Den nya människan av Boel Berman – en gripande, svart dystopi

Redan inledningsvis påminner mig Den nya människan om gamla dystopier som Boyes Kallocain, Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld. Likaså om Ajvide Lindqvists briljanta zombie-roman Hanteringen av odöda. Vad gäller Ajvide Lindqvist kanske framförallt genom det berättartekniska greppet att växla mellan berättarrösten och fiktiva nyhetsartiklar.

Den nya människan
2014 slutar det födas barn, ingen vet varför. Men lika oförklarligt som det slutade födas barn så börjar kvinnor, efter några års uppehåll, runt om i världen plötsligt att bli gravida igen. Det är bara det att barnen som föds inte beter sig som vanliga barn. Det är något som inte stämmer. Lätt autistiskt iakttar de sin omgivning med en misstänksam, vaksam blick. De leker inte, skrattar inte och är inte nyfikna. Istället ger de ifrån sig ett svagt brummande läte när en kommer för nära. Barnen som föds efter ”uppehållet” kallas för Den nya människan. Forskarvärlden är perplex. Efter allt fler incidenter där Den nya människan är inblandad börjar stater ingripa och snart lagstiftas det om tvångsomhändertagning av barnen.

Idén och inte minst idévärlden är fantastisk. Det här är en roman som både kritiserar och kommenterar världen vi lever i idag, och målar upp ett tänkbart scenario för vad det kan leda till. Vad händer egentligen när vi äter allt mer genmodifierade produkter, vad får det för konsekvenser? Hur agerar mänskligheten när gemene man inser att de troligtvis är den sista generationen av sitt slag? Vad får det för privata, politiska, samhälleliga konsekvenser?

Politiska kängor slår in dörrar till både höger och vänster i denna samtidsdystopiska profetia, som ligger smygande nära en reellt tänkbar värld. Jag är imponerad och fascinerad från första till sista raden av Boel Bermans nattsvarta och detaljrikt hopsnickrade historia. Och sen det här med kombinationen av barn och skräck – finns det något mer skrämmande?

Det är inte som att jag kastade några misstänksamma blickar på min egen bäbis, eller…

Den substanslösa människan
Det är en bok jag rekommenderar alla att läsa, men det finns ett ”men”, en invändning som kanske just på grund av den extremt genomarbetade romanidén skapar ett desto större hål, en saknad pusselbit i en annars komplett pusseltavla. Jag saknar helt karaktärer med substans! För i likhet med Den nya människan, som målas upp både livfullt och kusligt, saknar de ”vanliga” karaktärerna mänskligt djup och jag har svårt att få en känsla för huvudpersonen Rakel och hennes vänner och kollegor vi möter under resans gång. Emotionella dimensioner och karaktärsdrag hos berättarjaget har antingen medvetet skalats bort eller helt förbisetts, till förmån för en sylvass intrig. Men läs den ändå, som sagt. För berättelsen i sig och de frågor den väcker är frankt uttryckt; så jäkla cool. Det här är en bok som uppammar tankar, som gör att man vill diskutera och inte minst får mig att vilja läsa om alla de gamla härliga dystopiklassikerna.

Tips!
Se den helsnygga boktrailer-videon >>

Annonser
Det här inlägget postades i Romaner, Spänning & deckare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s