(Viktoriansk läsning i post-ironisk anda av) James Pattersons Dubbelspel – en fusion mellan Mitt livs novell & New York-deckare

Högläsning på hotellrummet

Vi drog oss tillbaka från skuggorna på balkongen och den fuktiga klibbiga värmen. Likt ett smetigt tonårshångel hade den Balinesiska natten omfamnat oss. Vi har stängt in oss på hotellrummet, jag ligger på mage på den stora dubbelsängen, så nära vinddraget från AC:n som möjligt. Min sambo sitter med benen uppdragna i den lilla soffan av flätad korg. På samma gång viktorianskt som post-ironiskt påbörjades högläsningen.

Detta mitt första närmande till James Patterson berodde på en slags borde-ha-koll-på-denna-författare-nyfikenhet, med bakgrund av att han är en mycket produktiv deckarförfattare vars böcker i stort sett alltid säljer strålande (180 miljoner sålda exemplar över hela världen totalt). Jag visste inte vad jag hade att vänta. Jag gissade lite fördomsfullt på någon slags fyrkantig, hårdkokt klassisk deckarjargong med detaljerade beskrivningar av mordscener och vapen. Tänk så fel jag hade. Istället å möttes jag av, hm, motsatsen? I vilket fall fick han följa med på semestern jag nyligen landade ifrån.

Den inledande huvudintrigen, denna romans ”skott i Sarajevo”, är som följer. Huvudpersonen Lauren bestämmer sig för att överraska sin man på lunchen. De är båda framgångsrika New York-bor med varsin karriär. Men det är hon som blir överraskad när hon ser sin man försvinna iväg tillsammans med en yngre, snygg, blond kvinna. Hon följer på avstånd efter dem till ett av Manhattans finare hotell… Lauren bestämmer sig för att hämnas den förmodade otroheten genom att själv söka upp sin attraktive kollega Scott. De spenderar en passionerad natt tillsammans, men innan natten är över så kommer en av de tre att vara död, en är mördare och en har bevittnat alltsammans… Onekligen en utmärkt deckarintrig så här långt, kryddad med triangeldrama-”twist”. Två alfahannar och en kvinna.

Det är alltid intressant när författare av det ena könet ska skildra en karaktär från det motsatta. En skicklig författare gör det utan att läsaren över huvud taget reflekterar över detta. James Patterson skildrar sin kvinnliga huvudkaraktär baserat på en bild av hur kvinnor ”är” som – och nu gissar jag vilt – han hämtat från företrädelsevis Mitt livs novell, polisfilmer från 1980-talet och kanske något avsnitt av Sex and the city? Det här gör det onekligen mycket underhållande. Vad kan väl vara mer talande än att låta boken tala för sig själv så får ni se;

Så här tänker Lauren om män:

Hans välbyggda, en och åttiosju långa kropp tycktes fylla rummet. I skenet från ljusen såg jag att hans mörka hår var nyklippt och så kort att den ljusa huvudsvålen lyste igenom. Blåsten som följde honom in i huset förde med sig hans doft av cologne och regn och läder från mc-jackan han bar, och jag blev alldeles matt.  … När vi låg sammanslingrade i mörkret och han drog fingrarna genom mitt hår kunde jag bara tänka på hans ögon, de där vänliga, nästan kastanjebruna ögonen. ”Jag tror jag måste duscha”, sa han tillslut. Hans långa muskulösa ben tycktes skaka till när han reste sig. … han var verkligen vacker. Muskleran spelade på hans solbrända kropp. Han såg ut som en Calvin Klein-annons.

"motorcykelns stridsflygplanskonturer blänkte knallröda som läppglans"

Men lite mer ”genderbender”-twist blir det när über-mannen Paul reflekterar över färgen på Scotts motorcykel.

Paul Stilwell stirrade som hypnotiserad på Scotts glänsande röda motorcykel som lystes upp av ännu en blixt. … Det var en typisk drömleksak för pojkar, en sådan som en filmstjärna eller en vildhjärna till arvtagare till ett europeiskt rederikonglomerat kunde tänkas köra. Och lyckliga skitar som Scott, tänkte Paul och studerade motorcykelns stridsflygplanskonturer som blänkte knallröda som läppglans.

Så jag frågar mig själv och min lyssnare (det var som sagt högläsning vi ägande oss åt). 1: Varför associerar Paul till läppglans? 2: Varför associerar Paul till läppglans – och inte till läppstift – vet han ingenting om läppglans(?) och om han inte vet något om läppglans, varför är det i sådana fall hans första association när han ser färgen på en motorcykel? En motorcykel som i samma mening har beskrivits som den stereotypt manliga våta drömmen? 

Bortsett från att boken är extremt pedagogiskt uppbyggd på ett närmast upprepande vis, det är exempelvis svårt att missa att det regnar över Hudsonfloden när det nämns på sista sidan i ena kapitlet och i inledande stycket på nästkommande, så driver berättelsen på framåt i rask takt. Intrigerna avlöser varnadra på löpande band och för att inte tappa bort läsaren så har dramatiskt laddade ord och meningar kursiverats. Men sen var det det där med produktplacering. Det får mig att associera till filmvärlden, men jag misstänker att det nu mera smugit sig in även i litteraturen. Eller är det kanske så att det bara är tillfälligheter vilka detaljer som utmålas extra noga (exempelvis vilket märke av den ena eller andra produkten som huvudpersonen brukar), vad vet jag? En teori är även att produkternas märken i den amerikanska kulturen har blivit så starka att de överglänser den egentliga produkten. Lite som Topz i Sverige. (Ni vet bomullspinnar, men hur ofta säger man å, nu ska jag klia mig i örat med en bommulspinne? Nej snarare säger man, det vill säga jag, å, kan du ta med en topz från badrummet?

”Lauren vilken glad överraskning”, sa Bonnie och viftade med en påse med Starbuckskaffe medan hon reste sig upp. Eller; Han öppnade ett par Budweiseröl och satte på en Motown-cd innan han gick in i badrummet eller (och detta skulle även kunna läsas som en reklamannons) Jag kom ihåg att jag bott på ett trevligt Sheraton nära den inre hamnen en gång, och jag hittade hotellet på Charles Street. The Sheraton Inner Harbour Hotel. Aldrig har väl ett hotell sett så inbjudande ut för mig. Jag fick ett rum med utsikt över vattnet, i stället för ett mot Oriole Park vid Camden Yards. … rummet gick helt i blått och gräddiga kulörer och var precis vad en sliten resenär som jag behövde. Sängen var skön och jag tillbringade resten av kvällen i den…

Men för att fortsätta obsessa när jag ändå är i farten. Om nu märkena skulle ”tagit över” så hade det väl räckt att skriva han öppnade ett par Budweiser, så läser den moderna människan han öppnade ett par öl. Ok, jag släpper det här nu, men bara tills vidare.

Författarsammarbete mellan två likar

Patterson har även, som få kan ha undgått, skrivit en deckare ihop med den svenska deckardrottningen Liza Marklund, Postcard Killers. Jag har inte reflekterat så mycket över detta tidigare men nu när jag läst Dubbelspel så förstår jag plötsligt varför någon kom på tanken att sammanföra James Patterson med just Liza Marklund. Gissningsvis kommer man att älska denna bok om man 1) tycker mycket om Mitt livs novell, gärna i kombination med dramatiska såpor som Glamour eller Rederiet 2) tycker mycket om Liza Marklund 3) har en förkärlek för post-ironisk högläsning. I dessa fall rekommenderas den varmt och hjärtligt!

Tips! Se de mycket underhållande trailerserna för Postcard Killers. Den ena anpassad till svenska läsare, den andra för amerikanska – samma bok två helt olika sätt att locka läsare!

Tips! … och den fantastiska trailern för Dubbelspel eller The Quickie som den heter med originaltitel  (beklagar den dålig kvalitén)

Det här inlägget postades i Spänning & deckare. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till (Viktoriansk läsning i post-ironisk anda av) James Pattersons Dubbelspel – en fusion mellan Mitt livs novell & New York-deckare

  1. janwijk skriver:

    Intressant läsning om mannen som vill skriva ur ett kvinnligt perspektiv. Har funderat på att göra som han, memn tror inte att det går så bra. Även om man har stor erfarenhet av kvinnor. Tre fruar bland annat. Jag skriver humoristiska kriminalromaner till vardags, men har en idé om en kärleksroman. (Jag är en hopplös romantiker) Den baseras på en verklig händelse. Eftersom jag alltid skriver i ”lagform”, tror jag att den skulle bli bättre om det är kvinnan som får berätta. Men att sätta sig in i en kvinnas innersta tankar är inte lätt. Det måste bli trovärdigt. Annars blir det ju patetiskt.
    Läppglans förreste? Varför får man inte skriva om det? Min nuvarande hustru använder aldrig läppstift, bara läppglans. Det är kletigt tycker jag, men hon behöver det för att göra läpparna mjuka. Män behöver varken det ena eller det andra. Bara en sån sak!

    • Humoristiska kriminalromaner, det låter ju fantastiskt! Mer lättsamhet i den genren är alltid uppfriskande! Jag tycker absolut att du ska skriva kärleksromanen med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Personligen tror jag inte att det behöver vara så stor skillnad på hur män och kvinnor tänker och agerar, vare sig i verkliga livet eller i fiktionen. Det jag vänder mig mot i James Pattersons fall är inte det faktum att han låter Paul associerar till läppglans i sig, utan det faktum att samtliga karaktärer i berättelsen är extremt könsstereotypa, på ett vad jag anser vara, något fördomsfullt vis. Med bakgrund i detta så är det en smula överraskande/komiskt att Paul ser en knallröd Ducati och att denna enligt beskrivningen ”blänkte knallröd som läppglans”. Alla mina personliga erfarenheter av läppglans mynnar ut i följande slutsats: oavsett hur tjockt lager av läppglans du smetar på så blir det aldrig knallrött, det blir en rödnyanserad glans. Vill du ha knallrött behöver du läppstift under för att förstärka själva färgen, då läppglansen per definition endast är till för just den glänsande effekten. Lika mycket som jag tycker att män kan skriva om kvinnliga karaktärer och vise versa, så länge man håller pennan rätt i hand, tycker jag att män kan skriva om läppglans. Sen huruvida män och/eller kvinnor behöver läppglans eller läppstift tror jag det är bäst att lämna till individen, där spelar nog könsidentiteten mindre roll än vad man kan tro (även om det idag kanske är vanligare att det är kvinnor som står för merparten av läppglans och läppstiftskonsumtionen).

      • janwijk skriver:

        Tack, det var uppmuntrande ord. Jag har inga probem med att visa mina feminina sidor, så jag skall göra ett försök. Betr. boken du läst, så köpte jag den för att eventuellt kunna lära mig lite om korta kapitel med cliffhangers, men jag kunde inte förmå mig att läsa den. Jag har lite svårt för Marklund efyter skandalen med Gömda. Jag är glad att jag inte läste den, jag tycker det är svårt att läsa om isioter som ger sig på oskyldiga människor. Annars tyckte jag om hennes tidiga böcker, hon hade en vardagsrealism med noriga ungar på dagis och äkta känslor för sin drummel till man, som jag kände sympati för. Alltså känslorna, inte drummeln.

  2. Oh, om du vill ha inspiration på temat cliffhangers så tycker jag att du ska läsa Lars Kepler, både Hypnotisören (finns i pocket) & Paganinikontraktet (kommer i pocket i sommar)! Fantastiska böcker (hysteriskt svåra att släppa när man börjat läsa)!
    & Lycka till med romanen!

    • janwijk skriver:

      Jag har planerat att läsa dessa böcker. Skall bli intressant att se om man kan få några bra tips. Många av mina läsare tycker att jag har br cliffhangers, om du vill kan du ju vid tillfälle läsa någon av dem och kolla.
      Böckerna heter ”Backgammon” och ”Bakom girighetens mask”.
      Finns hos internetbokhandlarna eller hos undertecknad till specialpris.
      Gratis om du recenserar dem på din blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s