One day av David Nicholls – jag är charmad, berörd och förtjust!

One Day är en relationsroman om Emma och Dexters inte helt okomplicerade förhållande till varandra där kärlek, längtan, livet, vänskap, framgång och total misär uppfyller dem.  

One day i skuggan på restaurang Stiff Chili (ett restaurangnamn att bli lycklig av)

Runtomkring de båda huvudkaraktärerna virvlar livet och omvärlden fram i en palett av tidstypiska omgivningar, samtalsämnen, musik, politik och drömmar. Allt stilfullt speglande tidsandan. Varje kapitel blir en del av en mångfasetterad och annorlunda berättad roman, som både är varm, levande och akut. Historien tar sin början under de tidiga morgontimmarna på St Swithins day 1988, i Emmas studentrum, i hennes säng. Vi kastas in i vad som tycks vara en flyktig bekantskap…

‘I suppose the important thing is to make some sort of difference, she said. You know, actually change something.’
‘What, like “change the world”, you mean?’
‘Not the whole entire world. Just the little bit around you.’
They lay in silence for a moment, bodies curled around each other in the single bed, then both began to laugh in low, predawn voices. ‘Can’t believe I just said that, she groaned. Sounds a bit corny, doesn’t it?’
‘A bit corny.’
‘I’m trying to be inspiring! I’m trying to lift your grubby soul fore the great adventure that lies ahead of you.’ She turned to face him. ‘Not that you need it. I expect you’ve got a little flow-chart somewhere or something.’
‘Hardly.’
‘So what’re you going to do then? What’s the great plan?’
‘Well, my parents are going to pick up my stuff, dump it at theirs, then I’ll spend a couple of days in their flat in London, see some friends. Then France –’
‘Very nice –’
‘Then China maybe, see what that’s all about, then maybe onto India, travel around the there fore a bit-‘
‘Travelling,’ she sighed. ‘So predictable.’
‘What’s wrong with travelling?’
‘Avoid reality more like.’
‘I think reality is over-rated,’ he said in the hope he that he might come across as dark and charismatic.
She sniffed. ‘S’alright, I suppose, fore those who can afford it. Why not just say “I’m going on holiday for two years”? It’s the same thing.’
‘Because travel broadens the mind,’ he said, rising onto one elbow and kissing her.
‘Oh, I think you’re probably a bit too broad-minded as it is,’ she said, turning her face away, fore the moment at least. They settled again on the pillow. ‘Anyway, I didn’t mean what are you doing next month, I meant the future-future, when you’re, I don’t know…’ She paused, as if conjuring up some fantastical idea, like a fifth dimension… ‘Forty or something. What do you want to be when you’re forty?’

De är 20 år när de träffas första gången den 15 juli 1988. För varje kapitel har ännu ett år gått och berättelsen slår ner mitt i Emma och Dexters liv vart än de råkar befinna sig just det datumet, under åren mellan 20 och 40.

Dexter påminner mig om en förrymd karaktär ur en Oscar Wilde- roman som irrat sig in i det sena 1990-talet. Narcissistisk, självupptagen, snygg. En lättjefull världsresenär och dekadent dandy – helt oemotståndlig och tillika fruktansvärt irriterande. Hans antagonist Emma är å sin sida ambitiös, världsförbättrare, medveten (om världen, om sig själv, om Dexter), självkritisk och romantiskt drömmande .

He exhaled through his nose and shuffled up the bed, taking in the shabby rented room, knowing with absolute confidence that somewhere in amongst the art postcards and photocopied posters for angry plays there would be a photograph of Nelson Mandela, like some dreamy ideal boyfriend. In his last four years he had seen any number of bedrooms like this, dotted round the city like crime scenes, rooms where you were never more than six feet from a Nina Simone album, and though he’d rarely seen the same bedroom twice, it was all too familiar. The burnt out nightlights and desolate pot plants, the smell of washing powder on cheap, ill-fitting sheets. She had arty girl’s passion for photomontage too; flash-lit snaps of college friends and family jumbled in amongst the Chagalls and Vermeers and Kandinskys, the Che Guevara and Woody Allens and Samuel Beckets. Nothing here was neutral, everything displayed an allegiance or a point of view. The room was a manifesto, and with a sigh Dexter recognised her as one of those girls who used ‘bourgeois’ as a term of abuse. He could understand why ‘fascist’ might have negative connotations, but he liked the word bourgeois and all that it implied. Security, travel, nice food, good manners, ambition; what was he meant to be apologising for?

Uppvuxen under dessa år, är berättelsen rent frosseri (och ett visst mått nostalgi) i igenkänning. ”Ja, just det”-upplevelserna duggar tätt när låtar nämns i förbifarten eller någon läser en tidning om pågående krig eller en frisyr eller modefluga nämns. Det kändes som att jag inte enbart fick en ljuvlig berättelse utan även ett dussin minnen tillbaka baserade på så väl igenkänning som små detaljer från Dexter och Emmas omvärld, som även var min omvärld då, på 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Allt väl balanserat med en stor portion sarkastisk humor. Jag blev berikad och lycklig. Tjugo på nytt, förälskad på nytt, frustrerad på nytt.  

(Monday 15 july 1991)
‘You know some people might think it’s a bit weird, this obsession you’ve got with being in a constant state of intercourse, some people might think it’s a bit desperate and sad…’ ‘Funny, I don’t feel sad. Ore desperate.’ Emma, who did feel these things, said nothing. Dexter nudged her with his elbow. ‘You know what we should do? Me and you?’
‘What?’ He grinned. ‘Take E together.’ ‘E? What’s E?’ Shed deadpanned. ‘Oh, yes, I believe I read an article about that. Don’t think I’m cut out for mind-bending chemicals. I left the lid off the Tip-Ex once and I thought my shoes were trying to eat me.’ He laughed gratifyingly and she hid her own smile in her plastic cup.

Boken kom ut i svensk översättning för några månader sedan och har redan hunnit leta sig upp på bästsäljarlistorna. Min obotliga nyfikenhet drev mig till att skumma igenom de första 15 sidorna och mycket riktigt så visade sig mina misstankatr om översättningen stämma. Berättelsen känns lite mera platt, lite mera feel good, den har förlorat sin bärare, sitt språk, vilket är vad som gör den förtjusande fyndig. Så mitt tips är; läs den på engelska – och låt dig förföras av en underbar historia, ett fantastiskt språk och inte minst av den tid som flytt.

One day filmatiseras just nu, med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna, och kommer på bio under 2011. Läs mer om filmen!

Snart som film

 

Det här inlägget postades i Romaner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till One day av David Nicholls – jag är charmad, berörd och förtjust!

  1. Ping: Endorfiner, förlagsfest & David Batra till efterrätten – man gillar’t! | Mettes pocketblogg

  2. Ping: Printz releasefest på södermanér; livejazz, surdegsbröd och rödvin | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s