Stadstrafik, badkar och kollektivt självmord

Bengt sitter tyst bredvid mig i bilen, det har nog aldrig hänt. Bengt, min körlärare, som under sommarens och höstens körlektioner sjungit musikallåtar, svurit åt självmordsbenägna fotgängare, gastat sväng på grekiska och visat närmsta vägen till Södersjukhuset utifall att han skulle drabbas av en hjärtattack av min stundvis ”impulsiva” körteknik. Men nu sitter han alltså tyst och antecknar. Jag trasslar in mig i kaoset vid cirkulationsplatsen på Gullmarsplan och får plötsligt full förståelse för alla utsocknes som vägrar köra bil i innerstan. En test-uppkörningslektion senare har jag lätt hjärtklappning av adrenalinpåslaget och inser nästan förundrat att jag fortfarande lever. Detta trots att bilar runt omkring mig kört upp i rondellen, tutat argsint, att bussar svängt ut lite för nära samt det faktum att jag var en tvärbromsning ifrån att krocka med den spontana bilen som i full fart kom utsvängande i mitt körfält.

Efter det framstod min ursprungsplan som gick ut på att bli ett med ”beach 2012”som lite överkurs och valet föll på alternativ B; fortsätt direkt till badkaret utan att passera träningsanläggning.  Med mig ner i det ångande vattnet följde Brev från en bruten horisont. Det är en sån där bok som drabbar en, omöjlig att motstå så snart man lyft upp den. Min första tanke när jag började läsa (på tunnelbanan inklämd mellan bylsiga ytterplagg och stressade lätt aggressiva medpassagerare) var att jag ville ta med mig boken ner i ett varmt bad och inte kliva upp för än sista raden var läst. Sagt och gjort. Brev från en bruten horisont är en underbar, fängslande och obeskrivligt vacker roman om kärlek och galenskap. Mer om denna berättar jag imorgon.

Nu till något helt annat; i onsdagens tidning stod det att 150 arbetare på det kinesiska megaföretaget Faxconn som bland annat tillverkar Iphone hotade med kollektivt självmord. De stod i två dagar på företagets tak. Det var en liten notis, jag har inte kunnat släppa den. Det är något nästan filmiskt att läsa om de 150 arbetarna beredda att störta sig ner mot ett kollektivt självmord. Kanske är det en försvarsmekanism för att värja sig mot en grym och rå verklighet, ett sätt att skjuta nyhetens allvar ifrån mig. Det är inte första gången Faxconn är inblandat i en självmordskandal. Men istället för att förbättra de vidriga arbetsförhållandena har företaget, på grund av den överhängande risken för självmord, monterat upp skyddsnät runt fabriken. Jag tänker på de 150 arbetarna när jag ser appel-loggan i var och var annan hand hos mina medpassagerare, hos mina kollegor och hos mina vänner. Tankarna vandrar vidare från ”kollektivt självmord” till ”kollektiv skuld” och ”kollektivt ansvar”.

Så studsar mina tankar en onsdagskväll i januari; trafikkaos, badkarsläsning, kollektivt självmord. Kanske att någon där ute tänker en gång extra innan de byter sin fullt fungerande mobil mot den senaste versionen av Iphone, jag vet att jag gör det.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s