Mark Levengood, snällhetsfluffiga kåserier och kaffe

Reflektioner
I söndags satt jag på ett café på söder där jag suttit många gånger genom åren. Utanför regnade det från en kompakt grå junihimmel. När jag tittade mig omkring i lokalen, fylld med omaka bord och stolar, med retro-hippa detaljer, med söndagsflanörer på pausfika, så slog det mig att hit har jag kommit och pimplat kaffe i exakt halva mitt liv. Vid dessa bord har många livsviktiga ämnen och meningsbefriat babbel ventilerats. Det kändes fint. Vid bordet bredvid vårt satt Mark Levengood med dator och tidtagarur och skrev. Han såg nöjd ut.

Jag försökte kika lite diskret mot dataskärmen för att se om jag kunde utläsa något av texten men insåg snart att jag skulle behöva hänga mig fram och snegla ner över axeln i någon slags flåsande stalker-pose för att kunna uttyda vad det var han satt och skrev. Så jag lät bli.

När jag satt där insåg jag att jag faktiskt aldrig läst någon text, någonsin av Mark Levengood. Denna min plötsliga nyfikenhet föranledde mig att skumma igenom hans senaste lilla kåseribok Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig.

Fluffigt snällhetsludd
Boken består av ett antal krönikor; små ögonblick och minnesfragment ur ”Marks värld”. Det är en skymt av Marilyn Manson och en anekdot med Bibbi Andersson, lite av morfar i Finland, det är möten med vitt skilda människor för läsaren kända och okända som alla har kommit i hans väg. Det är vardagskåseri och minnen, små oskyldiga reflektioner inbäddade i ett oh så oförargligt fluffigt snällhetsludd att jag nästan blir provocerad. Kapitlen, om det nu är rätta ordet, är korta och texterna är illustrerade med bilder som jag misstänker ska ge någon slags ytterligare ”snäll/kultur-dimension” men som mest får hela boken att kännas som en sån där citat-bok med tema vänskap eller kärlek eller ”till mamma”. Ja, det är oförargligt och det är lite fint, på sitt sätt. Ändå får jag lite kväljningar eller är det lite kvävd jag känner mig? Kvävd av sockervadd och kramar som är tänkta att vara snälla och välmenande men som håller fast lite för länge och tvingar en att andas in i en stickad kofta som kittlar i näsan. Men mest provocerad blir jag faktiskt av min egen reaktion när jag kommer på mig själv att le lite här och var mellan allt det där snälla och godmodiga.

När vi kom ut på gatan igen hade regnet snare tilltagit än upphört. Det var lite mysigt på sitt sätt. Jag vet inte vad Mark satt och skrev där inne men jag tänker att av hans ansiktsuttryck att döma när blicken svepte utmed skärmen och fingrarna knapprade mot tangenterna så var det säkert något oförargligt och snällt, kanske just en text som är som en sån där kram som skulle få (alla fördomar på en gång nu:) små tanter att le.

Tips! Provläs Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig>>

Det här inlägget postades i Kåseri. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s