Bluffen av Unni Drougge – en farsartad konspirationsroman som flörtar hämningslöst och vulgärt med verklighetens bokbransch

Staring: Berit Hård – journalist som efter den skandal, som utöver att kosta henne jobbet och karriären, även gav henne öknamnet ”kåta Berit” och tvingade henne att söka sig till den föraktade skvallerblaskan ”Veckans OJ!”.

Berit dras med Leif GW Persson flåsande i nacken – som i sin tur figurerar i ett nidporträtt av den verkliga förlagan – in i en dramatisk och komplex händelsespiral. Det börjar med mordförsöket på Jan Guillou på Bok & biblioteksmässan i Göteborg…

Kängor och käftsmällar till litteratursverige
Redan inledningsvis delas det ut rejäla kängor och käftsmällar till hela bokbranschen och en rad författare figurerar med så väl namn som utmärkande karaktärsdrag. Många behöver man underhållande nog inte ens skruva till för att de ska framstå som givna romankaraktärer. Här blottas interna strider och privata motsättningar – hela tiden balanserandes på verklighetens sköra tråd.

Läder, snabbmat och sexuellt junk food
Berit Hård är en antites till chic.lit-romanens söta, charmiga och modemedvetna arketyp. Bortsett från att hon i vissa avseenden bejakar sin egen kvinnlighet till max så utgörs hennes karaktärsdrag annars av vad som brukar tillskrivas den stereotypa mannen. Berit bär stolt upp sina rejält fylliga former och har en försmak för läder, snabbmat och ett aldrig sinande sötsug vilket hon tillfredställer med allt som kommer i hennes väg. Hon är rapp i käften och kommunicerar med stora skopor slang och svordomar. Vulgär framstår som ett givet epitet. Hon drar sig inte för att dra hem 25-åringar på lite sexuella eskapader något hon själv benämner som ”sexuellt junk food” och hon spottar inte i glaset, speciellt inte när det bjuds.

Jag uppskattar det normbrytande konceptet, men det blir stundvis så mycket av allt att jag, som inte är speciellt lättgenerad i vanliga fall, plötsligt inser att min näsa dragit ihop sig i något slags viktorianskt rynk-anfall. Det går så långt att jag stundvis överväger att andas in i en rosenparfymerad spetsnäsduk för att få lite motvikt. Men förtrösta icke, efter ett drygt hundratal sidor så skiftar huvudfokus temporärt över till Unni Drougge som skildrar sig själv i tredje person och spelar en avgörande roll i dramat. Greppet har jag tidigare sett i Ernst Billgrens roman Kommittén, en konspirationsroman om den svenska konstvärlden (i jämförelse med Drougges konspirationsroman om bokbranschen). Där figurerar han som sig själv i ett av bokens senare kapitel, med den skillnaden att Unni gör sig till en av huvudkaraktärerna, där Billgren endast skymtar förbi på en vernissage. I båda fallen har det onekligen sin underhållande charm.

Farsartad konspirationsdramatik kryddad med putslustigheter
Gangstermiljöer, söderhak, och konspirationsteorier runt en eventuellt mördad pundarbrud med allt för stor kännedom om klientelet på en viss porrklubb. Höjdare vars identitet under inga som helst omständigheter får röjas. Detta utgör, förutom mordförsöket på Guillou, berättelsens huvudintrig. Bitvis är historien en farsartad version av Jens Lapidus Stockholm Noir-trilogi, med ”tugget”, miljöerna och den undre världens gangsterintriger. Bitvis är den en enda stor kritisk spottloska över bokbranschen, över samhället och över patriarkatet. Bitvis är den enbart en fars av det klassiska ”slänga i dörrar”-slaget som säkert skulle te sig bra på en utomhusteater på västkusten om sommaren. Språket är fullt av lika delar vulgära utspel som putslustiga liknelser. Intrigen är kryddad med dråpligheter så som en pyton som av misstag äter upp den svartsjuka flickvännens lilla hund.

Lite förvånad är jag allt. Mina tidigare erfarenheter av Unni Drougges författarskap gjorde att jag hade förväntningarna högt ställda. Sänker man dem några steg så finns här visserligen ett underhållningsvärde, men läsningen kräver sitt tålamod. Det är överraskande blajigt och det raljerande språket gör det om inte svårforcerat så utmattande. Hade det inte varit för balansgången mellan verklighet och fiktion mitt i den svenska bokbranschen vet jag inte om jag bemödat mig att läsa vidare, den kittlar onekligen min nyfikenhet till tålmodighetens yttersta gränstrakter. Belöningen kommer de sista 50 sidorna där intrigerna plötsligt tätnar och spänningsnivån höjs i samband med några otippade vändningar. Värt att nämna är även det klanderfritt snygga omslaget som gjorde mig akut lycklig – hela läsningen igenom.

Annonser
Det här inlägget postades i Romaner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s