Just kids av Patti Smith – en inspirerande, vacker och fängslande berättelse om Patti och Robert!

De bästa böckerna är nog de som är svårast att skriva om. Just kids tillhör definitivt kategorin ”de bästa böckerna” bland dem lästa under den gångna sommaren. Ett stående indirekt tema under semestern (som nu känns väldigt avlägsen) var att läsa böcker som jag länge tänkt att jag ska läsa men inte kommit till skott med. Till dessa hör Just kids, Jellico road, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz och Paul Austers Vinterdagbok. Och som av en tillfällighet är det kanske dessa titlar som lämnat det starkaste intrycket bland de böcker som släpades runt i resväskan tvärs över norra Italien.

IMG_1433Just kids
Det är sommaren 1967 när Patti Smith lämnar fabriksgolvet i New Jersey för en osäker framtid i New York. Hon är 20 år och har tröttnat på hemstadens inskränkthet, hon vill utvecklas och hon vill skapa. Hennes ledstjärna och främsta inspiratör är den franske 1800tals-poeten Arthur Rimbaud. I New York träffar hon snart sin själsfrände Robert Mapplethorp och under många år lever de som kärlekspar med strävande konstnärsambitioner. Med hjälp av ströjobb hankar sig paret fram och lägger de få pengar de har på konstnärsmaterial, och sin tid på skapandet. Flytten till lägenhetshotellet Chelsea hotell blir på många sätt avgörande i deras respektive karriärer, det är här de kastas huvudstupa in i 1960- och 1970-talets kreativa New York-avantgarde. Berättelsen blir ett ljuvligt och avundsvärt potpurri i återgivningen av anekdoter innefattande bland andra Janis Joplin, Jimi Hendrix, Salvador Dalì och Andy Warhol, för att nämna några.

Men Just Kids är inte som man inledningsvis kan vilseledas att tro en renodlad biografi om Patti Smith. Det är en berättelse om en unik kärlek och senare minst lika unik vänskap; Pattis och Roberts historia, som hon på hans dödsbädd lovade att skriva.

Robert Mapplethorp växer upp som katolsk korgosse. På sin väg till att bli erkänd fotograf och gayikon hinner han axla mantlar som konstnär och prostituerad homosexuell innan han dör i Aids 1989.

Mitt första riktigt minnesvärda möte med Robert Mapplethorps konstnärskap skedde för inte alls länge sedan genom den utställning som Fotografiska satte upp 2011. Hans starka bilder med sadomasochistiska inslag och påtagliga strävan efter fulländad estetisk perfektion gjorde ett bestående intryck. Att få hans historia återgiven med Patti Smiths poetiska känsla för det skrivna ordet var en otippad bonus. För om jag ska vara ärlig så visste jag inte mer om detta fascinerande konstnärskap än så innan Just kids kom i min väg. Än mindre visste jag att boken skulle vara en berättelse om dem båda.

Det här var en bok som höll mig absolut fängslad. Den bjöd på ett ljuvligt frosseri av berättelser om människorna, tidsandan, musiken och platsen jag glorifierat under hela min ungdom. Men den gjorde mer än så. I läsningen av Just kids föddes en näst intill rastlös längtan att skapa (något oklart exakt vad än så länge). Att skriva, måla, klippa, diskutera, lyssna (jag menar verkligen aktivt lyssna) på musik. Att låta en ohämmad kreativitet ta kontroll över vardagen och festen, över dagen och natten. Det är en bok som inspirerar. Som fick mig att ifrågasätta min egen bekväma lättja när jag efter arbetsdagens slut nöjer mig med att sjunka ner i soffan och låta mig underhållas snarare än att själv kreera.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring, Brutal truth. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s