Hoppla av Staffan Westerberg – en vackert vemodig diktsamling med små solglimtar av underfundig humor

Staffan Westerberg och Storpotäten

Staffan Westerberg och Storpotäten

Hoppla är en liten vackert illustrerad diktsamling av Staffan Westerberg (mångkonstnären som kanske mest av allt blivit känd för att ha ”traumatiserat” 1970-talsgenerationen med storpotäten). Jag måste säga att den överraskade mig. Med sin sorgsenhet. Det solgula omslaget och den knaslustiga titeln står i direkt kontrast till tonen och känslan den förmedlar. Här finns en samling dikter som merparten kretsar kring tankar och iakttagelser runt döden och att stå inför livets slutskede, runt saknad efter en bortgången älskad och kring tröttheten efter ett levt liv. Det är vackert. Jag läser hela boken från pärm till pärm. Läser om vissa av dikterna och finner mig själv med en känsla av vemod. Men inte på ett helt oangenämt sätt. Jag kan helt enkelt bara inte skaka av mig känslan av att detta är ett slags avsked.

Hoppla

Hoppla

Med boken följer även en timmes lång inspelning. Staffans välbekanta stämma som läser dikterna, delvis ackompanjerat av bland annat speldosa och Edith Piaf. Staffan får de sorgsnaste av dikterna att inte kännas fullt lika vemodiga, humorn lyser igenom tydligare här än vid läsningen av de kalla svarta bokstävernas tyngd mot pappret. Jag står i köket och diskar med händerna djupt ner bland de varma bubblorna från Grumme medan jag lyssnar. Sedan bäbisen dök upp har min inställning till att diska förändrats från nödvändigt ont till en stund av harmoni. En paus. Egentid. Jag spenderar den gärna med Staffan Westergbergs röst som sällskap.

Publicerat i Poesi | Lämna en kommentar

Vassa föremål av Gillian Flynn – viktig information till allmänheten: läs denna bok, den är lysande!

Boken, soffhörnet, läslampan. Det är här ni hittar mig.

Boken, soffhörnet, läslampan. Det är här ni hittar mig.

Twin Peaks-anda, mystiska mord & familjehemligheter 
Ett suggestivt mörker omsluter romanen trots att berättelsen mestadels skildras på dagtid. Men istället för en liten stad i norr (som i fallet Twin Peaks) är det en håla i amerikanska mellanvästern som utgör skådeplatsen. Hettan klibbar, solen är blekt gul och fläktarna surrar i bakgrunden när kannor med klirrande iste dukas fram. Den ena karaktären är mer bisarr än nästa. Övergreppen som skildras är påträngande och ondskan som sipprar fram skaver upp sår över sidorna. Det är snyggt, smutsigt och stundvis rått under den tillrättalagda ytan. 

Det här var en bok jag började läsa i blindo. Jag hade ingen aning om vad den skulle komma att handla om när jag påbörjade den. Detta trots att jag hade bokomslaget framför mig. Av någon besynnerlig anledning så har förlaget bestämt sig för att enbart trycka (visserligen hyllande men ganska informationsfattiga) recensionscitat på omslaget (om man inte tittar inuti pärmen vill säga, något jag helt missade i min iver över ännu en Flynn).

Vassa föremål är Gillian Flynns debutroman, men det är för sina nästkommande böcker hon har blivit känd; Mörka platser och den efterföljande succéromanen (och nu bioaktuella) Gone Girl. Att boken är en debut är svårt att förstå. Det här är sällsamt njutningsbar läsning. Välkomponerad, snygg och med ett språk som suger tag i läsaren och håller henne (dvs. mig) i ett stadigt grepp (lite väl stadigt ibland, på det där nästan störiga och obehärskade sättet).

Ett fantastiskt persongalleri med den alkoholsimmiga, självdestruktiva Camille i huvudrollen, som inleder varje dag med några rejäla klunkar vodka, lockar in mig i handlingen. Jag låter mig svepas med i Flynns böljande prosa. Camille klär sig i heltäckande kläder för att dölja ärrbildningen från de ord hon ristat in över hela kroppen med olika vassa föremål. Varför får snart sin förklaring, liksom varför hon inte besökt sin hemstad på så många år utan istället tagit sin tillflykt till Chicago. Vi möter Camilles brådmogna och manipulativa halvsyster Amma; en 13-årig Lolita som styr sin omvärld likt en ond drottning. Den iskalla modern Adora som strör sina ögonfransar omkring sig, vilket i stort sett är det enda som avslöjar hennes själsliga obalans. Dessa tre vackra, störda kvinnor ackompanjeras bland annat av Adoras dandyartade man Alan och den snygga poliskommissarien Richard.

Richard är inkallad från Kansas City för att hjälpa den lokala polisen med utredningen kring de brutala morden på två tioåriga flickor begångna av en förmodad seriemördare. Camille som inte varit hemma i Wind Gap på åtta år hittar i Richard en förtrogen. Medan Camille varit i Chicago där hon försörjer sig som journalist har hennes gamla High school-vänner hunnit gifta sig och alstra barn, i övrigt är det mesta sig likt. Skitsnacket är det samma, intrigerna och småstadsmentaliteten. Det är motvilligt och i jobbets tjänst hon återvänder till Wind Gap, Missouri, med hennes chefs förhoppningar om att de ska bli först med nyheten om de bestialiska mordfallen.

Gone girl

Gone girl

Jag tjusas över det makabra inslagen, över den stilistiskt snygga kontrasteringen mellan vackra människor i vackra hus mot smutsig grymhet. Vassa föremål blev nästan som en drog, jag kunde bokstavligen inte sluta läsa den. Att den tog slut hade gjort mig närmast bestört om det inte var för att jag har Gillian Flynns Mörka platser i bokhyllan – ännu oläst. Oh yes, höstens bokknarkande har definitivt inletts…

Relaterat: Läs mer om Gone Girl >>

Publicerat i Romaner, Spänning & deckare | Lämna en kommentar

Liv Strömquist Kunskapens frukt – briljant och humoristiskt om det kvinnliga könsorganets idéhistoria

Kunskapens frukt

Kunskapens frukt

Alltså, fantastiska kvinna! Jag hade ju mina aningar när jag la tassarna på ett av exemplaren, på den stora pallen i Galagos monter på årets bokmässa i Göteborg, av Liv Stömquists senaste seriealbum Kunskapens frukt. Men kan trots detta konstatera mig övertrumfad av entusiasm. I korthet: det är smart, roligt, klockrent och viktigt.

Kan vi snälla se till att sprida detta verk, gärna som obligatorisk läsning för alla skolelever! Sätta stopp för vansinnet och vanföreställningarna, tabubeläggandet och nedtystandet runt allt som har med det kvinnliga könsorganet att göra?! Nu. Direkt. Speciellt nu när det finns en genialisk genomarbetad idéhistorisk exposé förpackad i lättillgängligt och sjukt roligt format att sätta i handen på alla.

Kan vi kollektivt ta ansvar för att stoppa denna dårskap vi hållit på med de senaste århundradena till följd av att av patriarkatet framhejade män fått fritt spelrum för att iscensätta sina galna infall och idéer?! Något som Liv Strömquist uppenbarar genom att peka ut och belysa det absurda i sådant vi skrämmande nog tar för givet, reproducerar i aktuella biologiböcker och lär ut som ”sanning”. Här har vi en kvinna som ifrågasätter genom att folkbilda. Hon gör det med humor och hon gör det med briljans.

Jag pendlar mellan raseri och gapflabb. Det här är så bra!

Mer av och med och om Liv Strömquist:
Läs mer
om Liv Strömquists album Einsteins fru från 2008 >>
Hett tips om du har chansen! Se dramatenuppsättningen av Liv Strömquist tänker på dig! Svingrym! >> (Såg genrepet inför höstens föreställningar och kom därifrån med kramp i mungiporna, lätt berusad av lycka och med hopp om världen.)
Lyssna på Livs sommarprat från 2013 >>

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Serier | Lämna en kommentar

Bokmässan!

Bokmässa 2014

Bokmässa 2014

Om jag var i Göteborg i helgen? Har påven en rolig mässa?! (Om ett bokstavligt besök i ordvitsens Mecka.)

Med foten i floden och vatten till knäna
Efter att ha missat förra årets största branschfest var peppen inför årets mässa närmast översvallande. Lika rastlös som bubblorna i en välskakad flaska bubbel, de där som tränger sig ut nästan innan korken hunnit lossas helt, var jag i min entusiasm att störta in genom dörrarna på Svenska mässan på torsdagseftermiddagen. Jag möttes av värmen, sorlet, människorna och böckerna. Allt var sig likt, allt var lite annorlunda. Att återvända till bokmässan är som det där talesättet om att stiga ner i samma flod två gånger. Det är samma flod men ändå inte. Intrycken närmast vällde emot mig när jag trängde mig fram i vimlet och lät mig svepas med i slumpartade riktningar, kryssandes mellan nya och välkända ansikten.

Torsdagen brukar vara den dagen då det är lättast att få överblick över mässan, fredagen något trängre och från fredag eftermiddag (då mässan öppnar för allmänheten) och framåt, är det i stort sett omöjligt att röra sig genom mässhallarna i den takt en själv väljer. Men redan på torsdagseftermiddagen kändes gångarna lite som åderförkalkade vener. Kanske hade det med trettioårsjubileet att göra.

Montermingel hos Lind & co innebär vinglas (istället för plastmuggar) och kylt vin

Montermingel hos Lind & co innebär vinglas (istället för plastmuggar) och kylt vin

Torsdagsmingel, glam och dekadans
Spontanmingel avlöstes av montermingel som avlöstes av cocktailparty med Pocketförlaget. Från det att vi slängde in våra väskor i lägenheten vi hyrt och fram till dess av vi, fyra slitna brudar med skrynkliga kläder, knöglade in oss i bilen på lördagsmorgonen var som en enda vansinnig bergochdalbanefärd. De två dygnen kändes likt en komprimerad vecka, närmast explosiv i intryckstäthet och intensitet.

Men tillbaka till cocktailpartyt på torsdagskvällen. Jag vet att jag har nämnt det förut men Pocketförlaget måste vara Sveriges snyggaste förlag, de håller glamourfanan högt så att säga. När jag fortfarande jobbade på Pocketstället brukade jag och min kollega S spekulera i om de hade en specialbudget avsatt för glamour. Årets tillställning var i taksviten på designhotellet Avalon. I baren blandades fyra olika drinkar, uppkallade efter förlagets medarbetare; Louise, Jenny, Catharina och Anneli. Jag fastnade ute på terrassen med utsikt över staden tillsammans med deckarförfattarna Jonas Moström och Carin Gerhardsen. Att prata med dem var lite som att hänga med Piff och Puff. Vi avhandlade ämnen som blygsel, illaluktande sjuklingar som insisterar på att visa upp variga sår, blodfobi och drinkjämförelser. Det föll sig liksom naturligt. Allt medan tequiladrinkarna ökade i styrka ju senare timmen led. Sedan var det någon som kom och drog mig i armen och sa att det var dags för Park. Alla vägar bär till Park. Hotellbaren på Park är bokmässans fritidsgård. Alla är där, det finns ingen eller få anledningar till att inte vara där. Vi fastnade visserligen en sväng på Natur & Kulturs fest en trappa upp innan vi kom ner till den varma trängseln i baren. ”Alla” var där.

Trötta fötter och bjudvin under västen
Fredagen bjöd på mässhäng för hela slanten. För varje timme som gick blev det allt svårare att ta sig fram mellan montrarna. Inte enbart för att jag började få absurt ont i fötterna, utan för att besökarna ökade i antal för varje minut. De största stockningarna jag trängde mig förbi under eftermiddagen var signeringsköerna till Fredrik Backman (aktuell med sin nya roman Britt-Marie var här) och till Per Gessle. Kvällens tillställning för min del blev Massolits fest på Scandic Rubinen. Föga förvånande avslutades även denna kväll på Park (via Vi läsers fest en våning upp). ”Kom nu måste vi gå till Park innan jag somnar” som min gravida branschkollega uttrycket det. Men hur orkar du? undrade jag. ”Äh, jag blir trött av att dricka öl också, det här är ingen större skillnad”.

I trängseln på mässgolvet, fredag eftermiddag

I trängseln på mässgolvet, fredag eftermiddag

Nu låter det lite som att allt vi gjorde var att festa. Det är inte helt sant, men heller inte helt fel. Det är trots allt att delta i en slags branschens firmafest bara att befinna sig på bokmässan, med eller utan bjudvin under västen.

Räckmackorna anfaller
För min del skilde sig årets mässbesök en aning från föregående. Jag (till skillnad från i stort sett alla jag känner och tidigare års mässor för egen del) bar inte hem stora kassar med böcker utan nöjde mig med 1(!) seriealbum. Liv Strömquists senaste; Kunskapens frukt (om det kvinnliga könsorganets idéhistoria). Det var första gången jag var på mässan utan att samtidigt vara en representant för en arbetsgivare. Det var första gången jag inte åt en av de legendariska räkmackorna, ni vet de som tycks ta över facebookflödet och instagram-selfiesarna likt anfallande rymdtomater i slutet av september varje år (har du aldrig upplevt detta fenomen innebär det att du inte är ”vän” med tillräckligt många i bokbranschen).

Efter att ha varit föräldraledig i snart ett år och således lite frånkopplad från utgivning, trender och folk i branschen i allmänhet hade jag satt upp två mål under min vistelse.

  1. Hinna träffa alla jag visste (och inte var helt säker på, men hoppades) skulle vara där.
  2. Spana in utgivningen och återfå en habil koll på senaste årets tongivande böcker.
En kopp kaffe på den långa vägen hem

En kopp kaffe på den långa vägen hem

Med mål nummer 1 lyckades jag mycket bra. Med mål nummer 2 misslyckades jag fatalt. Jag var alldeles för distraherad av alla jag sprang på i vimlet för att hinna studera vilka böcker som låg uppställda på borden. Men lika glad är jag för det! Bokutgivning och böcker är något hösten är till för att grotta in sig i, när det sociala livet går in i vinterkomans lågsäsong.

”Det är lugnt, jag hittar”
På vägen hem stegrades min hemlängtan för varje mil vi lade bakom oss. Dessvärre råkade vi ta fel väg, så det hann bli ganska många mil innan vi slutligen nådde Stockholm. Det kan ha varit det där med att stänga av gps:en redan i Göteborg (för att den hetsade på så mycket om att göra lagliga U-svängar) i kombination med en obefogat självsäker chaufför (”det är lugnt jag hittar härifrån”).

Publicerat i Böcker & allting runt omkring | 1 kommentar

Hemlig läsning?

På tunnelbanan

Vem läser vad i det offentliga rummet?

Det fanns en tid då jag älskade att spana på vad folk läste i kollektivtrafiken. Lägga pussel baserat på vilket omslag vilken typ av person satt försjunken bakom. Det är inte som att min nyfikenhet har avtagit, däremot har de senaste årens förändrade kollektiv-trafik-förströelse-vanor gjort det till en i stort sett omöjlig hobby. Åtminstone i Stockholms buss- och tunnelbanenät hör det nu mera snarare till ovanligheten att se någon sitta med en bok (som man med lite tur kan råka få en skymt av omslaget på).

Idag väljer många att göra något helt annat än att läsa i kollektivtrafiken, men de som faktiskt försjunker in i nya världar när de är på pendlande fot gör det i allt högre utsträckning med hjälp av smarta telefoner, läsplattor och ljudböcker. Vilket i sin tur gör läsning i det offentliga rummet till en privatsak. Eller?

”Skämslitteratur” som exempelvis erotiska romaner sågs sällan i kollektivtrafiken på den tiden när många faktiskt syntes med en bok i handen, men utgjorde tidigt en storsäljarkategori bland e-boksläsare. Att kunna vara anonym när det gäller utvalda delar av vad som konsumeras är i vissa sammanhang en avgörande faktor för konsumtionen i sig. Än så länge står e-böcker visserligen bara för några ynka procent av den totala svenska marknaden, men om man ska lita till omvärldsbevakning och trendspaning så är det en växande marknad, med en till viss del annorlunda efterfrågan på titlar och genrer än exempelvis pocketkundens.

Det intressanta med den nya tekniken och vår ”privatisering” av läsandet i offentlig miljö – befriad från avslöjande bokomslag som skvallrar till våra medresenärer om vad vi väljer att lägga vår tid på – är hur mycket mindre privat det faktiskt är.

Jag träffade en e-bokförsäljare nyligen, ett företag med fantastisk utveckling på hemmaplan som nu står inför att etablera sig på den svenska marknaden. De berättade om sina kunders läsvanor, ner på detaljnivå. Bara någon vecka senare läste jag med odelad fascination i Dagens Nyheter om exakt samma fenomen, fast den här gången gällande en betydligt större och mer välkänd aktör på marknaden, nämligen Amazon och deras Kindle-plattor.

Information inte bara om vilka titlar som köps/laddas ner utan även hur vi läser samlas flitigt in för att bland annat användas till riktad reklam. Hur snabbt vi läser, vad som stryks under, vad som delas på sociala media samt vilka böcker som överhuvudtaget avslutas* (vilket är långt ifrån merparten av de som påbörjas) är alltsammans digitala avtryck vi lämnar bakom oss när vi konsumerar e-böcker. Vad mer informationen skulle kunna användas till (och kanske redan görs) är upp till konspirationsteoretikerna att frossa i.

Personligen ser jag med förtjusning fram mot den fysiska bokens hyllningsfest som inleds i morgon när Bokmässan i Göteborg slår upp portarna. En frossa i omslagsestetik, struktur, form och inte minst ett tillfälle att spana på vem som plockar på sig vad.

*Vilka e-böcker är det då som flest avslutar? Åtminstone på den danska marknaden är det deckarna, medan de flesta romaner förblir halvlästa.

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, e-böcker | Lämna en kommentar

Guld av Chris Cleaves – triangeldrama, cancer och elitcyklister

Guld Chris CleavesFör snart ett år sedan så var jag på en frukost dit den brittiske författaren Chris Cleaves var inbjuden för att tala om sin senaste bok. En extremt sympatisk man vill jag minnas. Boken han berättade om var Guld, och det signerade exemplaret har stått orört i bokhyllan sedan dess (trots att jag var övertygad om att jag skulle läsa den på studs, på det där sättet man alltid är när man just hört en engagerande författare berätta om sitt alster). Om ni tycker att författarnamnet låter bekant, så är han även mannen bakom storsäljande Little Bee. Chris Cleaves berättade om hur han fascinerats av elitidrottares psyken och målmedvetenhet. Vad som får en människa att trotsa kroppens alla impulser och ta i lite till trots att musklerna skriker av smärta. Men också vad som får en människa, så målinriktad som bara en elitidrottare inför OS kan vara, att avstå sitt livs tävling.

Det här med muskler som skriker av smärta har jag för övrigt aldrig riktigt förstått tjusningen med. Så är jag också i det närmsta en antites till tävlingsmänniska, åtminstone i sportsammanhang. Anledningen till att jag nämner detta kommer jag till lite längre ner.

OS-guld och triangeldrama
Zoe, Kate och Jack träffas som nittonåriga lovande OS-hopp. Zoe och Kate tävlar inte bara på banan, inledningsvis tävlar de även om Jakes uppmärksamhet. Men det är med Kate Jake väljer att bilda familj, ett val som är långt ifrån självklart. Att ha ett litet barn och samtidigt vara två tävlingscyklister mitt i karriären är ett komplicerat pussel bara det. När det visar sig att deras dotter Sophie drabbats av Leukemi ställs jakten på OS-guldet mot familjens bästa. Ett val som är betydligt mer komplext än en inledningsvis kan tycka.

Att deras öden kommer att flätas samman till ett snårigt och taggigt vänskapsnät, så tätt att de blir oskiljaktiga, blir mer och mer uppenbart ju längre in i boken jag kommer. Men åtminstone i Kate och Zoes relation blir det en vänskap som aldrig helt går att separera från den konkurrenssituation de genom sin karriär inte kommer ifrån. Det hela ställs på sin spets när det står klart att endast en av dem kommer kunna representera England i OS.

Ett medryckande drama
Jag dras in i berättelsen utan att egentligen kunna svara för varför jag vill läsa vidare. Det är väldigt mycket cykling (vilket från början inte intresserar mig det minsta), men så finns där också en dragningskraft jag inte kan sätta fingret på. Jag lyckas inte släppa boken i tanken trots att jag lagt den ifrån mig. Någonstans i mitten börjar så plötsligt min kluvna inställning till berättelsen att få sin förklaring. På ett mycket skickligt sätt har pusselbitar placerats ut, från första sidan, som nu bildar ett allt tätare drama. Det är som om jag från mitten av boken drabbas av konstanta aha-upplevelser. Sista delen hetsläser jag vid varje litet tillfälle jag får, om det så bara gäller att hinna plöja en halv sida.

Det är en bra bok, så långt är ni säkert med. Men vad den gör som är direkt konstigt är hur den påverkar min inställning till värkande muskler. Efter att inte ha tränat på flera månader, annat än halvchillat semisportande i form av lyft med liten bäbis och långdistans med barnvagn, så drabbas jag av en nästan manisk längtan att (håll i er) gymma loss! Ja, till dess att musklerna värker. Och det är inte en engångsgrej (än så länge visserligen bara en ”tvågångsgrej”). Kanske att jag blev en smula hjärntvättad, kanske att det var precis det jag behövde efter en sommar full av frossande. Jag blev definitivt inspirerad till denna träningslängtan av just Guld.

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Romaner | Lämna en kommentar

Kodnamn Verity – kvinnor, nazister & flygplan av Elisabeth Wein

Kodnamn Verity

Kodnamn Verity

Snyggare omslag får man leta efter. Att berättelsen dessutom kretsar kring en kvinnlig pilot och en kvinnlig spion under andra världskriget gör den än mer attraktiv i mina ögon. ”Well hello” kände jag när jag plockade upp denna karamell till bok. Trots detta tog det förvånansvärt lång tid att ta sig igenom denna i grunden intressanta berättelse. Det blev både en och två och slutligen tre böcker jag hann läsa ut parallellt. Varför?

Vänskap, flygplan & nazister
När den brittiska agenten Julia fängslas av Gestapo efter att ha blivit tillfångatagen i det ockuperade Frankrike rullas berättelsen om Maddies och Julias vänskap upp. Efter tortyr går Julia med på att i skrift skildra sin bekännelse. Fram över sidorna forsar en härlig ström av minnen blandade med iakttagelser och kommentarer på hennes absurda vardag i tysk fångenskap. Berättelsen om två unga kvinnor i en värld dominerad av män på en plats där kriget rasar omkring dem. På samma sätt som kärlek plötsligt slår till uppstår deras vänskap i en tid när döden är ständigt närvarande och Europa står i lågor.

tailends6PussSpråket. Det var inte dåligt, det kändes bara inte övertygande. Karaktärernas ålder och livserfarenheter går i klinch med deras barnsliga sätt att uttrycka sig. De formulerar sig närmast pubertalt trots att de är både vuxna och smarta. För i grunden är det en mycket intrikat berättelse, snyggt hopvävd och uppfriskande tack vare sina kvinnliga huvudkaraktärer i en tidsepok som vanligtvis skildras ur unga mäns perspektiv. ”Ungdomsroman”-språket gör den inte rättvisa. Här har vi äntligen(!) två unga kvinnliga hjältar från andra världskriget och så töntifieras de. Jag är provocerad. 

Uppskattning, förvåning & insikt
Jag uppskattar den intressanta vinklingen på andra världskriget som boken tack vare sina kvinnliga huvudkaraktärer bjuder på. Jag förvånas över min egen närmast nördiga fascination av flygplan, som flammade upp enbart tack vare berättelsen och sannolikt inte blir mer långlivad än att jag måste bild-googla nämnda flygplansmodeller. Jag inser att det är en berättelse som berört mig mer än vad jag trodde när jag var mitt uppe i den. Kanske att jag behövde få distans till berättarspråket (som jag boken igenom hade så svårt för) för att ta in historien i sin fulla prakt. Sammanfattningsvis förblir jag kluven i min inställning till Kodnamn Verity, berättelsen har sin tjusning men kanske är jag bara mest av allt hopplöst besatt av Andra världskriget-skildringar och detta var en ljuvlig injektion i samlingen av hittills konsumerade romaner och faktaböcker på ämnet.

Publicerat i Romaner, Ungdom | Lämna en kommentar