Egenmäktigt förfarande – en (Augustprisvinnande) roman om kärlek av Lena Andersson

Ibland är enda sättet att få läsa ut en bok, att högläsa för bäbisen.

Ibland är enda sättet att få läsa ut en bok, att högläsa för bäbisen.

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var intresserad av henne men båda var intresserade av honom.”

Det tog sin tid innan jag tog mig an denna Augustprisvinnande, välrecenserade och hyllade lilla bok. Helt ärligt så tyckte jag att den såg lite tråkig ut. Men för varje recension, varje god vän som läst den (och det var många), varje sammanhang där den kom på tal så växte min nyfikenhet.

Här får vi möta Ester Nilsson, en ung, och enligt henne själv, förnuftig kvinna som faller handlöst och smärtsamt hårt för den karismatiske, egocentrerade och avsevärt mycket äldre konstnären Hugo Rask.

Det är plågsamt att bevittna Esters försök att tolka, rationalisera och överanalysera Hugos sätt att agera och uttrycka sig. Allt för att få hans beteende att passa in i hennes bild av kärlek och matcha den starka passion han väcker hos henne. Jag grimaserar och kommer på mig själv med att gång på gång vilja interagera med Ester och säga ”Nej, och Stopp! Skicka inte det där sms:et! Han är ju uppenbart inte intresserad.”

Det som gör denna roman intressant trots sitt annars klassiska tema ”ung kvinna möter äldre man, attraktion och själslig smärta uppstår” (vi har alla stiftat bekantskap med ledmotivet förut) är Lena Anderssons formidabla språk, igenkänningsfaktorerna och huvudkaraktären Esters personlighet. Hennes ambition och närmast tvångsmässiga sätt att försöka tolka och förstå världen genom att teoretisera den utifrån sin filosofiska bildning. Stundvis känns boken nästan som att sitta med på en universitetsföreläsning eller ett seminarium. Men inte på det där krystade sättet som många (över)ambitiösa böcker kan göra, där författaren närmst tycks vilja trycka ner bildning i halsen på sina läsare. Nej, utan synnerligen väl integrerat med karaktärerna och berättelsen.

När boken tog slut, vilket den gjorde allt för snart och för flera dagar sedan, uppstod ett tomrum. Ett tomrum jag vill fylla med mer ljuvlig litteratur. Det är bara det att alla böcker jag tar upp och börjar bläddra i inte riktigt kan mäta sig med denna. Jag brukar ha ett ganska opretentiöst förhållande till litteratur men finner mig plötsligt i en situation där ingen bok känns god nog. Att Egenmäktigt förfarande vann 2013 års Augustpris förvånar mig därför inte det minsta. Det är en bok som får andra romaner att blekna en nyans eller två. Som får mig att omvärdera den kvalitativa digniteten hos böcker jag varken av okunskap eller slentrian tidigare hyllat – utan i brist på övertrumfande jämförelser. Jag kanske knappast behöver understryka att jag är både tagen och djupt imponerad inför detta konsthantverk till bok. Det är en text att älska. En förtätad, omsorgsfullt komponerad och formidabelt skickligt komponerad roman! Fucking sublim är vad den är!

Det här inlägget postades i Romaner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s