Blondie av Birgitta ”Blondie” Andersson – en nattsvart Fear and Loathing in las Vegas (utan Vegas-glamouren)

Blondie - brutal, skakande, intensiv

Blondie är Birgitta ”Blondie” Anderssons självbiografiska berättelse om ett liv som började med kaos. Berättelsen om hennes uppväxt är som en dans på rosor – grymma taggiga rosor. Gång på gång trasas hon sönder av livets törnen. Redan som spädbarn på väg från BB var hennes mor nära att dumpa henne i en snödriva. Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång. Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir återigen våldtagen, denna gång av långtradarchauffören som gav henne lift. Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till alkoholisterna på söder i Stockholm och som tonåring blir hon utnämnd till Sveriges gangsterdrottning av pressen. För dig som känner dig berövad på bokens ”spänningsmoment” av denna korta inledning kan jag lugnt meddela att jag knappt avslöjat en microdel av all den dramatik, de fruktansvärda oförrätter och det mörker som Birgitta alias Blondie skildrar. Det är helt fruktansvärt, ungefär hela tiden. Den ena episoden av hennes liv är mörkare än den tredje, trots detta är det ingen tycka-synd-om-anda som präglar språket och känslan berättelsen förmedlar. Historien är författad och framvävd med ett okonstlat lätt flytande, målande och uppriktigt språk utan sentimental tyngd. Det är brutalt. Det är öppet. Det är ärligt. Och ja; man mår dåligt.

...slitet nagellack...

När jag gick i gymnasiet sträckläste jag Fjodors Dostojevskijs klassiker Brott och straff. Då som nu, var helst jag kom åt att läsa – oftast på tunnelbanan och nackabussarna. Jag gick in så i romanen att jag tillslut upplevde mig vara lika febersjuk och förvirrad som huvudpersonen Raskolnikov och gångtunneln vid T-centralen kändes plötsligt som en av St. Petersburgs trånga 1800-talsgränder. Lite samma sak drabbar mig nu, under läsningen av Blondie; jag ser ner på mitt lite avskavda nagellack från helgen och börjar psykiskt må mer och mer som en trasig tjackpundare. Paranoid, lite febrig, lite förvirrad och ganska äcklad – i största allmänhet, av det mesta. Det tar mig en hel bunt med långa mentala sekunder att skaka av mig boken och se mig omkring efter att jag har slagit ihop pärmarna och stoppat ner den utom synhåll. Flera långa sekunder att komma tillbaka in i den egna kroppen, min egen förhållandevis sunda och hyfsat stabila kropp som varken är traumatiserad, ärrad, blodig eller uttorkad eller påtänd. Blondie är så fullproppad med kaos och dramatik att den inte hade varit trovärdig som skönlitterär roman, paradoxalt nog är det just sanningen i berättelsen som över huvud taget gör att man som läsare ”köper” allt som skildras. Det blir aldrig långtråkigt, bitvis påminner berättelsen om Fear and Loathing in Las Vegas, men ändå längtar jag tills att den ska ta slut. Jag känner mig manglad och utmattad, jag vill ha ett lyckligt slut, lite inre frid, lite oskyldig garanterat skönlitterär prosa efter denna torktumlarupplevelse!

Tips! Är du intresserad av att få inblick i Birgitta Anderssons liv ”idag” så finns hennes blogginlägg på M Magasin kvar, där hon delade med sig av sin vardag fram till och med nyår 2010/11.   

Det här inlägget postades i Brutal truth. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s