Systrar & bröder av Maria Sveland – kärnfamiljens neuroser

Systrar & bröder”Och det ska man få från dig, som levt tillsammans med en man du inte älskat på flera år. Om du nu någonsin älskat honom. Vad är det om inte ett sätt att förtränga sin ångest? Enda skillnaden är att du gömt dig bakom nån jävla familjeidyll medan jag använder lite substanser för att orka härda ut i det här jävla skitlivet.”

De är tre vuxna syskon som famlar efter att försöka försonas med sig själva och med sin uppväxt.
Nora är den perfektionistiskt lagda storasystern. Vill ta hand om alla, ta ansvar för allt och ha den till synes perfekta familjen. Men ingenting är perfekt, och ingenting blir som hon tänkt sig. Hon lever i ett äktenskap helt i avsaknad av kärlek med en man som ständigt gör henne besviken, när allt hon drömmer om är den stora passionen.

Hedda pluggar på Konstfack och missbrukar sömn som ett sätt att fly undan verkligheten och den överväldigande ångesten. Så fort hon mår dåligt går hon och lägger sig och sover bort både dagar och nätter.

Den yngsta brodern Per missbrukar tabletter och gräs. Han har gjort det så länge att han inte vet vad han skulle göra utan alla dessa preparat. Sin inkomst får han från sin massageverksamhet med ”det lilla extra”, något som i sin tur gör honom både vilsen och emotionellt distanserad.

Syskonen och deras respektive neuroser introduceras under ett födelsedagsfirande av deras alkoholiserade pappa, som efter moderns död lever ensam i en ungkarlskvart. Kalaset, arrangerat av Nora urartar i ångestladdad misär med en scen som sätter ton för resterande delen av romanen. Det är relations/familje-ångest deluxe.

Höga förväntningar
Jag hade höga förväntningar på denna roman och peppade loss totalt inför att påbörja läsningen. Det berodde till största delen på att jag älskade Bitterfittan (Svelands hett omdebatterade debutroman) och blev akut drabbad av Att springa. Samt att jag tycker att Maria Sveland är en både intressant och skarp debattör när hon poppar upp i såväl tidningsmedia som tv och radio. Men så här efteråt, post Systrar & bröder, kan jag inte påstå att jag är överväldigad. De är absolut en välskriven roman. Jag sympatiserar med det dramaturgiska upplägget, med tillbakablickarna till barndomen, med vägen mot kollapsen. Inget snack om saken. Men hela romanen bygger till största delen på en massa ångestfrossa som inte tycks leda någon vart. Eller? Har jag missat någon avgörande dimension av berättelsen? Något subliminalt som jag i mitt kroniskt trötta tillstånd inte lyckades uppfatta? Mina högt ställda förväntningar gjorde att det var en känsla av förvåning som boken lämnade bakom sig. Förvåning över att den inte berörde mig mer.

Två saker lyckades den däremot med:

1)   Leverera ett relationsdrama så sprängfyllt av familjeångest att luften kändes kompakt att andas i närheten av boken.
2)   Dra igång ett gäng tankespår på temat ärvda beteendemönster. Vad som formar oss till vilka vi är idag och hur olika vi formas trots att utgångsläget till synes är det samma.

Tips!
Läs mer av Maria Sveland! Inte mints kan jag rekommendera hennes föregående roman Att springa  – läsning som får pulsen att öka och blodet att koka! >>

Ps. Systrar & bröder kommer som pocket i juni!

Annonser
Det här inlägget postades i Romaner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s