Livet från den ljusa sidan – likdelar, cykelturer, dryga stockholmare och saknaden av böcker

Få stockholmare kan ha undgått att tunnelbanans gröna linje ut mot den tätbefolkade Hagsätrastreckan är avstängd (och kommer att förbli så det närmaste halvåret.) Inte minst i samband med nyhetsrapporteringen om de likdelar man hittat vid renoveringsarbetet av stationerna i så väl Svedmyra som Enskedegård. Personligen tycker jag att det är lite spännande. Kanske till följd av en vinter med allt för många deckare? Eftersom jag råkar ha ett visst beroendeförhållande till just Hagsätralinjen och ersättningsbussarna föga förvånande inte fungerar som en ljuv dröm utan snarare som en KBT-övning i hantering av stress och klaustrofobi, så har jag börjat cykla.

Cyklandet medför, enligt DN (den 31 mars) en förtidig död med ca en vecka på grund av alla giftiga micropartiklar som innerstadsluften bjuder på. Men bortsett från detta något deprimerande utspel har jag även höga positivt laddade förväntningar på konditionsfronten. Jag försöker att se det hela genom den svarta humorns ljussken, det funkar i bästa fall och gör att man får balansera lite på tuvorna närmast ångesten och bitterhetens blöta träskmarker, så länge man inte trillar i ordentligt. Exempelvis förra veckan som utöver genansen att låta som en brölande valross med astma när man blir omkörd, i regnet, på skanstullsbrons helvetiskt lutande uppförssträcka – bjöd på viss bitterpotential:

I torsdags mötte jag upp en kär gammal vän och hennes man. Han pendlar ofta till Borås. I Borås och i större delen av övriga Sverige finns en fördom om att Stockholmare är dryga. Stockholmare över lag håller inte med om detta. När vi kliver av tunnelbanan och jag ska hämta upp min cykel som stått parkerad på Götgatan i några timmar har någon, dryg Stockholmare (?), placerat sin halvt urdruckna kaffekopp i min cykelkorg. Det fanns en papperskorg tvärs över gatan bör tilläggas. Onekligen o-charmigt och onekligen rätt drygt. Men kanske just för att vi minuten innan hade diskuterat dryga stockholmare blev det ofrånkomligt en smula komiskt – om man vill. Som det mesta i livet.

Det jag egentligen saknar mest med det nya transportarrangemanget är att jag inte får lika mycket tid att läsa. Istället är jag på min väg till jobbet hänvisad åt den verkliga världens deckargåtor. Det visade sig att likdelarna, som för övrigt var benrester, inte var resultatet av någon mystisk deckargåta utan berodde på att man på 1950-talet, vid byggandet av stationerna hämtat schaktmassorna från en gammal kyrkogård. Något som visserligen skulle kunna föra fantasin in på nya stigar, mer åt skräck- och spökberättelser till. Jag ska försöka att inte spinna vidare allt för mycket på det spåret eftersom min fantasi är lika opålitlig som aprilvädret, speciellt som jag just nu myser mig igenom skräckmästaren John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla Stjärna.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s