Blå koral av Boije af Gennäs – andra delen i trilogin som inleddes med Högre än alla himlar

På ett litet kafé i Riomaggiore blev det varm choklad med Blå koral. J läste som besatt ur En man som heter Ove. Omslagen var så snygga ihop att även Ove fick vara med.

På en liten bar i Riomaggiore blev det varm choklad med Blå koral. J läste som besatt ur En man som heter Ove. Omslagen var så snygga ihop att även Ove fick vara med på bilden.

Blå koral var en av de böcker jag sett fram emot att frossa loss i så snart semestern började. En bok jag hade sparat på och försökt att hålla mig ifrån att börja smygläsa. Det är andra delen i Boije af Gennäs trilogi om 2000-talets första decennium, där Högre än alla himlar inleddes med firandet av millenniumskiftet.

Blå koral tar vid där Högre än alla himlar slutar och vi får åter stifta bekantskap med den brokiga lilla klick med nära, men förbryllande omaka, vänner som i trilogins första del skakades av mordet på Anna Lindh och elfte september-attacken. I Blå koral tar Boije af Gennäs upp tsunami-katastrofen 2004 och stormen Gudrun. Det är välskrivet och fångande men en aning pratsjukt. Flodvågskatastrofen blir till något av en ordvågskatastrof under Boije af Gennäs penna. Det tycks inte finns någon ambition att vara koncis, orden och meningarna får bölja fram fritt och breda ut sig, sladdra iväg och jongla omkring bäst de vill, på vinst och förlust. Lite på samma sätt som ouppfostrade barn tillåts löpa amok, vilket gör det mindre förvånande att boken landar på närmare 700 sidor.

Tack vare den stora del av handlingen som kretsar kring tidens stora nyhetshändelser blir läsningen däremot en kavalkad av ”ja just det”-upplevelser. Det får mig att tänka på Jan Guillous mindre modesta projekt att skildra 1900-talets historia. Hur han lyckas med detta har jag inte kommit mig för att ta reda på. Boije af Gennäs däremot nöjer sig med en tioårsperiod och som just tidsdokumentation är romanen fantastisk i sin detaljrikedom och sitt sätt att låta samtidshändelser beröra och påverka handlingens förlopp. Även om det stundvis blir närmast komiskt hur det alltid tycks falla sig så att någon av vännerna blir akut och djupt personligt berörd av samtidshistoriens största nyhetshändelser.

Handlingen – det privata i en förändrad värld
Blå koral är helt och hållet en del 2, har man inte läst Högre än alla himlar så bör man faktiskt inte hugga tag i denna, det är för mycket återanknytning som står i vägen för läsaren. Jag hade förväntat mig en lättsammare berättelse än vad det visade sig vara. Inledningsvis är den visserligen soligt avslappnad med lite lagom mycket släktintriger på den komplexa manskrisen Victors och den vackra, lyckade författaren Sannas ”supergulliga” dotter Sagas dop nere i semesterparadiset Falsterbo. Men snart ritas kartan om. Samtidigt som naturkatastrofer skakar om och förändrar världen, så väl den stora som den lilla, byter även det politiska landskapet skepnad med Sverigedemokraternas frammarsch i valet. En spegling av det förändrade politiska läget utgör (givetvis!) även bekantskapskretsen där vännerna under en valvaka visar sig ha omvärderat sina tidigare lojaliteter. Stort utrymme ges även den dagbok som med ohämmad uppriktighet beskriver vännernas mindre smickrande karaktärsdrag, en dagbok som distribueras i bekantskapskretsen och för fler än en blir en katalysator till så väl förändring som intriger. Jalle bestämmer sig för att bryta den gråzon av semiförnekelse och stå upp för sin homosexualitet, något som inte är helt okomplicerat. För Livs del börjar hennes tragglande skådespelarambitioner äntligen ge frukt. Men i romanens centrum står denna gång framförallt kusinerna Victor och Pella.

Vänskapskretsen skakas om rejält när flodvågskatastrofen sveper in över sidorna. Sorg är det genomgående temat. Det är smärtsamt utdraget och välskildrat. Här vänds och vrids på alla tänkbara sätt att hantera och inte hantera sorgen. Vad den gör med vänner och älskande, hur sorgen kan få människor att driva ifrån varandra, få kärleksrelationer att frosta igen och vänner att bryta kontakten.

Jag är fängslad när jag väl sitter med boken i handen men inte så såld att jag hugger tag i den så snart jag kommer åt. Den är på många sätt en härligt romanig roman att försjunka i, om än en aning utdragen och pladdrig i sin form. En perfekt bok att varva ner en överhettad hjärna med skulle det visa sig. Personporträtten växer sig starkare och mer komplexa i relation till den föregående första delen av trilogin, och trots att jag inte går upp i brygga av entusiasm kan jag inte låta bli att se fram emot den sista och avslutande delen. Vem står näst på tur att drabbas av en världshändelse? Lätt krystat för att uttrycka det diplomatiskt blir visserligen den plötsliga omvändelsen av en av vännerna till religiös förkunnare i sviterna efter stormen Gudrun. Men det går inte att komma ifrån att det är persongalleriet som engagerar, som jag vill ha mer av och veta mer om. Detta trots, eller kanske just för, att jag inte kan låta bli att provoceras över deras inkompatibilitet. Annat än släktbanden så är det många gånger svårt att köpa trovärdigheten bakom att de ens vill hålla ihop som gäng. Trots dessa reservationer kan jag ändå inte förneka att romantrilogin har en oförklarligt beroendeframkallande dragningskraft.

Läs mer om Högre än alla himlar >> 

Det här inlägget postades i Romaner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Blå koral av Boije af Gennäs – andra delen i trilogin som inleddes med Högre än alla himlar

  1. Ping: Vinterdagboken av Paul Auster – en reflektion över livet och åldrandet | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s