Den motvillige monarken en biografi om Carl XVI Gustav av Thomas Sjöberg – bland nazister, kaffeflickor och herrklubbar

Den motvillige monarken ”är för närvarande den mest utlånade boken på svenska bibliotek” Skriver Svensk bokhandel i nr 4/2011

Besegrad av nyfikenheten satt jag, en smula generad, med Den motvillige monarken i min hand. Jag var tvungen att ta reda på vad all uppståndelse egentligen bottnade i, trots att jag genom denna handling försatte mig i samma roddbåt som Svensk Damtidnings läsare. Ville jag verkligen vara en av dem? Lite stolthet mot att ge vika för nyfikenheten. Ja, jag tänkte att det kan väl inte vara värre än när jag läste Jenna Jamesons självbiografi och var tvungen att hålla handen över de rikt illustrerade bildpartierna, eller för den delen när jag fortfarande pluggade och satt på Södertäljependeln och ofrivilligt flashade bilderna ur Den nazistiska utmaningen. Allt man kan göra är att utgå från sig själv och jag kommer konstant på mig själv med att göra små omdömesnoteringar om mina medtrafikanter baserat på vad de läser på tunnelbanan. Så där satt jag alltså och guppade fram över kungahus-skvallrets farvatten, eventuellt dömd av mina medtrafikanter.

På jakt efter det sensationella
Det är den andra biografin jag läser som är skriven av Thomas Sjöberg och här liksom i fallet med Porrkungen: den osannolika historien om ett svenskt porrimperium en biografi om Bert Milton, är kungen lika motvilligt inställd till Sjöbergs biografiskrivande som Bert Milton var. Detta får mig att spekulera i huruvida det ligger en slags kompensationsångest bakom beslutet att ta med så pass mycket av vad som synes vara researchmaterial i den färdiga texten. Det finns ingen hejd på utbroderade detaljer, citat och sidospår. Jag skummar därför igenom stora delar av bokens första del, som bland annat behandlar kungafamiljens relation till nazityskland och gör nedslag när detaljerna väcker intresse. Det är onekligen en skattkista i svensk 1900-talshistoria och som sådan är detaljrikedomen guld värd. Men jag var ju på jakt efter det sensationella!

Väl inne i bokens andra del, den delen som låg bakom det mediala pådraget och den totala debatthysteri som utbröt på TV, på ledarsidor, kultursidor, i bloggar och i radio så uppskattar jag i allra högsta grad detaljrikedomen. Jag skrattar stundvis högt åt de mest skruvade delarna vilka tragikomiskt dessvärre blottar en sanning och en riktigt vidrig kvinnosyn. Valspråket För Sverige i tiden känns inte helt fräscht i förhållande till på vilket sätt kungen och hans entourage förhåller sig till det motsatta könet. Kanske återspeglar vänstertågets ironiska skanderande på förstamajdemonstrationen Bevara monarkin, stoppa Victoria i formalin, allt för väl den 1700-talsmoral som kungen och hans gäng ger yttryck för? Det tycks som om själva moralen var bevarad med hjälp av formalin från fornstora mindre jämställda dagars hovlivsdekadens.

Privatliv Prishmatliv
Debattens kanske hetaste kärnfråga var huruvida kungen har rätt till ett privatliv och att detta privatlivs helgd kränks i samband med utgivningen av diskuterad bok. Själv tycker jag att det är en smula fascinerande att vi fortfarande har ett kungahus över huvud taget. Åtminstone i den cementerade form det har idag. Ett kungahus där kungen är statschef, född till sin post, där kungafamiljen ska stå som ett arketypiskt föredöme för den kristna kärnfamiljen, ett liv som finansieras med skattemedel, på en position där kungen sitter ordförande i utrikesnämnden vilket gör att han förfogar över uppgifter som direkt rör Sveriges förhållande med annan makt och därmed rikets säkerhet. Mot bakgrund av detta tycker jag personligen; privatliv prishmatliv. Har man inte vett, moral eller omdöme nog att hålla sig hemma eller i ”anständiga” miljöer, dvs. miljöer som inte krockar med de värderingar som kungen är satt, att med svenska folkets pengar, upprätthålla och representera så är väl en granskning det minsta man kan begära för mödan att finansiera spektaklet om inte annat. Det privata upphör att vara just privat så snart en man, född till sin titel och sin yrkesroll, i vilken han befinner sig 24 timmar om dygnet (det är ju inte som att han slutar vara kung efter kl. 18 på kvällen), kliver ut och exponerar sig själv i de miljöer som beskrivs av bokens författare. Det vill säga i samröre med grovt kriminella, på porrklubb och på fester där kvinnorna serveras till kaffet, gärna lättklädda och dansande och villiga, ja och givetvis flickor från förorten, flickor ”av folket” som hamnar i ett automatsikt underläge, i förhållandena; makt, pengar, ålder, kontakter och därför är lättare att hantera när Säpo tvingas rycka in och beslagta filmer och fotografier hos nyss nämnda flickor.

Till pocketbilagan av boken fanns ett extra kapitel där efterverkningarna av boken beskrivs. Här skildras så väl debatten som uppstod samt hoten mot de inblandade. Detta lilla extra kapitel kanske var det mest fascinerande i hela boken.

Visst finns det en känsla av skvaller i vissa partier, men nu när jag läst boken i sin helhet så måste jag dementera att jag någonsin satt i samma båt som Svenska Damtidnings läsare. Det här är en högaktuell och intressant granskning av vår samtid, vår historia och inte minst av makt. Dömd eller inte av mina medtrafikanter är jag nöjd över beslutet att läsa Den motvillige monarken och att med denna i ryggen legitimera rätten att sätta ord på åsikterna som väckts inte bara av boken i sig utan kanske framförallt av debatten runt omkring.

Det här inlägget postades i Brutal truth. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s