Från mikrostress till Körkortsbokstristess, konsten att släppa på kopplingen och koppla av

Kanske mikrostressad men inte ensam
I Stockholm hittar man kanske fler stressade människor per kvadratmeter än någon annans stans i Sverige. Här är mikrostress ett naturligt inslag i vardagen. Som van mikrostressare surfar du mellan köerna i matbutiken när din egen kö stagnerar. Du reflekterar inte över varför du kastar dig ner för rulltrapporna på liv och död för att ta tåget som går om 1 minut, fast än nästa går bara fem minuter senare. Du suckar och trampar rastlöst när folk står på fel sida av rulltrappan och tvingar dig att stå still hela vägen upp. Ja, den är svår att undgå, även om man lyckas behärska sin egen stressnivå kliver man lätt på någon annans mentala tår genom att exempelvis röra sig lite för långsamt i gången som förbinder pendeltåg och tunnelbana vid T-centralen – eller Gud förbjude, går mot strömmen!

Men som Stockholmare behöver du inte känna dig vare sig stressad eller pressad med att få till det där som kan väcka en mer genuin existentiell stress; eget boende, barnalstring och körkort, där tycks storstadslivet snarare ha en fördröjande effekt och du är aldrig ensam om att inte ha prickat av dessa punkter på din Att-göra-lista för livet.

Livet som genomsnittlig Stockholmare
I Stockholm flyttar folk hemifrån hyfsat sent jämfört med resten av Sverige, men flyttar ihop desto snarare. Att komma över en egen lägenhet här är inte det lättaste, hyresrätterna behöver man snart sofistikerad utrustning i stil med metalldetektor för att lyckas spåra upp och bostadsrätter är som bekant ingen billig historia. Jag har ofrivilligt testat de flesta typer av alternativa boendeformer innan jag skrev på mitt förstahandskontrakt. Dessa erfarenheter inkluderade en källarlokal, ytterstad, innerstad, betongförort, medelklassidyll, lägenhet med dusch i källaren, från stort och luftigt till super-kompact-living med diskställ på hatthyllan, samboskap, kollektivboende och både andra och tredjehands-kontrakt av olika slag.

I Stockholm ligger snittåldern för förstföderskor runt 37 år. Innan du har fyllt 30 är du oftast ganska ensam om att behöva barnvakt för att kunna gå ut och ta en öl.

Och som Stockholmare behöver du inte känna dig speciellt unik om du inte har ett körkort trots att du hunnit med både artonårsdag, tjugoårsfirande och 30-årsfest. När jag nämnde att jag tänkte ta och styra upp det där med körkort för en god vän som snart fyller 37 sa han; Jaha, jag funderar också på att börja med det. Det är sånt man kan fundera på när man bor i Stockholm, vänner från resten av landet tycks aldrig ha funderat, de bara kör.  

Mot körkortet, via litteraturen. En rikt illustrerad klassiker.
Bättre sent än aldrig. Tiden är inne och tärningen är kastad. Dags att fatta ratten och kasta sig upp i sadeln. I min väska ligger Körkortsboken och pockar på uppmärksamhet. Jag försöker intala mig att den är fascinerande, rolig och fylld av oanad spänning. Det är den inte. Den saknar föga förvånande intrig. Men det är onekligen en klassiker och med sina rika illustrationer är den synnerligen pedagogisk. Jag skärper koncentrationen och tänker parallella belöningstankar som lovar skönlitteratur i mängder bara jag tar mig igenom dessa glansiga sidor. Nytt andetag. Fokus. Åh, ja! Nästa kapitel; Landsvägskörning (innehåller spänningsmoment som vilda djur!).

Efter att ha plöjt nästan hela Körkortsboken, jag tänkte att det kunde vara bra, satte jag mig för första gången bakom ratten i en bil (det här var igår). Inledningsvis måste jag erkänna att min kropp inte ville kännas vid någon slags logik bakom effekten av att du börjar rulla framåt genom att lätta på trycket på den ena pedalen (kopplingen) men måste trycka ner den andra pedalen (gasen) för att få ordentlig fart. Sen säger Bengt att jag ska flytta bort foten från kopplingen och i mina öron låter det som ett hot om motorstopp. Bengt är min körlärare. Bengt säger växla till 2:an utan att titta på växelspaken. Kopplingen, glöm inte kopplingen! Jag steppar på chans över pedalerna under mina fötter och handsvetten smetar in den fina ratten. Cyklisten som dök upp och lite nonchalant gled framför och förbi insåg nog inte att jag satt i en dödsmaskin och att Bengt ännu inte hade lärt mig konsten att bromsa. Men Bengt sa att jag kunde vara lugn, han höll koll på allting runtomkring (vi gled framåt i knappa 10 km/h). Efter ett tag får jag grepp om det där med kopplingen, kopplar av en smula, mikrolite bör tilläggas, och känner hur knogarna runt ratten inte är fullt lika vita längre.

Tips! Läs mer om mikrostress >> 

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s