Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz – en språkligt raffinerad, drypande svart satir över chick lit-genren – eller?

Sophia Wolf Lösnitz drar chic lit-genrens klyschor till sin spets med hjälp av sina kvinnliga hjältinnor i denna satir över ytligheten. Vad som hade kunnat vara glamouröst och glossigt besudlas på ett underfundigt vis av svärta, dekadens och total ångest uppblandad med rå sexuellt laddad jargong och några slängar förnedring.

Ganska tidigt in i berättelsen hittar jag den obligatoriska bögen och tillika semigurun, jag hittar ”projektet” i form av gymnasiestudenten Matilda som ska fixas från tönt till en fashionista a la Clueless (ni vet filmen med Brittany Murphy från 1995), jag hittar kroppsfixering och kroppskomplex, dieter, märkeskläder och silikonbröst. Ja kort sagt vad som inledningsvis tycks barka mot en total slakt på de slitna klyschor som byggt upp hela den bokgenre vi kallar chic lit.

Desdemona bor ett stenkast från Stureplan i Stockholm, i den bostadsrätt, trendigt tapetserad med olika nyanser av kaffekulörer, som hon köpte tillsammans med pojkvännen Ludwig. Ända problemet är att Ludwig dumpade henne på vad som skulle vara deras förlovningsfest, för att dra till Dubai tillsammans med den 19-åriga dykinstruktören Bambi. För att ta sig igenom krisen går Desdemona in i en dimma av cocktails, shoppingturer, sena utekvällar och terapisamtal med bästa vännerna Daphne, Tessan och sidekicken Tessans lillasyster (som aldrig benämns som just något annat). Med verklighetsförankringen någonstans mellan cocktailglaset och trädkronorna analyserar de karlar, nojar över sin vikt, bättrar på sin make up och balanserar genom Stockholmsnatten på decimeterhöga klackar.

Jag älskar det råa och svarta, jag älskar språket, men ju längre in i berättelsen jag kommer desto mer börjar jag ana oråd. Är det här verkligen en satir? Är det verkligen ironiskt, eller är det min cyniska hjärna som tolkar texten ironiskt för att jag inte skulle stå ut med motsatsen? Wolf Lösnitz punktbelyser men avstår från att problematisera. Det är visserligen dekadent och utmanande men den verkliga provokationen finner jag snarare i det faktum att Desdemona trots all skit hon vadar igenom – visserligen balanserandes på fantastiska klackar – ändå låter sig kuvas av männen i sitt liv, av sin uppenbara men aldrig uttalade ätstörning och av objektifierande skönhetsideal. När jag efter sista sidan slår igen boken kan jag inte låta bli att känna mig frågande inför huruvida jag just avslutat en fantastisk svart satir eller en glamourösare version av diskbänksrealism.

Tips! Läs en kort intervju med författaren Klicka här >>

Det här inlägget postades i Chiclit & feel good. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz – en språkligt raffinerad, drypande svart satir över chick lit-genren – eller?

  1. Ping: Otippad lästrend – när pensionärerna slår tillbaka! | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s