3096 dagar av Natascha Kampusch – efter åtta år som fånge och personlig slav lyckades hon fly från sin gärningsman, det här är hennes historia

Jag fick klaustrofobi bara av att läsa boken. Ångesten och väggarna tränger allt tätare inpå när Natascha med saklig och osentimental ton beskriver det lilla trånga ljudisolerade källarutrymme som kom att bli hennes hem under de åtta åren i Wolfgang Priklopils våld.

3096 dagar är den tid Natscha Kampusch hölls fången och inspärrad i en förort till Wien, bara en halvtimmes bilfärd bort från det egna hemmet. Som tioåring kidnappades hon på vägen till skolan av den enstörige och psykiskt sjuke Wolfgang Priklopil. Hennes enda mänskliga kontakt under dessa år, var den med gärningsmannen. Inledningsvis såg hon varken dagens ljus eller mer av världen än den lilla trånga ytan i det specialbyggda källarutrymme som hon hölls inspärrad på. ”Dag” och ”natt” styrdes av när Priklopil behagade låta lyset vara på eller av. Vad det gör med en människas psyke går inte att föreställa sig. Som tioåring var hon van att foga sig efter vuxnas förhållningsorder och med en grundläggande dålig självkänsla och trassliga familjeförhållanden blev hon ett tacksamt offer. Men hon är lika mycket ett exempel på överlevnadsinstinkt och människans förmåga att anpassa sig och fortsätta leva vidare trots extrema och fasansfulla förhållanden.

Jag slås tidigt av hur emotionellt distanserat hon skildrar sitt öde. Hon delar sakligt med sig av sina tankar, inte bara om barnets psykologi utan även gärningsmannens agerande och reflektioner över vad dessa kan bottna i. Här finns också en tydlig samhällskritik som vänder sig mot hur man kan låta människor gå så här långt utan att omgivningen reagerar. Som läsare bjuds jag in i den mörka källaren, jag får påträngande bilder av Priklopils nyckfulla beteende, av den eskalerande brutala misshandeln och den psykiska terrorn.

Det är obehagligt, stundvis så pass att jag vill kräla ur mitt eget skin, blunda eller tänka på rosa fluff, men varje gång jag försöker skumma mig förbi partier eller överväger att börja läsa något annat är det som om jag sugs tillbaka in i texten. Jag är fascinerad, jag mår lite illa och jag är oändligt tacksam över att inte vara i Nataschas kläder. Det här är lika mycket en berättelse om mänsklig styrka och kraften att slå sig fri, så väl fysiskt som mentalt, som det är en vittnesskildring från ett brutalt och helt fruktansvärt livsöde.

Tips! Se en kort intervju med Natascha hos Skavlan >> 
(förutsatt att du behärskar tyska & engelska)

Annonser
Det här inlägget postades i Brutal truth. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s