Himlen börjar här av Jandy Nelson – en bok att bli förälskad i

Himlen börjar här

Himlen börjar här

På en strand i Mexiko. Hade jag vetat om det där med tigerhajarna dagen då jag sträckläste Himlen börjar här hade jag känt mig mindre James Bond och mer akutpanikslagen när jag tog mig upp på stranden med blodet drällande.

Himlen börjar här
Lennie slits mellan den första passionerade, himlastormande kärleken, den som med full kraft frontalkrockar med den akuta förlamande sorgen, efter sin syster Bailys plötsliga död. Det hela blir inte mindre komplicerat av att Bailys pojkvän Toby är den enda som förstår vad hon går igenom. Tillsammans med Toby kan hon vara sig själv samtidigt som hon inte riktigt vet vem hon är nu; utan Baily, systerlös, ensambarn, förvirrad och plötsligt intrasslad i ett triangeldrama hon inte kunnat förutspå ens i sin vildaste fantasi.

Himlen börjar här tog mig med storm. Att omslaget är av det fantastiska slaget försämrade knappast attraktionskraften. Med ett språk som stundvis balanserar på gränsen till att låta pretentiöst dundrar historien fram med sådan kraft att inga andra språkliga vägar hade känts tillräckliga. Formuleringar som ”Jag ser på Joe. Han lyssnar uppmärksamt på mig, som om han ville fånga varje ord som faller från mina läppar i sin hand” får mig att smälta lite grann. Jag varken kan eller vill avgöra om jag tycker att det är underfundigt charmerande eller för sockersött och nära på töntigt, men det gör mig lycklig. Och dessa genomarbetade, mångbottnade meningar fyller sidorna, hela boken igenom. Det här är en bok att förlora sig i, bli förälskad i, och inte minst låta ligga framme av den enkla anledningen att den är galet snygg.

Den där gången jag läste Jandy Nelson med smak av blod
Hur man upplever en bok, vilket intryck den gör och hur man minns den påverkas många gånger av under vilka omständigheter man läser den. Att intrycket av Himlen börjar här blev så drabbande kan till viss del bero på dramatiken som omgärdade själva läsningen. Jag hade förmånen att ligga med fötterna i varm sand under ett parasoll på en strand i Mexiko. Några meter framför mig glittrade havet och strax under ytan simmade en regnbågsarmé av fiskar. Det här med regnbågsarmén vet jag för att jag ägnade ungefär fyra minuter åt att snorkla. Lycklig som ett barn gestikulerar jag till J för att peka ut ännu en fantastisk vattenvarelse jag fått syn på när han kommer simmande med ett förskräckt ansiktsuttryck. Det visar sig att mitt fräna cyklop var kaotiskt blodfyllt. Niagarafallen goes splatter forsade fram ur näsan när jag fick av mig masken. Efter det blev det ingen mer snorkling utan horisontalläge under parasollet för hela slanten. Horisontalläge med Jandy Nelson, för att vara exakt. Dagen blev inte som jag tänkt mig, men en historia rikare gjorde att det kvittade. Som tur var, var det först näst följande dag som jag fick reda på att det simmade tigerhajar lite högre upp längs kusten.

Annonser
Det här inlägget postades i Romaner, Ungdom. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s