Vad jag och mina träningsskor har gemensamt med Costa Concordia

Costa Concordia bärgades denna vecka, drygt ett och ett halvt år efter förlisningen. Den hade ”bärgningsdatum” i måndags, så att säga. På senaste tiden har jag känt mig lite som just Costa Concordia när jag vältrat ner i sängen om kvällarna, och lite grann hoppats på att även mitt bärgningsdatum ska ligga hyfsat långt fram i tiden. Fast då gärna utan att jag som kapten behöver stå till svars i olika rättsinstanser för att jag kantrat där jag gjorde. Det kan vara hösten som smyger sig på, eller det där med järnbrist. Eller det där med att allting varit ganska hektiskt rent generellt. Vilket i sin tur lett till att sömnen invaderats av plötsliga uppvaknanden i småtimmarna och drömmar om kanindräkter.

costa_concordia_234Nåväl, om Costa Concordia kan resa sig på rätt köl så kan väl jag, tänkte jag och tog mig samman och bokade in mig på ett hårdrocks-spinningpass. Det var ganska länge sen jag bokade in mig på ett pass över huvud taget måste erkännas. Så jag var ganska nöjd med min bedrift redan innan jag kom dit. Jag var extremt nöjd när jag hittade mina träningsskor efter en kvarts febrilt letande. Mindre nöjd när jag ombytt och taggad som en boxare i ringen med fanatisk tränare bakom axeln, insåg att mina träningsskor inte befann sig där jag var. Nej, de körde hela Costa Concordia-racet hemma i soffan, medan jag stod ombytt och redo två hundra steg från spinningsalen. Min mentala fanatiska boxningstränare började svära på italienska och spotta tuggtobak omkring sig – och jag – skam den som ger sig – satte på mig bootsen och stövlade ner. Det var lite grann som när jag i högstadiet vägrade gympaskor och istället hade utomhusgympa i mina kängor, vilket på den tiden fick mig att känna mig akut cool. Upplysningsvis så kan jag erfarenheten rikare meddela att en sisådär 17 år senare känner man sig mindre cool och mer som en förvirrad, lätt dement förrymd fånge i outfitten träningskläder + boots. Men spinning blev det!

Efter det gjorde jag mina träningsskor sällskap och vältrade ner mig i soffan – Concordia-style. Med en bok. Akut nöjd. Just nu är jag nämligen mitt i en bok som får mig att längta hem. En sådan där berättelse som man inte riktigt vill ska ta slut, för att det är så mysigt att befinna sig mitt i den. En sådan där bok som gör att det känns mer okej att man inte hinner läsa lika mycket, för att den då räcker längre. Ja, kort sagt en bok som gör att allt man vill är att ligga kantrad som en italiensk lyxkryssare och läsa ytterligare några sidor.

Vad jag läser? Hjärta av Jazz.
Note to self: Lägg inte träningsskorna i soffan om du vill komma ihåg dem när du ska gå hemifrån. Det är en jättedålig plats. För ett par träningsskor.

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s