Stäppvargen av Herman Hesse – en suggestiv irrvandring i det mänskliga psykets snårskog, jag finner mig omfamnad av kulturen

Stäppvargen

När jag ändå är inne på det där med klassiker. Det finns så mycket fina böcker därute. En annan favorit är Herman Hesses Stäppvargen från 1927. Denna målande och drömlika berättelse tog mig med storm. Jag älskade det närmast romantiska språket, jag älskade den suggestiva känslan. Jag älskade dekadansen och surrealismen. 

Det finns en avgörande skillnad mellan att läsa klassiker respektive samtida litteratur, vilket jag personligen tycker gör en lite äldre klassiker desto mer spännande. Den är svårare att direkt tillgodogöra sig utan att först sätta sig in i tidsandan, den samtida kontexten och det samtida historieförloppet. Att göra det för med sig ett mervärde och öppnar upp fantastiska tolkningsmöjligheter, för den som är intresserad av sånt… som jag.

Stäppvargen handlar om Harry Haller en outsider som upplever sig distanserad från samhället och avståndstagande till konceptet att inordna sig i ett borgerligt system. En dag får han av en tillfällighet ett litet häfte i sin hand, som tycks ämnat direkt för honom. Där beskrivs Stäppvargen; till hälften människa, till hälften man, driven av sina drifter och sin ensamhet determinerad att stå utanför samhället, å ena sidan vargen/djuret inkapslad i den mänskliga kroppens fängelse men å andra sidan och på samma gång den civiliserade människan som kämpar med en inre best.  

Herman Hesse v/s psykoanalysen
Efter att själv vara nära inpå ett psykiskt sammanbrott i samband med sonens dödliga sjukdom, faderns död och hustruns tidvisa institutionalisering kände sig Herman Hesse nödsakad att söka hjälp. Så föll det sig att han inledde terapisessioner hos Joseph Bernard Lang före detta elev åt elev åt Carl Gustav Jung, och på så vis kom i kontakt med psykoanalysen, vilket starkt kom att influera hans författarskap. Med bakgrundskännedom om detta finns många nycklar till att frisätta alla de dimensioner och tolkningsmöjligheter som denna till synes flummiga berättelse faktiskt bjuder på.

Tänkbar tolkning
En tolkning utifrån jungianska teorier som jag själv finner synnerligen intressant är att läsa huvudpersonen Haller som en människa i djup själslig obalans vilken beger sig ut på en resa för att hitta sig själv, där han under resans gång konfronteras med bortträngda sidor av sin person (de övriga karaktärerna i berättelsen) vilket avlutas i ett surrealistiska klimax där han möter alla delar av sin personlighet. Traktatet om stäppvargen kan då ur dito psykoanalytiska perspektiv läsas som en diagnostisering av honom själv och hans tidigare, förnekade, sjukdomstillstånd. Självförverkligande genom synliggörande av inre hämningar, med andra ord.

Gammalt ”flum” förklätt till modern självhjälp
Det är inte bara lätt, utan även påfallande populärt att racka ner på så väl Freud som Jung, men faktum är att mycket från deras teorier om det mänskliga psyket har för oss i västvärlden blivit närmast axiomatiskt. Ta bara exempel som att prata om att ha en manlig och en kvinnlig sida, teorin om ”det omedvetna”, tal om arketyper etc. Faktum är att både Freuds och Jungs teorier återvinns och marknadsförs i modern självhjälpslitteratur på kontinuerlig basis.

Ett exempel på detta är Jungs teori om att identifikationen med sin yrkesroll hämmar självinsikt och förmågan till distans, vilket leder till psykisk obalans. Denna teori är något som dyker upp gång på gång i dagens närmast nyandliga rörelse inom självhjälpslitteraturen. Författare efter författare fortsätter att banka in budskapet om vikten av att vi måste skilja på prestation och person och vikten av att självförtroendet/självkänslan inte ska vara prestationsbaserat för att på så vis hitta sann inre harmoni, liksom att ”komma överrens med och acceptera sig själv”. (Ta bara några random exempel ur självhjälpsträsket som Mia Törnblom, Emma Pihl eller Elisabeth Gummesson så hittar du olika tappningar på denna.)

Kanel

Som jag tidigare påpekat så är klassiker oftast mer aktuella än man ger dem erkännande för. Själv råkar jag ha förmånen att tokfrossa i de allra senaste nyhetssläppen (jag har massa sommartips som kommer inom kort) och då känns en klassiker lite som kanelen på gröten, det är fint och sätter smak och ton även på kvantitetslitteraturen, det vidgar referensramarna helt enkelt.

Det här inlägget postades i Klassiker, Romaner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s