Dödshot, hyllningar och kultur när den är som bäst – SCUM-manifestet på Turteatern – en föreställning som berör

Jag har med fascination följt den debatt som blossat upp i samband med Turteaterns uppsättning av Valeri Solanas SCUM-manifestet i teaterform. En monolog framförd av en hänförande Andrea Edwards i oklanderlig regi av Erik Holmström.

När jag tänker på Erik Holmström tänker jag på teblad. Jag tänker även på det fantastiska uttrycket ”intellektulell” som han myntade en sen natt när vi var en sisådär 14 eller 15 år gamla. Intellektulell betyder ungefär kvasi-intellktuell, det vill säga någon som försöker ge sken av att vara intellektuell men inte är det. Det är ett ord jag med jämna mellanrum muttrat för mig själv när jag följt den debatt som pjäsen rört upp. Sällan har jag läst så många mer eller mindre välformulerade åsikter, tjusigt paketerade men tillika galet idiotiska utspel av tyckare som tolkar föreställningen lika bokstavstroget som religiösa fundamentalister, helt ur stånd att kunna skilja mellan sak, person och kontext. Jag har med kraftig obehagskänsla i magen tagit del av det unkna näthat som gått så långt att ensemblen mordhotats och lett till att föreställningarna numera måste polisbevakas. I måndags skedde med anledning av detta en solidaritetsuppläsning av SCUM-manifestet av skådespelare på Dramaten. Tilläggas bör att föreställningen även har rosats av så väl recensenter som privatpersoner (så väl kvinnliga som manliga).

Society for Cutting Up Men
Valeri Solana har skrivit in sig själv i världshistorien på två sätt. Dels när hon sköt Andy Warhol 1968 (för vilket hon dömdes för mordförsök). Dels när hon skrev SCUM-manifestet, där SCUM står för Society for Cutting Up Men. Visst låter det brutalt och visst bjuder manifestet på synnerligen radikala lösningar, men jag tror att man gör gott i att hålla i minnet att titeln är tvetydig. Innebörden av ”cutting up” är dels att konkret skära upp, men kan också läsas som skärskåda, något som onekligen ljussätter texten lite annorlunda.

SCUM-manifestet, som finns utgivet på svenska i översättning av Sara Stridsberg väcker starka känslor, ofta även hos dem som kanske inte ens har läst det. Likaså är det med Turteaterns uppsättning. Valeri Solana erbjuder i SCUM-manifestet en utväg, en frigörelse, om än en fanatiskt radikal sådan, från det patriarkala samhället. Det är en uppgörelse med en mångtusenårig könsmaktsordning. Ett ifrågasättande av normer, av vad som tolkas som manligt respektive kvinnligt. Det är en blandning av en helt galen utopi och stundvis klarsynt samhällsanalys.

Personligen, i egenskap inte bara av kvinna, utan även som kulturkonsument i största allmänhet, måste jag säga att det var skönt att se Andrea Edwards fantastiska prestation där hon på ett humoristiskt och kärleksfullt sätt ger liv åt texten, utan att för den skull kompromissa med det allvar och den ilska över samhällets djupa orättvisor, dess skarpa kritik av, och uppriktiga hat mot, det rådande patriarkatet. Skönt på det där sättet som riktigt bra underhållning är, som tankeväckande kulturyttringar är, som en proffsig skådespelarprestation är.

En lysande föreställning
Det var inte bara jag som i brist på lediga biljetter för oss som definierar oss som kvinnor, köpt en biljett ämnad för män. Men det löste sig väl på plats och jag måste erkänna att jag blev lite lättad över att faktiskt inte vara man i just detta sammanhang. Först släpps kvinnorna in i salongen, medan männen står kvar utanför. Vi sitter på läktaren, på stolar inklädda i röd sammet med guldkuddar. På scenen nedanför oss står rader av stolar uppställda mitt emot. Det är männens platser. När männen kallas in sitter alla kvinnor i publiken bekvämt tillrätta och applåderar den manliga delen av publiken som redan inledningsvis görs till en del av själva föreställningen när de tågar in för att ta plats, bländade av strålkastarna. Under föreställningens gång bjuds kvinnorna på druvor och godis, medan männen allt jämt får fortsätta att mer eller mindre passivt agera dekor. En inte alltid helt angenäm roll i sammanhanget.

Högt tempo, temperamentsfyllda vändningar, många skratt, poetiskt och inte minst tankeväckande är min summering av kvällen. När fönstret slås upp mot Kärrtorps tunnelbanestation och högtalaren riktas utåt lyfts föreställning både bildligt och praktiskt till en ny dimension och jag kan inte annat än vika mig av skratt samtidigt som entusiasmen över denna fantastiska föreställning fyller kroppen av energi. Jag hade högt ställda förväntning, något som vida överträffades av denna enastående uppsättning.

För att klargöra för den som eventuellt skulle tvivla så förespråkar jag varken våld eller slakt på män, (eller krig eller manlig könsstympning) däremot tycker jag att teateruppsättningen väckt en både viktig och nödvändig samhällsdebatt till liv. SCUM-manifestet problematiserar, ifrågasätter och skakar om. Dagens Sverige är långt ifrån jämlikt. Vare sig vi identifierar oss som män eller kvinnor så är det på tiden att vi rannsakar oss själva, vårt agerande och inte minst de samhällsstrukturer och de normer vi tar för givna och tillika upprätthåller. SCUM-manifestet på Turteatern är kultur när den är som bäst!

Tips! Läs mer om debatten och ta del av länkar till recensioner och bloggar på Turteaterns hemsida >>

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Dödshot, hyllningar och kultur när den är som bäst – SCUM-manifestet på Turteatern – en föreställning som berör

  1. Ping: Strindberg i väntan på jordens undergång – 2012 är här! | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s