Ljudbokstestet – är det Ali Babas fel att jag somnar till Sankta Psyko?

När jag var liten hade jag ett kassettband med ”Ali Baba och de fyrtio rövarna”. Jag lyssnade på det där bandet så många gånger att jag till slut kunde sagan utantill ord för ord. Jag vet inte vad det var som gjorde just den ljubokssagan så mycket bättre än mina övriga sagoband. Kan det ha varit de brutala inslagen av ond bråd död? Kärleken? Dramatiken? Skattkammaren? Jag minns något om att hälla en kittel med kokande olja över någon. Fasansfullt makabert när man som vuxen tänker tillbaka på det. I vilket fall så slog det mig att jag nog inte har lyssnat på ljudböcker sedan min barndoms dagar. Men i fredags bestämde jag mig för att åter bege mig in i sagolandet, om man nu kan kalla en deckare skriven för vuxna för saga vill säga.

Efter lite trixande med mobilen hade jag Magnus Kreppers röst i öronen och lutade mig tillbaka på tunnelbanesätet, beredd på att dras med in i Johan Theorins senaste rysare Sankta Psyko.

Jag vet inte om det berodde på berättarrösten eller berättelsen i sig, men fort gick det inte. Jag kom på mig själv med att ömsom zooma ut och sväva iväg med tankarna i helt andra banor, ömsom vara nära att somna. Det var både behagligt och angenämt, men syftet gick något förlorat. Det jag tillgodogjorde mig av den faktiska berättelsen blev således splittrat och i ärlighetens namn inte alls så spännande som jag hade förväntat mig. Indragen och uppslukad var jag definitivt inte.

Min hjärna som är konstant inställd på autoanalys tuggar fram följande hypotetiska förklaringar.
– Den teori som ligger närmast till hands är att Sankta Psyko som roman kanske helt enkelt inte var vad jag förväntade mig, det vill säga gastkramande spänning. Visserligen minns jag Theorins debutroman Skumtimmen som en enda segdragen frustration över huvudrollsinnehavarens ältande och obeslutsamhet, även om boken till sitt försvar hade sina litterära kvalitéer. Överraskningen torde inte vara total. Men efter att Theorin övergivit Ölandstemat, där hans senaste böcker utspelat sig, tänkte jag hoppfullt att det i samband med miljö- och karaktärsbyten kunde vara dags att ge honom en ny chans.
 – Eller kanske är det så att det där med ljudböcker inte är alls är min tekopp? Det går onekligen inte att skumma igenom textstycken när någon annan läser. Något man annars lätt börjar önska att man kunde när konstpauserna blir (näst intill) konspiratoriskt långa.
– Eller är det helt enkelt Ali Babas fel att jag hade svårt att hålla mig vaken? Finns förklaringen till min reaktion att hitta hos en gammal ryss (Pavlov) – att lyssna på ljudboken blev direkt betingat med sömn på grund av min barndoms vanor att lyssna mig till sömns?

Det skulle inte vara rättvist att döma ut vare sig Theorins roman eller Krepper som berättare, baserat på en halvtimmes ljudbokslyssnande i semivaket tillstånd, och svaret på frågan huruvida jag kan skylla allt på Ali Baba är dessvärre höljt i psykologiskt dunkel. Med risk för att det drar ut på tiden, så lovar jag att återkomma med en fullskaligare recension så snart jag lyssnat mig fram till slutet, en fokus & koncentrationsövning så god som någon. Det kanske rent av är precis vad jag behöver!

Det här inlägget postades i Barnböcker, Böcker & allting runt omkring, Spänning & deckare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s