Nick Tosches Hellfire – Jag, Jerry Lee Lewis och New York – whole lotta shakin’ going on

Jerry Lee Lewis, 25, och hans 12 år yngre fru Myra Gale Brown, 13 år

Att läsa de sista sidorna på en bra bok tar ibland längre tid än man tror. Åtminstone i mitt fall. Men ibland tycks det som att det finns en mening även med det. Vanligtvis läser jag uteslutande när jag är på väg någonstans. Följaktligen så har jag en förmåga att lägga ur böcker som jag vet kommer att ta slut inom en snar framtid, om den är så nära att man kan lukta på den (framtiden) och följaktligen inte förtjänar att kånkas runt en hel dag i väskan (boken). Istället tar jag med en ny bok som räcker timme efter timme av relativ SL-tid. Men så drabbar mig lite med jämna mellanrum insikten om alla de där böckerna som jag fortfarande inte läst slutet på. Den dyker ofta upp i samband med att jag försöker kränga iväg dem i någon slags feng shui-anda. Resultatet? Jag måste behålla dem, läser slutet och önskar att jag mindes bättre vad som hänt precis innan slutet. Jag vill inte ens tänka på hur detta beteende kommer att blomma ut när senildemensen kickar in – förhoppningsvis i en framtid (och kanske till och med i en galax) far far away.

Hellfire - berättelsen om Jerry Lee Lewis

Mitt senaste fall är Hellfire, biografin om Jerry Lee Lewis. Den stalkade mig i över ett halvårs tid och pockade på uppmärksamhet i de mest varierade former och sammanträffande. Det hela började med att jag plockade upp boken (snygg framsida, snyggt namn) skummade baksidan och bestämde mig för att just den här biografin såg ut som ett trevligt resesällskap. Det var sommar, boken var nysläppt på pocket och förälskelse uppstod mellan mig och bokstäverna som flödade fram över sidorna.

Ett citat från när Jerry Lee Lewis upptäcker låten som kom att bli en av hans mest kända hits; Whole lotta shakin’ going on, ett typexempel på det underbara språket med vilken denna faktaspäckade och galna biografi är skriven:

Varken Johnny eller Jerry Lee förstod att Jerry Lee hade funnit sin jord i den där sången: jord ur vilken det skulle växa en saga som var vildare och mörkare, större och ondare än alla dem som genomlevts, berättats eller till och med drömts av alla som gått före honom – en saga vars spår av mörk glöd skulle få själva den helige Andes ögon att svida och tåras innan glöden blossade upp och sedan, tyst och mystiskt, falnade och återvände till Louisianas lågland.
Och vid det här laget hade Jerry Lee funnit något annat också – något som med tiden skulle åderlåta och omfamna sagan. Han hade lärt sig mer än nya sånger och matats med mer än ord. Han hade funnit femtonmilligramskapslar med Benzedrine – små magiska piller.

Den observante rock-biografi-läsaren har inte undgått den strida ström av dito vara som vällt ut i pocket senaste två-tre åren. Några exempel; Marilyn Mansons Den långa vägen ut ur helvetet, Mötley Crüe’s The Dirt, Nikki Sixx’s Herion diaries, Lemmy Kilmister’s White line fever, Anthony Kiedis (Red hot chili peppers) Scar tissue, Slash’s (från Guns n’ Roses) Slash, AC/DC’s Maximal rock n’ roll, Shoomans Bruce Dickinson-biografi, etc. Jag har läst merparten men få av dessa upprätthåller i ärlighetens namn inte direkt några litterära kvalitéer. Och där var Hellfire DET STORA UNDANTAGET, det är inte för inte som den betraktas som en amerikansk klassiker. Biografin släptes första gången 1982, men kom som sagt som svensk pocket i somras. Den är lika mycket en biografi – från barndom via ungdom till vuxenliv, med medgång, motgång, karriär, kärlek, sprit och sex – som den är ett närmast poetiskt litterärt konstverk. Här skildras berättelsen om Jerry Lee Lewis uppväxt i den amerikanska södern, hans splittring mellan å ena sidan en sträng pingströrelse och å andra sidan spriten och drogerna som rock n’ roll-livet kom att innebära. Läsaren får ta del av hans framgång, hans förfall och det skandalomsusade giftermålet med sin trettonåriga syssling som, tillfälligt, kom att kosta honom hans karriär. Han återuppstod senare likt fågel Fenix ur askorna och fyllde återigen arenor världen över, denna gång som countryartist. Boken är som mycket riktigt påpekas inte en självbiografi utan en berättelse om Jerry Lee Lewis liv, varken skriven av, med eller initierad av honom själv. Det stör mig inte det minsta. Jag var lycklig och tagen, hela vägen fram till mitten på sista kapitlet.

Han faller inte död ner utan står framför oss – livs levande
Sen hände det där som jag aldrig tror ska hända, jag lägger ur boken med visionen att jag – fängslad som jag är av dramatiken i slutklämmen – skulle läsa klart den någon dag senare, i soffan eller i badet. Men icke. Istället går sommaren, hösten närmar sig och en semesterresa till New York hägrar. Start spreading the news, I’m leaving today, I want to be a part of it New York New York… Av en ren tillfällighet hittar vi en liten notis i en gratistidning på tunnelbanan någonstans mellan Harlem och Chelsea. ”Köp Jerry Lee Lewis nya skiva och se honom uppträda på köpet i dito skivbutik.” Va?! Är inte han död? Kan det här verkligen stämma? Snubben föddes på 1930-talet och har inte direkt tagit det lugnt. Givetvis köper vi skivan och tro det eller ej men det visar sig stämma. Livs levande känns som ett lite magstarkt uttryck, men nog tar han sig ut på scenen alltid. Gammal som gatan, med en fantastisk, härligt rostig röst i behåll, och börjar hamra på tangenterna som om han ville straffa dem för osedligt uppträdande.

Come along my baby, whole lotta shakin’ goin’ on. Yes, I said come along my baby, baby you can’t go wrong. We ain’t fakin’, while lotta shakin’ goin’ on. Well, I said come along my baby, we got chicken in the corn. Woo-huh, come along my baby, really got the bull by the horn. We ain’t fakin’, whole lotta shakin’ goin’ on. Well, I said shake, baby, shake. I said shake, baby, shake. Come on over, whole lotta shakin’ goin’ on.

Jerry Lee Lewis leds ut på scenen...

Och trots att det ser ut som att han ska falla död ner vilken minut som helst så är han livs levande, bara några meter ifrån oss där vi står inklämda och förundrade. Ytterligare några månader senare hittar jag boken inklämd i hyllan och läser slutligen de sista sidorna, nu med en helt annan känsla i kroppen. Jag vill inte längre feng shui:a bort den, jag vill skriva mitt namn och mina minnen på insidan av pärmen. Jag, Jerry Lee & New York!

Det kanske ser ut som ett stilla uppträdande från män med många minnen från en svunnen tid, men jag lovar - whole lotta shakin' goin' on!

Det här inlägget postades i Brutal truth. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nick Tosches Hellfire – Jag, Jerry Lee Lewis och New York – whole lotta shakin’ going on

  1. janwijk skriver:

    jrry Lee är en elak människa, så han lär väl inte dö i första taget. En fantastisk artist dessutom. Hade lyckan att uppleva trion Jerry Lee, Chuck Berry och Little Richard på Christinehofs slott i Skåne för ett femtontal år sedan. Jag som är från slutet av trettiotalet och uppväxt med Elvis och Little Richard rörde inte marken under de fyra timmar som showen varade, jag svävade. Mest tack vare Little Richards som höll på ett par timmar extra om jag minns rätt. Jerry Lee, som enlgt ryktet hade i sitt kontrakt att han skulle uppträda före Chuck, rev av sin ”Great balls of fire” och lämnade över till Chuck med orden: Beat that nigger! Ett stående skämt dem emellan. Mina barn stirrade förvånat på sin pappa, de hade ju aldrig sett mig rocka loss. Det händer fortgfarande när jag lyssnar på denna trio. De dör aldrig!

  2. Johna984 skriver:

    Hi there, I found your web site by the use of Google while searching for a similar matter, your site came up, it seems to be good. I’ve bookmarked it in my google bookmarks. dkeckddbdebf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s