Det där med Venedig och ett och annat bergsgets-race i Ligurien

Ah ljuva semestertider! Ljuvligast var det så länge även jag hade semester. Men att komma tillbaka till kontoret, mötas av högar av jobb och en sprängfylld inkorg och inse att de allra flesta inte är tillbaka för än om ytterligare en vecka är inte heller helt fel.

Venedig

Venedig

Under fyra veckors tid har jag semestermaximerat, inte så att jag hetsat runt, utan mer bara lyckats fylla mina dagar och nätter med lite av nästan allt man kan tänkas vilja göra när man har just semester. Efter en inledande helg av vänner och festligheter begav vi oss till Italien, till Venedig närmare bestämt. Jag har så länge jag kan minnas velat åka till Venedig, av lite oklar anledning eftersom mina fördomar om staden (inte minst så här års) är att det är kvävande varmt, hysteriskt mycket turister och att alla kanalerna eventuellt luktar väldigt illa. Men jag kan glatt rapportera att dessa fördomar inte bekräftades. Ja, det var ganska varmt, runt 30 grader c. Men(!) eftersom hela staden består av små smala gränder så är det skugga nästan vart du än går. Kanalerna glittrade smaragdgröna och gondolerna som gled runt gjorde att du konstant var tvungen att fråga dig (eller hugga tag i första bästa annan att fråga för den delen) om det verkligen var så att du inte befann dig i en filmkuliss.

Gondoljärer i Venedig

Gondoljärer i Venedig

Givetvis gick det ju såklart att stångas med framvällande massor av turisthorder om man så ville. Jag menar varje stad har sin ”Drottningatan” och sina ”måste”-sevärdigheter som får människor att flockas och närapå knocka varandra med kameraobjektiv som kan få även den självsäkraste att få peniskomplex.

Riomaggiore

Riomaggiore

Efter några dagar av intensivt traskande i denna magiska stad utan vare sig bilar, mopeder eller cyklar reste vi vidare mot nästa skönhetschock; Riomaggiore – den sydligaste av de världsarvsklassade Cinque terre-byarna i Ligurien. Cinque terre-regionen består av fem små byar som mer eller mindre klamrar sig fast på klipporna utmed det kristallklara vatten som utgör liguriska havet. Här har de legat i några hundra år utan andra förbindelser än via vattnet. Numera går det även tåg genom de gröna bergen, men bilar kommer omöjligt ner i byarnas smala gränder som till större delen är lika delar trappor som sluttande väg.

På vägen ner mot Vernazza

På vägen ner mot Vernazza

Mellan byarna går även fantastiska vandringsleder, med svindlande utsikt över havet, tvärs genom olivlundar och vinodlingar. Självklart körde vi bergsgets-racet tills vi stupade. ”Frilufsigare” än så här har jag inte känt mig på många år – eventuellt aldrig. Den där ljuvliga blandningen av friluftsliv, lufsande och akut entusiasm präglade trecking-äventyren som kröntes med pasta, pizza och musselfrossa.

Sista natten i Venedig, den där natten vi inte skulle ha varit där. Men till frukost spelades Yellow submarine på franska, det var fint!

Sista natten i Venedig, den där natten vi inte skulle ha varit där. Men till frukost spelades Yellow submarine på franska, det var fint!

Så, kan man fråga sig, är inte detta en bokblogg? Vad ann detta resereportage där det borde finnas boktips åt folket?! Well, vi lekte inte bergsgetter hela dagarna, det blev även en hel del plöjande av ljuvlig semesterläsning. Så pass mycket plöjande att jag inte vet vart jag ska börja när det kommer till att berätta om mitt turning torso-torn av reselektyr. Men det kommer. På samma sätt som det kom en dag när allt jag ville var att komma hem från Italien – hur vackert det än månne vara. En dag jag i mina dagboksanteckningar från resan inledde med meningen ”en gång var vi i Venedig tre gånger”. En dag när natten spenderades i vad som mycket väl hade kunnat vara en cell avsedd för en galen Marie Antoinette, med guldväggar som inte bara kändes vadderade, utan även var det.

Pizzan!

Pizzan!

Idag är jag tillbaka i skrivbordsrealismens värld, långt från Sydeuropa jobbar jag sakta men säkert ikapp och okynnestipsar om Italien där jag inom kort kommer att tipsa om böckerna som lästes där, varav en faktiskt utspelar sig i Venedig(!). För det är verkligen ett tips; Venedig och Cinque terre är akut fantastiska platser att besöka under sin livstid!

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring, Resor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det där med Venedig och ett och annat bergsgets-race i Ligurien

  1. Ping: De tio härskarna av Christian Mörk – en oplanerad läsning av konspirationsthriller i Da Vinci koden-anda | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s