Jan Wallentin sågar den internationella författareliten och ger sin syn på varför författare är opålitliga

Jag skrattade så jag grät när jag läste svaren på de små korta, i min värld ganska enkla frågorna jag mailat över till Jan Wallentin, just nu pocketaktuell med äventyrsromanen Strindbergs stjärna. Med jämna mellanrum publicerar vi på vår hemsida www.pocketstallet.se en mini-intervju med en utvald författare. Denna månad i samband med att hans bok inte enbart släpps som pocket utan även kommer att synas över hela Sverige som Månadens äventyr på allt från Coop, Willys, Hemköp, Ica, Pressbyrån, 7-eleven m.fl., blev det en intervju med nyss nämnda.

Jan Wallentin var den pappalediga journalisten som förra hösten gjorde en dundrande entré på författarscenen. Redan innan boken gavs ut i Sverige, eller ens innan den var färdigskriven för den delen, hade den sålts för rekordbelopp till 16 länder. Det blev flertalet miljoner som rullade in. Jo, man tackar!

Mottagandet av denna intrikata konspirationsroman som öppnar upp för en omtolkning av historien, så som vi känner den, har varit blandat. Han jämfördes tidigt med Dan Brown och dennes succé med Da Vinci-koden. Berättelsen spänner över till synes vitt skilda ämnen så som nazismens ockultism, Sven Hedins vandringar i Taklamakanöknen och Andrées nordpolsfärd.

Det här är ju fantastiskt, det är som guld tänkte jag när jag fick svaren på mail från Jan. Vad jag antagit var enkla frågor visade sig kunna bjuda på svar av oanad kaliber. Mellan raderna träder en till synes misstänkt bitter (men självrannsakande) författare fram som med svärta i språket vet att på ett exceptionellt underhållande sätt uttrycka sina ganska negativa åsikter. Han sågar friskt hela den internationella författareliten och inte ens hans bästa bokminne förblir obefläckat av besvikelsens kladdiga fingeravtryck. Han förklarar även varför författare är helt opålitliga. Detta är en man som sökt sig till de klassiska verken och mötts av ”en lång räcka av besvikelser”.

William Burroughs, tröttsam. Céline, fascist. Marguerite Duras, långtråkig. Kafka, snårig. Dostojevskij, seg. García Márques, uppblåst. Stephen King, tjatig. Oates, ojämn. Visst, Willy Kyrklund är väl okej, men hans romaner är tunna och inte alls särskilt spännande.”

Läs hela intervjun – Fem (inte så) snabba till Jan Wallentin  >>
Jag menar det verkligen, läs den!

Tack Jan Wallentin för att du delade med dig av dig själv och dina tankar!

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jan Wallentin sågar den internationella författareliten och ger sin syn på varför författare är opålitliga

  1. Jens Andersson skriver:

    Intervjun verkar inte finnas kvar!

    • Hej! Det stämmer. Här nedan kommer den fullständiga intervjun med frågor och svar:

      Bästa boken att höstmysa med?
      Jag har ingen direkt rykande nyhet att komma med, men förra hösten försjönk jag i Shantaram av Gregory David Roberts. Det är en osannolik ”sann” berättelse om hur en bankrånare rymmer från ett högsäkerhetsfängelse i Australien och finner ett nytt liv i den Indiska slummen och hur han så småningom blir knarkkurir i Afghanistans berg. Om inte det passar kan du läsa Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke. Den handlar om två trollkarlar.

      Snyggaste omslaget
      Bokförlaget Modernista har alltid de snyggaste omslagen. Ibland till och med detaljer i sammet. Gul klassikerserie. Svart klassikerserie. Förbländningen av Elias Canetti. Ack ja.

      En författare jag beundrar
      Författare ska man verkligen inte beundra, de är fullständigt opålitliga. Jovisst, det brukar börja så bra. Man läser några fantastiska böcker som t. ex. Haruki Murakamis Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen. När man råkar bli tillfrågad hör man sig själv säga: alla bara MÅSTE läsa Murakami. Varenda människa! Jodå, lita på mig, han är ge-ni-al. Men sedan. Man öppnar romanen 1Q84 och inser att det här är ju bara genant. På några sidor har allt det som kändes magnetiskt och magiskt i Murakamis texter plötsligt blivit gubbsjukt och falskt. Är hans tidigare böcker i själva verket lika usla? Är det jag som har åldrats? Har jag ingen smak? Det är en förfärande upplevelse. Ur den synvinkeln har mitt läsande varit en lång räcka av besvikelser. William Burroughs, tröttsam. Céline, fascist. Marguerite Duras, långtråkig. Kafka, snårig. Dostojevskij, seg. García Márques, uppblåst. Stephen King, tjatig. Oates, ojämn. Visst, Willy Kyrklund är väl okej, men hans romaner är tunna och inte alls särskilt spännande. Lars Gustavsson, kanske. Stagnelius. Jag gillar nog film mer, egentligen.

      Mitt bästa bokminne
      Någon gång i tioårsåldern läste jag Det blåser på månen av Eric Linklater, om systrarna Dina och Dorindas äventyr. Till stor del utspelar sig den här barnboksklassikern i en romantisk gammal godsvagn, där systrarna kan färdas fram, gömda för omvärlden. Trodde jag. Sedan, när jag av någon anledning råkade kolla upp saken, visade sig denna godsvagn spela en mycket blygsam roll. Den förekommer på sammanlagt två och en halv sida, i en bok som är 339 sidor lång. Läs aldrig om.

      Missa inte
      I september kommer reportageboken Matens pris av Daniel Öhman och Malin Olofsson, som avslöjar hur illa det är ställt med livsmedelsindustrin. Läs, om du törs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s