Vinterdagbok av Paul Auster – en reflektion över livet och åldrandet

Vinterdagboken

Vinterdagboken

Vinterdagbok är en typ av berättelse jag inte hade kunnat läsa när som helst. Den kräver ett avslappnat sinne. Jag behövde Boije af Gennäs pladdriga roman för att komma till ro efter vårens och försommarens vardagsturbulens, innan semesterlugnet kickade in och beredde utrymme för att tillgodogöra mig litteratur av större dignitet.

En självreflekterande betraktelse
Vinterdagbok är en självbiografisk betraktelse över ett liv, över åldrande och över den tid som flytt. I likhet med sina skönlitterära romaner är det i första hand Austers språk som är den stora behållningen av läsningen. Han har en sällsam förmåga att ladda orden med sprängkraft genom att mejsla fram omsorgsfullt komponerade meningskompositioner. Små vardagliga händelser blir till underbar litteratur när Auster håller i pennan. Tempot är långsamt och de minnesfragment han tar upp hör inte enbart till de största milstolparna, utan består av små betraktelser över det vardagliga och människorna i hans omgivning.

Inventeringen av dina ärr … Du tänker sällan på dem, men varje gång du gör det inser du att de är livets märken, att de olika ojämna linjerna som etsats in i ditt ansiktes hud är bokstäver i det hemliga alfabete som berättar historien om vem du är, för varje ärr är spåret efter ett läkt sår, och varje sår är orsakat av en oväntad kollision med världen – det vill säga en olyckshändelse, eller något som inte borde ha behövt hända, eftersom en olyckshändelse definitionsmässigt är något som inte borde ha behövt hända. Slumpmässiga fakta i motsats till oundvikliga fakta, och så insikten, när du denna morgon ser dig i spegeln, att hela livet är slumpmässigt, förutom det enda oundvikliga faktum att det förr eller senare kommer att ta slut.

Paul Auster utgår från kroppen, dess ärr och blessyrer för att lotsa in läsaren i hans värld av minnen. För det är den åldrande kroppen som påminner honom om att han nu befinner sig i livets vinter, och sannolikt denna insikt som väcker behovet av att summera sitt liv. Ärr från barndomen leder vidare in på en sexualitetens historia, via sina gamla flickvänner och erfarenheter av prostituerade, fram till det kärleksfulla (hyllnings)porträttet av hustrun Siri Hustvedt. Vi får följa med genom alla de lägenheter han bott i med kortare eller längre anekdoter knutna till de olika adresserna. Ibland blir de olika uppräkningarna närmast långtradiga och näst intill sövande, men trots det är det svårt att släppa taget om boken. Uppräknandet av ärr, av älskarinnor, av lägenheter och det återkommande temat; relationen till döden, påminner stundvis mer om poesi än om prosa. En betraktelsernas mosaik av allt det, stort som smått, som utgör ett liv. Inget extravagant liv, varken speciellare eller mer dramatiskt än många andras. Nej, vad som skiljer ut Paul Austers memoarer ur mängden och håller mig intresserad är inte i första hand vad som skildras (även om det givetvis är det som får mig att plocka upp boken från början) utan snarare hur det är skildrat.

Sommaren utan män

Sommaren utan män

Fler Paul Auster-tips!

Väl värt att rekommendera i sammanhanget är även hans hustru Siri Hustvedts författarskap. Inte minst Sommaren utan män (som bjuder på såväl svärta, skarpsynthet, humor och intellektuella finesser) >>

Det här inlägget postades i Brutal truth, Romaner. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vinterdagbok av Paul Auster – en reflektion över livet och åldrandet

  1. Ping: Just kids av Patti Smith – en inspirerande, vacker och fängslande berättelse om Patti och Robert! | Mettes pocketblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s