Plötsligt händer det – jag kanske är en hobbit men hoppet har återvänt

Efter några veckor med påbörjade böcker utspridda i lägenheten och ett sinande hopp om att a) någonsin hinna läsa ut en bok igen, eller b) lyckas hitta någon av de påbörjade böckerna, efter att aningen maniskt råkat färgsortera alla utspridda böcker i ett infall av att försöka ta kontrollen om så bara över bokhyllornas estetiska uppenbarelse. Eller med andra ord försöka läsa böcker i sällskap av fyra månader gammal bäbis.

Påbörjade försök att sitta ner och läsa åtminstone några rader utan att bli avbruten har visat sig faktiskt omöjligt de senaste veckorna. Det är en visserligen charmig terrorist, men likväl en terrorist jag när vid min barm. Inte ens gå på toaletten får man göra utan att nyss nämnda terrorist börjar härja och bryta ihop som en dramaqueen i deluxeversion. Inte konstigt att en känner sig härjad. Jag tänker att det är en fas det här med att bäbis plötsligt gick från att kunna softa på egen hand till att det enda som får mr spädis att sova längre än tio minuter i streck (vilket hjälpligt räcker till att steka ett ägg = maximalt mättande på kortast tänkbara tillagningstid) är att vara ute och gå. Så jag går. Och går. Och går. Jag börjar känna mig som den förlorade hobbiten, inte enbart på grund av promenaderna. Mitt favorit-filmcitat alla kategorier råkar vara från Sagan om ringen när Frodos hobbitkompis med bestörtning utbrister ”but what about second breakfast”. Så känner jag – hela tiden. Konstant hungrig, kontant promenerande. Enda rimliga förklaringen: Je suis un hobbit.

I solenMen så mitt i allt promenerande, vilket skett oavsett väder, eftersom det är det enda som gör att det är tyst, ergo jag hjälpligt behåller så pass mycket mental hälsa att jag går runt, blev det varmt. Så varmt att jag kunde sitta på en bänk i solen. Sitta still så pass länge att det i fråga om tidsrymd var värt att plocka fram en bok. Givetvis med barnvagnen i konstant rörelse, tro inget annat. Ska det fortsätta på det här sättet så kommer jag på grund av barnvagnsgungande att ha samma muskeluppbyggnad i mina armar som frustrerade tonårspojkar i hopp om en stundande sexdebut (if you know what I mean).

Senaste tidens maniska promenerande har även gett mig full förståelse för de hånade lattemammorna. Det är ju genialiskt! Att vara en ”lattemamma” är nämligen det enda sättet att som härjad förälder till terrorbenägen spädis få dricka sitt kaffe varmt. Jag fick även en oväntad förståelse för varför Britney Spears rakade av sig håret. Var själv på väg i jakt efter en kökssax härom morgonen med ”INTE EN MOTGÅNG TILL hårjävel att hänga i vägen”-desperationen lysande ur ögonen – men blev avbruten av gråtande bäbis. Kanske lika bra i just det här fallet.

Ja, nu ska det visserligen bli kallare igen, lite väl kallt för att sitta på en bänk och skaka barnvagn/läsa en bok, om man inte samtidigt vill skaka av köld. Men hoppet har tänts igen! Hoppet lever!

Det här inlägget postades i Böcker & allting runt omkring. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s