Sensommarfest med Norstedts – att vara Lille-skutt mitt bland den svenska kultureliten, spröda toner från ålderstigna proggikoner och inte ett vattenglas i sikte

Jag är urusel på att känna igen folk, men trots detta kunde jag inte undgå att lägga märke till att merparten av Sveriges kulturelit tycktes frottera sig i den välfyllda lokalen. Välkända ansikten från kulturprogram sida vid sida med litteraturkritiker och kulturjournalister.  Jag befann mig på Myntkabinettet, invid slottet, på Norstedts årliga höstdragning. Under drygt två timmar i torsdags presenterades höstens författare, vilka i korthet berättade lite om sina verk. Däribland Jonas Gardell, Andreas Lundstedt, Karolina Ramqvist, Agneta Pleijel, Michael Hjort & Hans Rosenfeldt, Mona Sahlins före detta pressekreterare samt ytterligare en radda med mer eller mindre kommersiellt välkända namn.

Salen där vi satt hade en mördande kall luftkonditionering, vilket jag inledningsvis bejublade, fram till den punkten att rethostan som hållit mig vaken senaste nätterna började kittla i halsen. Det var ett sådant där läge när det inte är läge att hosta. Men ni vet vad som händer om man låter bli; allting blir mycket värre. Jag hostade så att inte bara jag själv, utan även dem i min direkta närhet, trodde att jag höll på att kvävas. Tårarana sprutade, jag var Lille-skutt och ett åskoväder på en och samma gång. När det värsta anfallet lagt sig och förhoppningsvis rent ljudmässigt kvävts ner i kavajen, kunde jag återuppta att lägga fokus mot scenen.

En fantastisk höstlista radade upp sig, jag skulle personligen gärna läsa merparten. Men det var nog inte för inte som kultureliten samlats just här. Utgivningen som inte nödvändigtvis behöver betraktas som ”svår” paketerades i omslag som signalerar ”tyngd” snarare är kommersiell lockelse för de breda skarorna.

Efter dragningen spelade Blå tåget. Om inte tanken flashat förbi innan de klev upp på scenen så blev det desto mer uppenbart när de spröda gammelmansrösterna bredde ut sig över salen. Deras storhetstid låg 40 år tillbaka i tiden, och nog för att de torde vara till åren komna så var det ändå överraskande hur spröda och ålderstigna de framstod som. Det gjorde inte det minsta bör tilläggas, det var underbart att se och höra; lite som kärlek, och inte minst en gyllense chans för mig som inte var född när det begav sig.

Sedan dukades det upp buffé och rikligt med vin, inte ett enda vattenglas i sikte dock (av någon anledning kändes det inte förvånande). Med mig hem hade jag turen att få ett efterlängtat exemplar av Jonas Gardells senaste roman Torka aldrig tårar utan handskar. Med denna låg jag nedbäddad och mös bort hostan under helgen som var.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s