Felicia försvann – drabbande, välskriven och tankeväckande om en traumatiserande barndom

Felicia försvannFelicia Feldts självbiografiska roman Felicia försvann har upprört och rört upp, rört om och skapat debatt och rubriker, samt inte minst en anstormning av recensioner. Själv var det kanske just på grund av alla dessa, i media, uppdämda känslorna som jag drogs till boken. Det var nyfikenhet och inget annat.

Att så många har så mycket att säga beror på att boken till största delen är en ”offentlig avrättning” (som Jens Liljestrand så oförsonligt men tillika pricksäkert uttryckte det i sin recension DN) av modern och barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren. Med en förtätad prosa skildras en barndom, en uppväxt och en nutid påverkad av den förra, i fragmentariska brottstycken.

Stilistiskt är romanen fantastisk. Felicia Feldt har ett språk som är så pricksäkert att det skär som krossat glas rakt in i hjärtat. Det är intensivt, påträngande och djupt sorgligt. Sorgligt, inte enbart på grund av de händelser och minnesfragment som skildras, utan minst lika mycket på grund av intensiteten i det hat och den sorg hon uttrycker gentemot modern.

I korta stycken får jag som läsare inblick i den minnesbank som är Felicias uppväxt med en alkoholiserad mamma, som lät karlarna komma och gå, som hotade, straffade och fryste ut sina barn i omgångar. Det är inte vackert och det är framförallt inte ett skolboksexempel i uppfostring, trots att det är just det man kanske skulle förvänta sig från denna självutnämnda  expert på barnuppfostran. Men det är inte heller helt och hållet en självbiografi, eller? Som läsare betvivlar jag inte autenticiteten i Felicias upplevelser, men som läsare blir jag också mycket förbryllad när jag kommer till det sista kapitlet – Begravning. Anna Wahlgrens begravning, uppenbarligen symbolisk då hon faktiskt är livs levande, men skildrad med samma realistiska och raka språk som övriga kapitel.

Jag lämnas med många frågor. Löst upphängda frågor som fladdrar i bokstavsvinden. Men framförallt lämnas jag med den tillfredsställande känslan av virvlande emotionellt kaos som infinner sig när man läst en riktigt bra roman.

Det här inlägget postades i Brutal truth, Romaner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Felicia försvann – drabbande, välskriven och tankeväckande om en traumatiserande barndom

  1. Susanne B skriver:

    Hej Mette! Hittade hit via Simona och ville bara säga att det var trevligt att ses häromsistens!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s