Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen, andra delen i Jonas Gardells hyllade trilogi

Unknown”1986 föreslog läkarna Lita Tibbling och Torbjörn Ledin i en debattartikel i Svenska dagbladet att man skulle tvångsisolera de smittade i speciella aidssamhällen, där de skulle få ta hand om sig själva och dö för sig själva, inte olikt forna tiders pestkolonier. Jonas Berglund, virusläkare på Lunds lasarett ansåg att man skulle testa hela befolkningen, registrera de smittbärande, och han gick så långt att han på allvar föreslog att smittade skulle märkas med en tatuering för att inte kunna dölja sin vanära, lite som judarna i Hitlers Tyskland tvingades bära en davidsstjärna på bröstet för att skiljas ut från den övriga befolkningen.”

Några korta ord om första delen:
Kärleken kretsar främst runt Rasmus och Benjamins kärlek. Insprängt i det melodiska romanspråket finns faktastycken som ökar kontrasten och ger berättelsen både tyngd och sylvass skärpa. Dödskramper ställs mot champagnepimplande, hoppfullhet och drömmar mot nattsvart dödsångest och utskitna tarmar. (Läs mer om den här >>) Så när andra delen kom var mina förväntningar minst sagt högt ställda.

Frukost
Jag blev inbjuden på en frukostpresentation på förlaget där Gardell (tillsammans med en handfull andra författare) berättade om sin senaste roman; Torka aldrig tårar utan handskar – Sjudomen (andra delen).

Vid frukosten liknade Gardell trilogin vid Sagan om ringen, han gjorde det i bemärkelsen att första boken bara är en transportsträcka mot andra och tredje delen – då allting händer(?). Där hobbitarna går och går, är Kärleken (första delen) bara inledning och uppvärmning för att kunna tillgodogöra sig resten. Det här sänkte knappast mina förväntningar.

Själv fick jag en något annorlunda åsikt när jag sträckläste Sjukdomen. Första delen i trilogin drabbade mig, på det där sättet att jag vill sätta den i näven på alla jag möter, spänna blicken i dem och säga; läs den här boken, ställ inga frågor, bara läs den. Andra delen, ja den var i allra högsta grad jämförbar med Sagan om ringen i bemärkelsen ”transportsträcka”. Ett mittenparti med, om än välskildrad, upprepningstendens. Rasmus dör och dör (liksom han gjorde redan i första bokens första kapitel) och barndomens somrar äro naivt befriade från kunskapen om vad den grymma framtiden bär i sitt sköte.

Ännu en barndomsskildring i sommarljus
I Sjukdomen ägnas en stor del av berättelsen åt Reine, den första att insjukna i AIDS i bekantskapskretsen. Men egentligen så är det mest Reine som barn vi får stifta bekantskap med. I likhet med både Rasmus och Benjamin så var även barnet Reine liten, finlemmad, grubblande och ensam, men högt älskad av sin ömma moder. Jag tycker mig ha läst ungefär samma typ av barndomsskildring med tillhörande minnesfragment dränkta i den svenska sommarens nostalgiska vemod, i både Rasmus och Benjamins fall.

De insprängda faktapartierna är färre i Sjudomen, jag saknar konturskärpan de bidrog till. Gardells melodiskt svävande språk svävar istället iväg högt upp i det blå mot pretentiösa höjder, utan vare sig ankarpunkt eller motvikt. Och hans standardgrepp att rent berättarestetiskt vagga in läsaren i ett behagligt lugn för att plötsligt överraska med en tvärvändning, används så flitigt att mina tankar vandrar till en jämförelse med hobbitarna. De som då och då överraskas av en och annan svart ryttare, men likväl fortsätter att gå och gå genom det storslagna dramatiska landskapet.

Gänget; kärlek, död och splittring
Parallellt med Reines barndom så kämpar Rasmus och Benjamin, som varit ett par sedan den där julen hos Paul, med att komma ut. I Benjamins fall innebär det att han kommer att bli utesluten, inte bara ur församlingen utan han riskerar även att förskjutas av sin familj. Benjamins ambivalens och dubbelliv tär på relationen till Rasmus. Utöver dessa centrala intriger får vi även följa den talangfulle skådespelaren Bengt, som skymtade förbi i det färgstarka gänget från första boken. Han får i denna roman en större roll. I Bengts fall ställs succé mot diagnos, den bästa dagen i hans liv mot den värsta. Partierna om Bengt är de som verkligen kommer att beröra mig. Hans historia är förtätad, egen och befriad från upprepningar. Långt efter att boken är slut är jag så påverkad av min känslomässiga reaktion på detta fiktiva öde att illamåendet dundrar in vid tanken på det.

aids_999_992Sjukdomen
Huvudtemat är ofrånkomligen sjudomen, den som riskerar att splittra även de bästa av vänner, den som hotar, och den som dödar dem som älskar mest (i biblisk bemärkelse). Gardell kan konsten att beröra, och jag blir berörd. Jag sträckläser boken, men hoppas in i det sista på mer. Trots vissa invändningar kommer jag ändå inte ifrån att Sjukdomen är en välskriven roman väl värd rekommendationer, om än ett uppenbart mittenparti i vad som borde ha varit en, istället för tre romaner.  Den bjuder på underbara personporträtt och en dramatisering av en viktig, närmast nedtystad, del av vår 1980- och 90-talshistoria, skildrad av en av våra skickligaste författare. Självklart kommer jag att kasta mig över även den tredje och avslutande delen när den släpps i höst.

Annonser
Det här inlägget postades i Brutal truth, Romaner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Torka aldrig tårar utan handskar – Sjukdomen, andra delen i Jonas Gardells hyllade trilogi

  1. Ping: Torka aldrig tårar utan handskar: Döden – sista delen i Gardells hyllade trilogi | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s