat spionhistoria, sofistikerat utbroderad med hemliga koder, mystiska möten och kanske framförallt präglad av kärleken till den gåtfulla Carla.

I Sverige, i den lilla icke namngivna staden K- blickar en annan man tillbaka på sitt liv. Även han med en passionerad kärlek i bagaget. Lars Gustav Selén, vars alldagliga liv inte bjudit på mycket drama att tala om, beger sig även han till London under de där underliga dagarna – där dröm möter verklighet och fiktion infiltrerar nuet. Halvvägs kommen slog mitt intellekt kullerbyttor för att försöka klura ut hur allting hängde samman, när berättelsen tätnar och intrigerna alltmer vävs ihop.

Det är en fascinerande och synnerligen välkomponerad roman med oförutsägbara vändningar. Håkan Nesser använder sig av ett metaroman-grepp jag som romanentusiast inte kan låta bli att jubla över.

Inledningen läste jag i en solstol vid Medelhavet, mittpartiet inklämd i Stockholms lokaltrafik och det enastående slutet nedsänkt i ett ångande bad, valet av omgivning visade sig vara egalt. Med denna roman bakom mig blev det än mer uppenbart hur väsenskild ”roman-Nesser” är från ”deckar-Nesser”. Lustigt nog inte helt olik från skillnaden mellan Lars Gustav Selén och Leonard Vermin.

Femtio sätt att träffa den rätte – en fyndig & charmerande chic lit om den snåriga vägen till kärlek av Lucy-Anne Holmes

50 sätt att träffa den rätte

Sockervadd, rosa fluff och snusk på fniss-nivå kryddat med otippat fyndiga popkulturella referenser möter mig i denna något förutsägbara chic lit-roman.

Sarah Sargeant är långt ifrån perfekt. Huvudkaraktären, Sarah, tycks snarare ha hämtat sina pinsamma och tokroligt självutlämnande sidor från Bridget Jones. Till detta adderas extra mycket sex och en varm karaktärsporträttering som för tankarna till de tidiga Maryan Keyes-romanerna. Resultatet blir en riktigt charmig historia, som trots sin förutsägbarhet bibehåller feel good-faktorn.

Inledningsvis förhöll jag mig skeptisk. Inledningsvis måste jag till och med medge att jag fann boken otroligt fånig. Anledningen till att jag trots det fortsatte att läsa vidare var att jag parallellt läste Engvalls reportagebok Skamfläck, om svenska tonåringar som säljer sex. En reportagebok som var så gripande och så fruktansvärd att jag behövde just ”rosa fluff” att fylla hjärnan med för att kunna sova om kvällarna. Men så en dag, en bit in i boken så fastnade jag och började falla handlöst. Jag tog den för vad den var; en sockrad chic lit utan minsta anspråk på djupsinnighet, och fann den befriande underhållande. Helt plötsligt sitter jag och skrattar högt. Helt plötsligt är jag outsägligt nyfiken på fortsättningen. Helt plötsligt saknar jag karaktärerna jag inledningsvis dömde ut.

Femtio sätt att träffa den rätte handlar om servitrisen/skådespelerskan Sarah som bor i London tillsammans med sin rumskamrat Simon. Efter ett år av torka på det så väl romantiska som praktiskt sexuella planet bestämmer hon sig för att starta en blogg där hon företar sig att via 50 olika sätt hitta ”den rätte”. Bloggandet och de äventyrligheter hon via denna kastar sig huvudstupa ut på, för att inte göra sina läsare besvikna, kastar henne (givetvis!) in i en rad prekära situationer.

Vill du ha charmerande lättsam läsning och genuin feel good – voilá! Ett tips från solstolen till solstolen, varken mer eller mindre.

Pocket ”Folkets format” – Pocketmingel med Gilla böcker, radiointervju, läsgodis och eventuellt slaktade körsbärsblommor

Under veckan som gått har min kära kollega och tillika Pocketställets marknadschef Anna Borgås hunnit blir intervjuad (lyssna här!) av Sveriges Radio från bokmässan i London! Själv djupdök jag i havet av sommarutgivning samt fäktades med ”pappersdrakar” och ”surdegar” på slagfältet som mitt överbelamrade skrivbord just nu tycks utgöra.

Två soldater

Inser att jag visserligen avslutade en väldig massa böcker på den där spontana Cypern-resan i påskas, men att jag påbörjade desto fler. Lite som ett dreglande barn framför en enorm godisskål som inte kan bestämma sig för vilka godisar att välja ut och istället biter lite i alla. Just nu läser jag (hyfsat exklusivt) Håkan Nessers fascinerande spionroman Himmel över London som får intellektet att slå kullerbyttor i fåfänga över att förstå hur allt hänger ihop fast än det är flera hundra sidor kvar till sista raden. På kvällarna sneglar jag längtansfullt mot Roslund & Hellströms senaste deckare Två soldater om den kriminella gängvärlden, vilken jag fick med mig efter förra veckans besök på Piratförlaget. Två soldater släpps den 9 maj. Jag har ingen våg hemma men den har helt klart potential att knäcka spröda handleder under sin tyngd. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att närma mig denna tegelsten. Förtjusning över innehållet, skräck för den överhängande skaderisken i ekvationen tung spänning versus trött finmotorik med en krydda av mindre smickrande självkännedom.

Rödvin på pocketmingel, en given klassiker

I onsdags noterade jag de trevande första utslagna körsbärsblommorna på några av innerstadens träd, jag undrar hur de kommer att överleva det snöblandade regnet som just nu piskar utanför mitt fönster. Torsdagskvällen kröntes med pocketmingel på Loui Loui tillsammans med det lilla charmerande bokförlaget Gilla böcker.

Anna & Ada från Gilla böcker presenterar

På plats var bland annat författarna Calle Brunell och Sara Ohlsson (Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag) som läste högt ur sina respektive, numera pocketaktuella, romaner. Eller som Calle uttryckte det, nu aktuella i ”folkets format”. Tillfälle gavs åt entusiastisk verbaliserad beundran över den fantastiska romanen Brev från en bruten horisont. Först när jag klapprade ut på gatan kom jag på att jag kanske borde ha passat på att ställa alla de där frågorna om framtiden när jag nu hade chansen; vad händer, vad är på gång, kommer det mera? Men det gjorde jag alltså inte. Istället var jag fullt nöjd med att ha minglat med författaren bakom läsupplevelsen som i vintras gjorde mig bergtagen, med de till synes alltid lika glada och charmerande Anna & Ada, med en gammal bekant från förr och med männsikor jag aldrig någonsin tidigare hört talas om. Den stilla undran om huruvida Calle Brunell skriver på en ny roman är väl lite som den om körsbärsblommornas vara eller icke vara efter snön – den som lever får se (men jag har mina misstankar…)!

Tony & Susan av Austin Wright – en fascinerande metaroman som för tankarna till Twin Peaks

Tony&Susan, i en solstol vid medelhavet

Susan Morrow är en uttråkad hustru som har kommit att hamna i skymundan av sin makes karriär. En dag får hon ett bokmanus från sin exman Edward, som hon inte hört av sedan de separerade. Bokmanuset triggar Susans nyfikenhet men väcker också en känsla av splittring och misstänksamhet. Varför vill han att just hon ska läsa manuset? Hon dras snabbt in i handlingen som visar sig vara både rå och mörk. Parallellt med berättelsen om Susan vävs Edwards roman in, en roman i romanen. Där får vi följa matematikproffessorn Tony Hastings som en ödslig kväll hetsas till en bilolycka. Med sig i bilen har han sin fru och dotter. Situationen utvecklar sig snabbt till ett mardrömsscenario och berättelsen om Tony blir i mångt och mycket till en berättelse om hämnd och upprättelse. Men under resans gång börjar också ett subtilt förmedlat ifrågasättande av rätten till hämnd att växa fram.

Stämningen som sipprar fram mellan sidorna får mig att tänka på den gamla suggestiva tv-serien Twin Peks. De märkliga karaktärerna, ödslig landsbyggd och Tonys tangerande känsla av kafkaartad galenskap är som hämtat därifrån (det är lite så att jag till och med önskar att David Lynch skulle ta sig an romanen och filmatisera den). Tony som tagit sig an världen med sitt intellekt snarare än med knytnävar hamnar plötsligt i och med olyckan i en situation där hans manlighet ifrågasätts. Inte som en anklagelse utan indirekt, i det ifrågasättande mottagandet han möter när han återger vad som hänt och hur han agerade. Det blir till en slags machismo-kulturens påtryckningar om hur han ”borde” ha agerat, en lika delar primitiv som moraliserande syn, vilken står i skarp kontrast till det modernt civiliserade beteendemönster som den västerländska kulturen i vanliga fall gjort till norm. Men det som inträffar den där ödesdigra natten är, som sagt, inget ”vanligt fall”.

Berättelsen om Tony är tätt skriven och svår att förutse, men styckena om Susan, fångad i en bitterhet hon helst inte vill kännas vid, griper mig minst lika starkt. Susan börjar i och med läsningen att rannsaka sin egen historia och sitt förflutna med Edward. Finns det något han vill säga henne genom att låta henne ta del av berättelsen om Tony? Och i sådana fall vad?

Tony & Susan är en roman som väcker många intressanta tankar och frågor till liv, lyxen i att få dela dessa med J som bara någon dag tidigare läst ut samma roman, går inte att underskatta. Dessvärre kan jag inte utan att röja för mycket av handlingen delge de tankar, tolkningar och diskussioner som följde, mer än att läsningen gav upphov till just detta. Men en sak kan jag säga; är det någon roman som är värdig att lyftas fram och diskuteras i bokcirkelsammanhang så är det den om Tony & Susan.

 

 

Tillbaka till henne av Sara Lövestam – samhällskritisk pungspark i romanförpackning om förbjuden kärlek och rösträttsrörelsen

Tillbaka till henne är en sinnrikt konstruerad roman, där fyra föremål blir länken och inledningen till berättelsen om folkskolelärarinnan Signe, som vid början av förra sekelskiftet engagerade sig i kampen om kvinnlig rösträtt och kampen för lika lön förlika arbete – oavsett kön. Parallellt med Signes berättelse får vi följa den samtida och något udda duon Hanna och Erik i deras sökande efter just Signe och hennes historia. Hanna är en uttråkad arbetsförmedlare som lever tillsammans med Johan i en relation som mest går ut på att de delar en lägenhet i en förort till Stockholm. En relation där kärlek, ömhet och passion för länge sedan bytts ut mot pikar och avståndstagande. När fyra föremål; ett par glasögon, ett par skor, en brosch och en linjal, en dag av vad som synes vara ren slump kommer i hennes ägo, förändras Hannas tillvaro fundamentalt. Tillsammans med den egensinnige auktionsförrättaren Erik börjar hon nysta i föremålens historia i jakten på vem den ursprungliga ägarinnan kan ha varit. Det blir en resa som inte enbart tar dem kors och tvärs över Sverige utan även tillbaka till 1900-talets början.

Sara Lövestam skriver med samma fantastiska språk som jag minns från hennes föregående romaner Udda och I havet finns så många stora fiskar. Det är skickligt, medryckande och med samhällsritiska inslag som inledningsvis till synes obemärkt flätas in i berättelsen för att sedan med eftertryck utgöra dess själva kärna. Det är engagerande och otroligt härlig läsning att försjunka i, mycket tack vare sin språkliga finness och omsorgsfullt komponerade intrig.

Kvinnlig rösträtt, framtidsoptimism & förbjuden kärlek
Om Hannas kärleksliv är torftigt är Signes desto mer passionerat. Passionerad är även kampen för rösträtt som flätas in i romanen och utgör en fascinerande historisk skildring av rösträttsrörelsen och dess förkämpar. Det som framförallt berör mig när jag läser är hur lite som faktiskt har förändrats. Det skär i hjärtat och sliter i bröstet av ilska när jag läser om Signe och hennes samtidas förhoppningar om hur långt vi kommer att komma så snart kvinnor får rösträtt, och hur fel de hade i sina förhoppningar. [Gaaaa, att vi inte har kommit längre på 100 år!!] Det till synes högst tidsenliga argumentet från tidigt 1900-tal där försörjningsansvaret för fru och barn rättfärdigade den manlige läraren en högre lön än den kvinnliga lärarinnan har för länge sedan spelat ut sin roll, men löneskillnaderna mellan könen kvarstår. Vetskapen om att vi i dagens Sverige har ett lönegap mellan män och kvinnor som omräknat på heltider under ett 45-årigt yrkesliv uppgår till 2 376 000 kronor gör mig matt, förbannad och bestört. Det här står det förstås ingenting om i Lövestams fantastiska roman, men förhoppningarna gällande framtiden som uttrycks i partierna som utspelar sig 1906-1919, tar mig ändå tillbaka till idag, jag som sitter med facit 100 år senare.

Det här är en roman jag varmt rekommenderar. Det är en kärleksroman, en pusselroman, ett stycke svensk historia stilfullt spetsad med framsipprande samhällskritik. Här finns kärleksfulla personporträtt och vackert skildrad, och tillika tidlös, relationsproblematik sprungen ur svek, missförstånd och förbjuden kärlek. 

Akut spontansemester med destination Cypern – sol, hav, böcker – man gillar’t!

Vår på Cypern

Sedan vår senaste semester, vilken inte alls blev den lugna harmoniska veklighetspaus vi förväntat oss, har jag närt en dröm om att få ligga väldigt still i en solstol och läsa böcker. Det gick så långt att jag i ett anfall av akut desperation bokade en sista minuten till Cypern, eller närmare bestämt Ayia Napa. Nu är jag kanske inte ensam om fördomarna om att associera denna lilla semesterort med shots-hysteri, skumdiscon (eller slutade man med sånt på 1990-talet?) och berusade ungdomsgäng. Men jag rättfärdigade mitt infall med motiveringen sol, hav, sand, en väldigt billig sista-minuten och mera sol.

Apelsinträd

Några minuter från hotellet låg Medelhavet, avvaktande och ännu isande efter vintern, men i luften var det vår och solen värmde. Citron och apelsinträden bar frukt. Bara vetskapen om att det Sverige vi lämnat bakom oss var inbäddat under ett grått molntäcke, att snöflingor försynt singlade omkring och att knopparna som var redo att slå ut skrämdes till tystnad av en kallfront, gjorde förnöjsamheten total.

Landskapet på södra Cypern är stenigt men blommande. Havet turkost. Himlen blå. Ännu ligger Ayia Napa nära på öde, inga tonårshorder som festar om nätterna. Förutom vi och några enstaka barnfamiljer så är det mest skandinaviska pepparkakspensionärer som syns till, de som övervintrat och dekorerat sina hotellbalkonger med pelargoner och små svenska flaggor.

Halloumi och (den lokala ölen) Keo på balkongen

Dagarna spenderade vi i solstolen, på balkongen och vid havet. Vi köpte upp cypriotiskt vin med det förutsägbara namnet Dionysos. Det smakade billigt surt vin med inslag av gummibjörnar, det var inte alls så illa som det kanske låter. Efter något glas var det riktigt trevligt.

En dag tog vi lokalbussen till huvudstaden Nicosia, där beväpnade militärer vaktar gränsen mellan den grekcypriotiska och den turkcypriotiska delen av staden. Kulhål prydde fasaderna närmast gränsen, som bestod av tunnor, sandsäckar och ståltråd där husväggar och murar inte räckte till. Utöver denna utflykt skedde de största äventyren innanför pärmarna på en gedigen hög reselektyr.

Bortsett från incidenten där jag av misstag och till min egen akuta förvåning råkade flasha brösten framför pepparkakspensionärerna vid hotellpoolen, hade vi en precis så behagligt odramatisk vecka som vi hoppats på. Under blusen satt ingen randig bikinitopp, som förväntat, den hängde istället övergiven kvar på balkongen. Jag begravde mig bakom stora solglasögon, en bok och ett parasoll och hoppades på att de hade minst lika dålig syn som jag.

Nicosia, "the green line" delar staden mellan grekcyprioter och turkcyprioter

…första boken att tokplöja under den cypriotiska solen var Sara Lövestams efterlängtade roman Tillbaka till henne, mer om denna inom kort.