Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist, konceptuell lyx i Bangkok och medelmåtta zombiefaktor på planet hem

Bangkok, Thailand

Sista dygnet på vår i övrigt turbulenta semester spenderade vi i mångmiljonstaden Bangkok där vi tog in på det fabulösa hotellet The Lit, med utrymme att frossa i lyx. Kontrasterna mot lopphotellet i Senggigi och bungalowen på Gili Meno var häpnadsväckande. Vi blev placerade i stora mjuka fåtöljer redan vid incheckningen vilket följdes av en guidad tur av rummet och badrummets alla finesser. Det var onekligen en designupplevelse i form och ljussättning. Avslappningspotentialen i denna miljö var närmast total och rejält efterlängtad. Jag hade vid det här laget kastat mig in i skräckmästaren Ajvide Lindqvist senaste pocketaktuella titel Låt de gamla drömmarna dö.

Låt de gamla drömmarna dö, vid poolen på The Lit

Låt de gamla drömmarna dö är en slags allt-i-allo-antologi med spridda texter publicerade i vitt skilda sammanhang. Den inleds självbiografiskt med manuset från Sommar-programmet från 2009. Därefter följer lite olika noveller, sketcher, kåserier och en recension. Med den blandningen torde det kanske inte vara någon större överraskning att boken kändes lite som en gropig grusväg, eller med andra ord; ojämn. Jag ska visserligen medge att jag hade mina förväntningar rejält högt ställda, John Ajvide Lindqvist hör till en av mina absoluta favoritförfattare. Hans romaner är oklanderliga och novellsamlingen Pappersväggar gjorde ett starkt och härligt kusligt intryck, läsning som varmt rekommenderas.

Men detta? Jag skulle vilja säga att den har sina guldkorn, inte minst uppskattade jag den fristående fortsättningen på Låt den rätte komma in, som här dyker upp i novellform och har fått namnge hela boken. Ändå är jag kluven. Det är välformulerade fina berättelser, berättade på ett vackert språk. Däremot fanns inte den nervkittlande skräck jag hade förväntat mig att hitta mellan sidorna (och lite hoppats på). I vanliga fall är Ajvide Lindqvist en författare som när jag befinner mig i vaket tillstånd får mig att sitta klistrad vid boken och om nätterna hemsöker mina drömmar. Vid Låt de gamla drömmarna dö sitter jag varken klistrad eller drömmer mardrömmar. Sammanfattningsvis skulle man snarare kunna beskriva den som en liten bok om skräck och om kärlek och inte minst om kärleken till skräck.

Följande dag var det dags att flyga hem igen. Jag läste ut boken redan i luftrummet ovanför Thailand och konstaterade att den var fin men kanske inte kvalar in i toppen. Min Ajvide Lindqvist-favorit är annars zombieromanen Hanteringen av odöda. I Låt de gamla drömmarna dö uteblev zombiefaktorn men den kompletterades upp av J vars brännblåsor, efter den exploderande tändaren, vid det här laget hade börjat spricka och flaga i bästa skräckanda. Vi var slitna, lite blåslagna och hade inte ett enda rent par med kläder, men bakom oss en hysteriskt rolig och helt galen resa. I horisonten långt där nere hade vi klar sikt över Mount Everest som gnistrade i solljuset. Vi flög över ett snöklätt Kabul och såg solnedgången ovanför molnen.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring, Kåseri, Resor, Romaner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s