To judge a book by it’s cover – att lockas av de snygga omslagen och välja en bok

Det här med att välja böcker är alltid lika spännande. Ibland undrar jag till och med om det inte är böckerna som väljer mig snarare än tvärt om. En av fördelarna med att jobba med böcker är att det på ett högst konkret sätt materialiserar sig böcker i min direkta närhet, lite lösaktigt lockande med särade sidor, pockande omslag i ljuvligt varierande textur och design. Urvalet kan te sig slumpartat mellan vilka som faktiskt blir lästa, även för mig. Mitt näringsbehov av böcker är konstant inom i stort sett alla områden och genrer och jag finner därför för gott att läsa så mycket olika typer av litteratur som möjligt.

I denna värld av snabba intryck och fixering vid yta är det inte konstigt att det första visuella intrycket av något, eller någon för den delen, många gånger styr våra val. Det är ett utmärkt sätt att navigera i en värld som snart bara består av val; mellan den ena eller andra kaffesorten (när allt man vill ha är vanligt kaffe), mellan pensionsfonder (när allt man vill ha är en hyfsad pension), mellan skolor, mellan fritidsaktiviteter, mellan dagstidningar, mellan att ringa upp eller skicka ett sms eller mms eller ett mail eller varför inte något så retro som att posta ett vykort? Ibland när valen hopar sig som hotfulla åskmoln så kan det vara lite skönt att luta sig tillbaka, vila hjärnan och välja den snygga, för av någon anledning så är det många gånger det enklaste valet. Det syns till och med i statistiken. Exempelvis; jag vet inte vilket bröd jag ska köpa hem; det med russin eller det med solrosfrön – så jag tar det med russin för att det ser mer tilltalande ut, vad är logiken? Estetik tilltalar. Vad gäller böcker så kan jag bara vackert konstatera; snygga omslag säljer. Jag går på det hela tiden och jag är inte ensam. Givetvis är det aldrig fel med ett väletablerat författarnamn. Och självklart har även jag mina favoritförfattare att hålla utkik efter, där inget omslag i världen kan stoppa mig. Men om man som jag, konstant omges av böcker, de slår upp som bränningar mot skrivbordet och sköljer över mitt hem och upptar mina tankar, så beter jag mig på samma förutsägbara sätt gång på gång – jag griper tag i den som ser spännande, i det är fallet = snygg, ut och låter de övriga intrycken passera. Sedan någonstans mitt i undrar jag för mig själv hur jag började läsa den ena eller andra boken av tvivelaktig kvalité och karaktär.

Ulleråker mentalsjukhus, naturskönt beläget för att skapa lugn och harmoni hos de sinnessvaga

Men, det behöver inte vara något negativt. Personligen är jag direkt svag för sköna ting. Det vackra, estetiskt tilltalande är något jag värdesätter och värnar i en närmast dogmatisk tro att estetisk fulländning genererar lycka. Exempelvis är jag helt övertygad om att man blir lyckligare av att äta snygg mat som är vackert och smakfullt upplagd, likaså att man mår psykiskt bättre av att vistas i vackra miljöer (här har jag till och med forskningen på min sida). Visst kan man ha ändlösa politiskt korrekta diskussioner om snygga människor, men det är klart att det finns en grundläggande anledning till att de vackra alltid har varit populärare. (Att sedan idealen förändrats över tid och rum ser jag ingen motsättning i, utan syftar uteslutande på exempel ur den rådande normen för det enskilda sammanhanget. Det vill säga, exakt hur en människa, eller ett ting för den delen, ska se ut för att uppfattas som snygg på ett normativt vis, eftersom det alltid finns lika många subjektiva upplevelser av skönhet som det finns tänkande människor.) Eller för att citera Oscar Wilde: ”Beauty is a form of genius – is higher, indeed, than genius, as it needs no explanation.”

Så mot bakgrund av detta tycker jag inte att det är konstigt att snygga böcker säljer bättre, trots att bokomslaget egentligen inte säger något om bokens litterära kvalitéer. Blir man lyckligare av en snygg bok? Mja, snygg i bemärkelsen tilltalande omslag, snygg layout och estetiskt tilltalande textur och form. Ja, jag blir lycklig av det men finns inte den litterära kvalitén där att hämta mellan sidorna så är det skit samma med det övriga. Det är roligare att ge bort snygga böcker, att få snygga böcker och att ha snygga böcker liggande framme. Men sen är det väl som med människor – insidan som räknas när man tvingas hårdra det hela.

Nedan är några omslag med den gemensamma nämnaren att de fått mig på fall och förfört eller lockar mig till läsning, vissa är fantastiska berättelser och vissa är …  snygga att titta på…

John Ajvide Lindqvist Pappersväggar – skräcknovell-samling. Älskade omslaget, älskade boken, men var tvungen att vända boken upp-och-ner på nattduksbordet för att minimera mardrömmarna som tog vid och dansade en vild tango med min fantasi. (Det hjälpte inte.)

Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Fantastisk berättelse som fick mig att ligga kvar i ett kallnande badvatten och blinka bort tårarna tills dess att sista raden var läst.

Anna Gavlada En dag till skänks. En kortroman i förföriskt charmerande miniformat. Berättad med Anna Gavaldas säregna språk är det en ljuvlig liten bok som skapar lycka på mer än ett sätt.

Maria Sveland BitterfittanÄlskad, hatad och hett diskuterad. Jag  älskade den som bok och hade den ljuvliga förmånen att se en specialföreställning av monologpjäsen baserad på boken. Med ett glas rödvin till självkostandspris i handen kände jag mig som ett med kulturen, jo man tackar!  

Jan Arnald Intimus. Ännu inte påbörjad lockar den mig från bokhyllan… ”kom och håll mig, läs mig, se mig…”

Kråkflickan av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundqvist. Inte bara skrämande snygg utan även ruskigt bra… en längre och mer omfattande recension kommer inom kort.

Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz. Snygg, prisbelönt och viktig. En roman om en tid och en plats som eftervärlden förhoppningsvis aldrig kommer att glömma.

Mario Vargas Llosa Författaren och tant Julia. En kombination av nobelpris-nyfikenhet och det exeptionellt snygga omslaget gjorde denna roman oemotståndlig. Jag är lite nöjd över att ha den på soffbordet, dekorativt väntande på att jag ska läsa vidare där jag slutade senast.

Neil Strauss The Dirt – biografin om Mötley Crüe. Rock’n’roll, glam och svineri på hög nivå. Det blir aldrig långtråkigt att plöja en biografi med dessa egenskaper.

Jenna Jameson Att älska som en porrstjärna – självbiografi som för första och enda gången fick mig att vilja införa 18-årsgräns eller åtminstone varningstrangel på böcker.

Seth Grahame-Smith har inlett ett lysande ”samarbete” med Jane Austen och skrivit en ny version av klassikern Stolthet och fördom (och zombier!)Detta är boken jag suktat efter att läsa sedan jag fick syn på den men ännu inte kommit mig för att skaffa…

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s