De ensamma av Håkan Nesser – en mainstreamdeckare med otippad twist

Med risk för att råka ut för ett mail där min läsförmåga ifrågasätts* så måste jag bekänna att jag blev lite snopen när jag läste Håkan Nessers pocketaktuella De Ensamma. (Jag återkommer till vad jag menar med detta alldeles strax.) Efter att ha höjt Nesser till skyarna varje gång han dök upp i mitt medvetande baserat på den enda av hans böcker jag dittills läst – Maskarna på Carmine Street, var mina förväntningar så pass högt ställda att jag redan packat rymdfarkosten. Dessvärre gjorde De Ensamma en Laika av mina förväntningar.

En klassisk deckare
Så vad hade jag hoppats? Mer romankonst, mindre kvantitetsdeckare, mer spänning mindre tragglande. De Ensamma är den fjärde i ordningen av Håkan Nessers Barbarotti-deckare. En klassisk deckare. Oerhört populär sett till försäljningssiffror. En sån där deckare som man refererar till när man fördomsfullt pratar om deckare. Ni vet, den manliga polismannen med sin kvinnliga kollega som återkommer i bok efter bok. Jag borde ha anat mig till att det skulle vara just så, jag hade ju trots allt läst på själva boken att det skulle vara en Barbarotti-historia. Men jag tjusades av huvudintrigen och ignorerade detta faktum.

Då: Uppsala för 35 år sedan. En grupp unga studenter knyter vänskapsband och en tajt sammansvetsad kamratskap tar sin början. Men när en av de unga kvinnorna i gruppen dör splittras vännerna. Brottet klaras aldrig upp helt och tvivel kvarstår om huruvida det var ett mord, självmord eller en olyckshändelse, det som hände den där dagen i skogen.

Nu: En man hittas död. Det är på exakt samma plats där den unga kvinnan dog 35 år tidigare. Mannen visar sig dessutom vara en av de gamla vännerna från Uppsalatiden. Vad kan ha hänt? Barbarotti och hans kollega sätter igång att gräva i det mystiska dödsfallet och det dröjer inte länge innan trådarna till det förflutna börjar nystas upp igen…

Parallellt med att vi får följa de sex vännerna under tidigt 1970-tal pågår den nutida utredningen av de båda dödsfallen. Det visar sig snart att studievännerna kanske inte var några ”happy campers” utan snarare sammanförda av omständigheterna, samt att deras lilla grupp innehöll så väl motsättningar som en del mörka gemensamma erfarenheter… Det bäddar för en klurig deckare med andra ord. Men uppnystandet drar ut på tiden.

Två synnerligen vanliga poliser tragglar järnet
Så väl Barbarotti som hans kvinnliga kollega Backman är helt befriade från excentrism eller spontanitet, eller sex, eller otyglat våld. De är inte ens motarbetade av sin chef. De är random frånskilda landsortspoliser som är ganska snälla och inte gör en fluga förnärmad. Allt gott så långt, jag har inget emot snälla poliser så länge brottet de utreder är tillräckligt galet. Men nej, fallet skulle lika gärna kunna avskrivas som två separata självmord, en aning mystiska visserligen, men ingen omöjlighet. Sedan hade boken kunnat få vara den relationsroman den i mångt och mycket redan är. För gruppen och gruppdynamiken är så väl intressant som välskildrad, medan deckarspänningen uteblir och de oändligt långa polisutrednings-partierna får måndagsångest att kännas upphetsande i jämförelse. Det här är givetvis en smakfråga, jag vet att det finns många deckarslukare därute som älskar att få ta del av ordagranna förhörsprotokoll, jag är inte en av er. Till romanens försvar måste jag medge att det trots allt fanns ett driv som gjorde att jag fortsatte ögna sida upp och sida ner i denna tegelsten. Karaktärerna växer till sig och nyfikenheten över vad som faktiskt hände där ute i skogen och framförallt varför, växer i takt med att man lär känna dem. Slutet kommer med en lovligt överraskande twist, så pass att jag kände mig en smula snuvad. Om än lite uppspelt över den plötsliga dramatiken! De föregående dryga 500 sidorna var nämligen i stort sett helt befriade från antydningar om vartåt de barkade.

Nästa Nesser – för det kommer att bli fler, får bli en av hans fristående romaner, befriad från styltiga poliskonstaplar och oändliga förhörsprotokoll. Utan dessa polis-moment finns så väl skärpa, ett behagligt språk och intressanta karaktärsbyggen att hämta från en i grunden mycket skicklig författare.

Rekommendationer
Uppskattar man klassiska deckare är detta givetvis en god bok att plocka på sig, och om jag inte minns fel fick den fina recensioner när den kom. Är man ute efter pulshöjareffekter, filmisk dramatik och nyskapande berättartekniker så kanske man ska kika efter något annat.

Håkan Nesser ryter till efter kritisk recension
*En recensent på Nerikes Allehanda fick efter en recension av Håkan Nessers Himmel över London i augusti i år ett kort mail från författaren där han ifrågasatte hennes utlåtande med orden: ”Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?”. Det hela ledde till en mailväxling som dito recensent, tillika kultur- och nöjeschef, Marita Johansen senare la ut på sin blogg, vilket i sin tur skapade både debatt och nyhetsnotiser. Läs mer om detta här >>

Det här inlägget postades i Spänning & deckare. Bokmärk permalänken.

En kommentar till De ensamma av Håkan Nesser – en mainstreamdeckare med otippad twist

  1. Ping: Himmel över London av Håkan Nesser – passionerad kärlek, spionintriger & intellektuella kullerbyttor | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s