Jag smurfar dig – Smurfarna; barnkultur bland nazister, kommunister och uppretade feminister

Smurfbyn Jacuzar i Spanien

Onekligen omdiskuterade och mer politiskt laddade, än vad man vid första anblick kan tro, är dessa tre äpplen höga små figurer som det senaste året har fått ett rejält kommersiellt uppsving. I biofilmens kölvatten och ”för”-vatten för den delen har så väl Iphone-applikationen ”Smurf village”, som barnklädeskollektioner med smurftema, pek- och pysselböcker med smurfar och givetvis nyproduktion av de klassiska gamla leksakerna dykt upp. Extremaste exemplet kanske är filmbolaget Sony som inför filmpremiären av Smurffilmen i augusti lät måla den lilla byn Jacuzar i södra Spanien helt och hållet i ”smurf”-blått. Byborna tyckte så bra om färgen och inte minst de turistintäkter som den förde med sig att man lät byn förbli blå.

1930-tals skräckpropaganda/Gargamel

Bland nazister, kommunister och uppretade feminister
Är smurfarna små oskyldiga nazister och den blonda Smurfan den ultimata ariska kvinnan? Porträtteringen av Gargamel, smurfvärldens onding, kan onekligen tolkas som en klassisk 1930-tals-nidbild av elak jude. Något som ytterligare stärker nazistresonemanget är att Gargamel inte bara vill utplåna smurfarna utan dessutom har en katt vid namn Azrael, förvillande likt Israel (som äter smurfar). Andra hävdar att smurfarna är kommunister. Anhängare av denna tes hänvisar till smurfbyns sociopraktiska uppbyggnad, där ett ekonomiskt monetärt system tycks saknas till förmån för var och ens förmåga att bidra till det gemensamma kollektivet. Snickarsmurfen snickrar, bondesmurfen odlar etc. För att inte tala om Gammelsmurfen – är han inte väldigt lik Karl Marx med sitt stora vita skägg och sina symbolstarkt röda kläder? För att vidare underbygga tesen om smurfkommunism vill den onda Gargamel använda smurfarna för att göra guld – helt klart kapitalistiskt av honom! Vidare finns heller ingen klassuppdelning i smurfsamhället, istället bär alla – oavsett karaktärsegenskaper likadana arbetskläder. Ja, alla utom Smurfan vill säga, den 100:e smurfen och enda kvinnan i kollektivet. Ur ett genusanalytiskt perspektiv är det vid första anblick uppenbart att mannen är norm i smurfbyn och kvinnan undantaget, ett sådant extremt undantag att hon inte behöver definieras som något utöver sin könstillhörighet. Snäppet intressantare än detta undantag till smurfunikum är, vad jag anser, kanske ändå den queeraste av alla smurfarna – Kokettsmurfen. Denna fåfänga dandy till smurf, i ständigt sällskap av sin egen spegel är den mest könsöverskridande av dem alla, men har till skillnad från Smurfan åtminstone sin fåfänga som egenskap utöver sin basala smurfighet. Utöver att vara en serie tecknad för barn rymmer smurfarnas sagovärld onekligen en uppsjö av sprängstoff till politiska diskussioner av alla de slag.

Splittrad mellan barndomsnostalgi och musikaliska skräckminnen
Själv har min inställning till Smurfarna varit smärtsamt splittrad mellan barndomens glada minnen av små leksaksfigurer och 1990-talets obarmhärtiga ”smurfhits”. När den nya vågens ”smurfifiering” var på intåg i det kommersiella landskapet var det framförallt skräckvisioner i smurfhitsens kölvatten som gjorde mig djupt skeptisk till deras återuppståndelse. Men säga vad man vill om smurfarna, smurffilmen, genusdebatter och politiska stämplar, när jag hittade denna lilla nyligen utgivna pekbok smälte till och med min skepticism så pass att jag bokstavligt talat kunde omfamna åtminstone en liten del av den nya smurfvågen.

Pekbok som kramas

Jag smurfar dig – en pekbok som kramas
Klumpsmurfen är som alla de övriga smurfarna (utom då möjligtvis kokettsmurfen som i sin narcissism föredrar sig själv eller möjligtvis en smurf som liknar honom) fånigt förälskad i Smurfan. Klumpsmurfen bestämmer sig för att uppvakta Smurfan med saft, men eftersom han är så klumpig – därav namnet – så spiller han ut saften över Smurfans vita skor, som färgas blå till Smurfans stora förtret. Det hela slutar givetvis lyckligt och sensmoralen är att det kan vara okej att vara lite klumpig – det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Det var kanske inte berättelsen i sig jag föll för utan det faktum att det här är en pekbok som kramas. Givetvis är kramfunktionen även integrerad i handlingen. Små mjuka armar på en i övrigt stabil pekbok charmar mig i djungeln av dynga som den kommersiella skräpkulturens tidsålder spyr ur sig. Peace, love and Smurf.

Det här inlägget postades i Barnböcker, Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s