Niceville i salongen – hur rasmotsättningar i amerikanska södern får mig att tänka på svensk tvångssterilisering

Igår blev jag inbjuden på en förhandsvisning av filmen Niceville. Jag försökte att stampa ner förväntningarna så långt ner i skorna som möjligt, det var inte allt för länge sedan jag blev totalt uppslukad av boken som filmen baseras på. Men adaptionen visade sig vara överraskande lyckad. Vid presentationen innan visningen startade, berättade man att den legat på första plats på biotoppen i USA de senaste fyra veckorna, vilket nu så här i efterhand känns föga förvånande.

(tävlingen är avslutad)

Filmen
Niceville handlar liksom boken med samma namn – jag kan nu varmt rekommendera båda – om tre starka kvinnor i (1960-talets) amerikanska södern. Societetsflickan Skeeter återvänder hem efter avslutade studier till Jackson Mississippi där den ras-segregerade lagstiftningen präglar hela samhället och hatbrott är ett vanligt förekommande inslag i vardagen. Med sig bär hon journalist- och författardrömmar som går tvärs emot sina vänners hemmafrutillvaro. Väl hemma börjar hon ifrågasätta hur de färgade hembiträdena behandlas av sina vita arbetsgivare – de barn de uppfostrat som nu vuxit upp och tagit över arbetsgivarrollen. Tillsammans med två av sina vänners hembiträden börjar hon i största hemlighet att skriva en roman som skildrar orättvisorna i staden. Hon gör sig snart osams med flera av sina gamla vänner genom att börja ifrågasätta deras skenheliga argumentation vilken rättfärdigar solklar rasism och normerar kränkningar.

Nytt perspektiv. Kvinnor fyllde salongen på Skandia, kvinnorna fyllde den vita duken. Amerikanska södern, dess utbredda rasism och historia har skildrats i ett flertal böcker och filmer oräkneliga gånger tidigare. Beklagligt nog tonas allt som oftast kvinnornas roll ner, såväl kvinnliga skurkar som kvinnliga hjältar hamnar lätt i männens skugga. Niceville är kanske den första film(/bok) jag ser där alla nyckelroller helt och hållet innehas av just kvinnor, en kvinnlig rolluppsättning som skildrar historien ur ett kvinnligt perspektiv. Så väl de elaka, som hjältarna och birollerna. Det var ett snyggt grepp som fyllde i intressanta luckor i den amerikanska historieskrivningen.

Filmen fick mig att tänka på en dagsfärsk nyhetshändelse. Intressant nog så använder sig en av berättelsens ”ondingar” Holly av en överraskande välbekant retorik. Senast i morse läste jag att Maria Larsson (KD), barn – och äldreminister, nu backar något i sitt ställningstagande i debatten som uppstått runt frågan där regeringen nekar ersättning till dem som genom statlig fosterhemsplacering vanvårdats och misshandlats mellan åren 1920-1980. Hennes steg tillbaka är visserligen ett steg i rätt riktning men vad hon backar ifrån bygger på samma klentrogna argumentation som fiktionens Holly. Holly nekar sin svarta hemhjälp ett lån hon ber om, för att ge möjlighet åt båda, då hon endast har råd att låta den ena, av sina tvillingsöner att studera vidare. Holly svarar att ”som en god kristen så kan hon omöjligt hjälpa dem som är friska och har möjlighet att tjäna ihop sina egna pengar, det måste ju hemhjälpen förstå – och tacka henne för” – vilket uppenbarligen med den lilla minimilön som de svarta kunde tjäna ihop föll på sin egen orimlighet. I filmens kontext framstår det här som både cyniskt och elakt, men det slår mig när jag läser tidningen på bussen morgonen efter filmen, att det inte skiljer sig avsevärt från Maria Larssons besynnerliga argumentation i fallet om de uteblivna ersättningarna.

KD:s rättfärdigande av svensk tvångssterilisering
På regeringens initiativ tillsattes en utredning med anledning av att tusentals av de barn som placerats i fosterhem under 1900-talet vanvårdats och misshandlats. När utredningen är klar, backar Maria Larsson (KD) i fråga om ersättningen, vilket enligt utredningen skulle uppgå till 250.000 kr, då utredningen bara inkluderar barn som fosterhemsplacerats fram till 1980, med argumentet att det blir orättvist mot barn som eventuellt har farit illa efter 1980 och alltså inte omfattats av denna utredning. Regeringens slutsatts är följaktligen att det inte går att betala ut ersättning till dem som utsatts för vanvård på ett ”rättvist” och ”rättssäkert” vis (rättsäkerhetsargumentet bygger på att bevisföringen är baserad på offrens vittnesmål). Men den ihåliga argumentationen slutar inte här. Nej, vidare menar Maria Larsson att i tidigare fall då staten betalat ut kompensation så har rättsäkerheten varit hög. ”Man har lätt kunnat avgöra om en person blivit lobotomerad, steriliserad, eller hivsmittad”. (DN 13/9-11) Vad som inte nämns i detta sammanhang men som är i allra högsta grad anmärkningsvärt är att staten fortfarande tillämpar tvångssterilisering (i samband med könskorrigering) – idag – år 2011 och anledningen? Därför att Kristdemokraterna – samma parti som Maria Larsson representerar sätter sig på tvären gällande en lagändring. På Kristdemokraternas riksting i Umeå i år sa Maria Larsson så här: ”Jag blir lite lätt upprörd när man jämför med tvångssteriliseringar från historien. Det är inte jämförbart, låt mig säga det. Här handlar det om att man har på  frivillig väg valt att byta kön.”

Hon menar alltså på fullaste allvar att det i allra högsta grad riskfyllda kirurgiska ingrepp som det innebär att avlägsna en livmoder från en människa som önskar byta kön (i juridisk och praktiskt visuell bemärkelse) från kvinna till man – ett ingrepp som inte fyller någon som helst praktisk funktion, rättfärdigas av att staten inte vill riskera de administrativa konsekvenserna det kan innebära om denna man sedan blir gravid. Eller med Kristdemokratisk retorik med hänvisning till ”barnets bästa”, då de måste kunna skilja på mamma och pappa. För övrigt ett argument som användes flitigt mot att homosexuella par skulle få adoptera. Hon får det även att framstå som att ”frivilligheten” i det hela handlar om att byta kön men i själva verket handlar sakfrågan om att steriliseringen i samband med könskorrigeringen inte är frivillig. Det plastikkirurgiska ingreppet korrigerar så att den fysiska kroppen överrensstämmer med den upplevda könstillhörigheten, steriliseringsbiten är en gamma kvarleva från mellankrigstiden. Sterilisering vid könsbyte är idag ett krav. Ett krav påtvingat av staten, ingenting annat, med andra ord en så kallad tvångssterilisering. (Lika så är det i realtid ett krav att man är singel. Det vill säga är du gift måste du skilja dig, detta trots att vi numera tillåter homoäktenskap.)

Händerna i luften (ja, mina), jag medger att vi hamnade några sidospår bort från Niceville. Man skulle helt legitimt kunna fråga sig; vad har då detta med en film om en begynnande medborgarrättsrörelse i amerikanska södern att göra? Helt långsökt är det faktiskt inte. I grund och botten handlar allt ihop om mänskliga rättigheter, om blottade orättvisor och om förtryck av svagare grupper i samhället. Det handlar om historiens upprepning, samma mumbojumbo-skitsnack, samma ihåliga argumentation, samma statliga förtryck. Vi ser det i de svenska steriliseringskravet och i de gamla amerikanska raslagarna, i den absurda ”logiken” bakom regeringens nekande till ersättning åt de vanvårdade före detta fosterhemsbarnen. Samma skenheliga rättfärdigande av åsikter och handlingar. Fiktionen speglar verkligheten och historien upprepar sig, nya skepnader, samma gamla orättvisor.

Tillbaka till filmen
Det är mysigt att bli bjuden på förhandsvisning. När filmen är slut reser jag mig motvilligt från den bekväma biofåtöljen, en upplevelse rikare. Niceville är en film (och en roman) om vänskap mot alla odds, om kärlek och drömmar och ett aldrig sinande hopp om förändring. Det är en film som berör. Det behövs, det där hoppet om förändring, speciellt nu när höstvinden drar in och rättvisebegreppet urholkas. När verkligheten knackar på och gör en fly förbannad är det skönt att pysa ner i mörklagd biosalong, helt frankt så hade jag gärna stannat kvar en stund till.

Se trailer för filmen >>

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring, Film, Romaner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Niceville i salongen – hur rasmotsättningar i amerikanska södern får mig att tänka på svensk tvångssterilisering

  1. Jan WIijk skriver:

    Mette! Tack för ditt engagemang. Jag delar helt din upprördhet. Som gammal värnare av alla människors lika värde, (jag var feminist innan ordet fanns) är din recension av filmen Niceville intressant. Att vi i Sverige skulle vara så mycket bättre än amerikanska hilly billies är en myt som våra politiker gärna hyllar.
    Att en företrädare för ett kristet demokratiskt (?) parti kan vara så fruktansvärt känslokall gör mig säker på att denna händelse kommer att starkt bidra till regeringsskifte i nästa val. Regeringens oförmåga att tillgodose de savagaS (berättigade) intressen gör mig mycket tveksam till deras regeringsförmåga. De må vara hur duktiga som helst på ekonomi.
    Arbetslösa, sjuka, pensionärer och så nu dessa stackars människor som fått sin barndomoch därmed också resten av sitt liv förstört, som man bara kör över utan tillstymmelse till empati gör ont.
    Jag har själv sett hur sociala myndigheter skickat oskyldiga barn som fosterbarn till en alkoholistfamilj, som därigenom kunde finansiera sitt missbruk och passa på att misshandla dessa fattiga föräldralösa ungar! Fy för den lede!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s