Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson – en mörk och välkomponerad roman att bli fängslad av

Den enögda kaninen

David, strax över 20, återvänder hem till Dalen över sommaren – det lilla samhälle han växt upp i där alla känner alla. Där alla har rykten, varav många är sanna men inte alla. Exempelvis att Martin skulle vara homosexuell eller att syskonen Julian och Justine skulle ha en incestuös kärleksrelation. Ingen vet riktigt hur det ligger till och ingen väljer att undersöka det närmare. Christoffer Carlsson har beskrivit boken som glesbygd noir, och det finns onekligen en underliggande obehagskänsla, lika tryckande som sommarvärmen som omsluter karaktärerna. Snart blir David indragen i sina gamla vänners skumraskaffärer. Vad som börjar med en serie inbrott eskalerar snart till något mycket värre, ett händelseförlopp som trappas upp bortom all kontroll, bortom även den tvivelaktiga moral som rättfärdigade inbrotten. En avgörande del av historien spelar Huset. Ett ödehus kompisgänget använder för att förvara stöldgodset. Ingen av dem kan riktigt förneka den märkliga dragningskraft som huset har på dem, eller känslan av att huset verkar ha ett eget liv.

Irrationellt provocerad
Till en början störde jag mig lite på de sporadiskt insprängda låttext-raderna, de provocerade samma del av mig som den där typen av lite svåra popsnöre-snubbar gör när de försöker imponera. I vilket fall hängde den provocerande känslan ihop med karaktärerna, speciellt huvudkaraktären David. Hur han glider runt och är jävligt sävlig och blasé, konstant rökande, men beskrivs som om författaren vill förmedla bilden av att den här snubben är lite coolare än de övriga, lite mer ”chillaxad” och kanske lite ballare, eventuellt mer världsvan eftersom han brutit upp med hålan han kom ifrån och pluggat några månader i Stockholm.

Definitivt fångad
Nåväl. Jag fortsatte läsa, infångad i det spindelnät som texten utgjorde. Jag var en machokistiskt lagd fluga som egentligen inte hade så mycket emot att vara fastklibbad i det där nätet, den här boken. För det är precis så, berättelsen klibbar tag i en och håller en fast. Tempot är lugnt på gränsen till långsamt, spänningen byggs upp så pass sofistikerat och metodiskt att man inte märker det förrän man är fastnaglad. Språkligt är den fantastisk, det utgör en underbar kombination av kvalité och känsla. Och ju längre in i berättelsen jag kom började jag uppskatta låttext-citaten allt mer, trots att de kändes lite pretto, lite som namedropping. Men ’Hey’, vem försöker jag lura, jag tycker ju om pretentiösa texter. Snart var jag så indragen i den suggestiva stämningen att jag hade svårt att släppa boken över huvud taget.

Sepia
Det finns en närvarokänsla i texten och en ton som gör att berättelsen känns närmast sepiafärgad. Det här är en roman där persongalleriet frotteras mot sommarhetta, sporadiskt sex, marijuana, cigaretter, blod och Huset; så väl berättelsens som intrigernas epicentrum. Ett sömnigt samhälle. Existentiella grubblerier. En grannpojke med en enögd kanin som ser och hör allt, som vet mer än han borde.

Jakob Hellman på Gröna lund – bitarna faller på plats
I förra veckan tog jag djurgårdsfärjan över vattnet till Grön lund för att se Jakob Hellman spela medan augustiskymningen föll överraskande snabbt och där och då kom insikten. Plötsligt förstod jag mina egna reaktioner, mina associationer, de som inte kändes rättvisa gentemot författaren utan var nyckeln till min egen läsupplevelses uppdämda känslor. Det är alltid lika spännande när alla minnen kommer tillbaka-brakande på en och samma gång. Plötsligt när jag stod där och lyssnade på textrader som jag glömt att de fanns för evigt inpräntade i min hjärnas irrgångar, så slog det mig att jag förstår precis varför jag inledningsvis störde mig så mycket på huvudkaraktären David. Han är ju som en enda sammansmältning av de där snubbarna jag hängde med, då för så många år sedan, dem som jag avskydde och älskade om vart annat. Dem mitt unga naiva jag till och med beundrade innan jag kom på bättre tankar. På den tiden en lyckad fest var ett hångel och lukten av hårvax och utsmetad kajal utgjorde självklara beståndsdelar i vårt universum. Vi som var unga och levde för natten och för stunden, till ett bakgrundssoundtrack med Jakob Hellmans underbart popsnöregnälliga stämma. Vi som förstod precis och kände oss på gränsen till upplysta (vilket i dagsläget känns lite genant, men med en välvilja och ett nostalgiskt förlåtande skimmer över den tonåring man en gång var) när han sjöng;

Och jag vet inte varför hon ler när hon håller i min hand,
men jag ser att hon vet att hon är med i leken. Och jag
är allt du vill ha.
Ta en av mej jag har mycket kvar,
jag har eld om du vill ha.
Vad var det du sa att du tycker?
Det tycker inte jag!
Natten är vacker och månen är full,
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag.
Du är allt jag vill ha.

Boktrailer-tips! Spana in trailern för boken >>

Tips! Läs en intervju med författaren>>

Tips! Ännu mer om Christoffer – läs hans blogg>>

Det här inlägget postades i Romaner, Spänning & deckare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s