Inga kelgrisar, inga styvbarn – en ”folkhemsrysare” av Cia Sigesgård

Inga kelgrisar

En folkhemsrysare minsann. Ännu en fyndig och lite kryptisk sub-genre i den stora deckarvågen tänkte jag. Men det här är verkligen ingen deckare, snarare en slags obehags-roman. Och en väldigt obehaglig och framförallt äcklig sådan. Kräsmagade göra sig icke besvär.

En författare med erfarenhet av fastighetsskötsel
Min specialitet är de svårlösta ärenden som involverar miljönämnden, hyresnämnden eller hyresgästföreningen. Problem med mögel, skadedjur och vattenskador är vardag för mig” säger författaren Cia Sigesgård på sin hemsida. ”Gräv där du står” brukar vara ett lyckat recept för trovärdighet och framgång, och det synes mig vara precis det Sigesgård har gjort. Med resultat därefter.

En brokig, stukad skara hyresgäster
I Inga kelgrisar, inga styvbarn får vi stifta bekantskap med de boende i ett hyreshus, någonstans i Sverige. Men bakom den vilseledande folkhemsidyllen som fasaden förespeglar döljer sig både ondska och förfall. Mina tankar gick osökt till filmen Delikatessen (för övrigt en komplett galen, snygg och helt bisarrt skruvad filmupplevelse som varmt rekommenderas).

Scen ur filmen Delikatessen

Scen ur filmen Delikatessen

I huset bor en gammal dam tillsammans med sin vuxne, kraftigt överviktige och våldsamme son. Men sonen är inte det enda som inte riktigt står rätt till i Astrids lägenhet. Besöken av krävande gäster blir allt mer frekventa. Vilka dessa gäster är smyger sig på med kväljande obehag tills det känns som att ”gästerna” både kryper och krälar över hela dig.

Här bor även den lilla pojken Kasper med sin kuvade mamma och gravt alkoholiserade fosterpappa. Hans vardag är en mardröm av misshandel och misär. Kaspers tillflykt blir ner till Anna. Hon är den unga kvinnan med diagnoserna, vars perfekt organiserade värld raseras när någon bryter sig in i hennes hem med hjälp av huvudnyckeln och flyttar runt hennes saker, men utan att stjäla något.

Den obehaglige Sonen, som är den enda av karaktärerna vilken hålls distanserad från läsaren genom att vara helt igenom motbjudande och heller aldrig benämns med namn, flyttar snart in i Gunnarssons lägenhet. Gunnarsson, är nämligen inte kvar där. Hans ruttnande kropp ligger någon våning upp och sprider en stank som letar sig ut i trappuppgången och lockar till sig fler objudna gäster till fastigheten.

Äckel och sträckläsning
Utöver att Sonen av författaren känns predestinerad att vara den ”osympatiska” på ett närmast ”skriva på näsan” -artat sätt och vis, så måste jag erkänna att jag inte direkt kom att sympatisera med någon av de övriga karaktärerna heller. Detta i kombination med att det här är en oerhört äckelframkallande historia gjorde att jag hade svårt att ta mig igenom boken i ett svep. Jag varvade perioder av sträckläsning (till dess att illamåendet blev allt för överväldigande) med annan litteratur, fram till att boken hyfsat abrupt fick sitt prydligt hopsnörda slut.

Det kändes lite synd på det långsamt upptrappade obehaget, det diaboliska intentionerna hos somlig karaktär, allt som fått ta tid till dess att berättelsen bokstavligt talat hade ätit sig in i min kropp likt krälande parasiter, att den avrundades så hastigt. Temposvängningen blev närmast en stilbrytare. Men så är detta också mina enda invändningar mot en i övrigt riktigt snygg och välskriven roman. Jag skulle däremot inte rekommendera den till vem som helst. Glad är jag över att ha läst den och ser med skräckblandad förtjusning fram emot mer från Sigesgård.

Tankar om zombies och politiska kängor
En lös tanke jag inte kunde låta bli att leka med vore hur fantastiskt den skulle te sig som zombie-adaption.

En annan reflektion av allvarligare kaliber så här i valtider, är en läsning av boken som en politisk kommentar till det de facto ruttnande och allt mer raserade ”folkhem” vi i Sverige kunnat vara så stolta över. 1981 var Sverige som mest jämlikt sett till inkomst och levnadsstandard. Sedan dess har nedmonteringen av sociala skyddsnät och hela folkhemstankens förfall varit ett faktum, något som inte minst speedats upp av de senaste åtta årens borgliga politik med utförsäljning av gemensam välfärd, hetsiga bostadsomvandlingar och urholkad socialförsäkring. Så sent som i förra veckan kom OECD med nya siffror som visar på att Sverige är det land i Europa där inkomstskillnaderna ökar mest. Den rikaste tiondelen har fått mycket mer än de andra, säger Heggemann … Sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer har enligt SCB en sämre ekonomi i dag än de hade 2006. Deras ersättningar har inte höjts, och i några fall sänkts, samtidigt som de inte fått del av regeringen Reinfeldts inkomsskattesänkningar.” SvD (Läs hela artikeln här >>)

Tips!
Läs mer om författaren >>
Se en trailer för boken >>
Se trailern för filmen Delikatessen när du ändå är i farten! >>

 

Det här inlägget postades i Spänning & deckare. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s