Hustrun – en fängslande relationsroman av A. S. A. Harrison

HustrunJämförd med Gone Girl väckte den min uppmärksamhet, min nyfikenhet och så snart jag plockat upp den – mitt oreserverade intresse.

Vad som inledningsvis lockade in mig var språket. Välbalanserat, utan vare sig snirkliga utsvävningar eller korthuggen stolpighet flyter det fram över sidorna och gör läsningen exceptionellt behaglig. Att den dessutom är tät, spännande och tankeväckande långt efter att man lagt den ifrån sig gör den knappast mindre åtråvärd. Uppbyggd med två olika jagperspektiv, vartannat kapitel ur respektive karaktärs synvinkel, tillför även det en bladvändarlusta deluxe.

Jodi och Todd lever ett bekvämt liv med hög standard och välpolerad fasad. Jodi är utbildad psykolog men tar sig bara an mindre komplexa fall och endast i liten utsträckning. Todds framgångsrika fastighetsaffärer försörjer dem, och Jodi ser i gengäld åt andra hållet när det kommer till Todds många otrohetsaffärer. Hon vet att han vet att hon vet och deras sociala samspel fungerar friktionsfritt. Men deras 20 år långa äktenskap går mot en brutal kollaps när Todd faller handlöst för den unga Natasha. Plötsligt förändras inte bara spelreglerna utan även den rationella och pragmatiskt lagda Jodis svala personlighet blir som förbytt när hon inser att hon är på väg att förlora allt. Förnekelsens väg har visat sig vara en återvändsgränd mot vars vägg hon färdas i allt för hög hastighet.

Det som fascinerar mig med berättelsen är det skickliga sätt den är konstruerad. Intrasslad mellan sidorna framstår både Jodi och Todd som om inte helt behagfulla så ändå som människor vars agerande, tack vare jagperspektivet, på ett besynnerligt sätt någonstans känns helt förståeligt och ganska logiskt. Och så snart jag lägger ner boken, får distans till texten och förhåller mig till berättelsen utanför karaktärernas psyken så framträder Jodi som den fördomsfulla och ganska tråkiga person hon är och Todd som det givna praktsvinet. Harrisons mästerliga prosa får mig att bry mig om karaktärer som egentligen inte alls är speciellt sympatiska. Det är ett briljant skildrat drama med inträngande psykologiska personporträtt.

Sedan får vi ju heller inte glömma bort att Hustrun utöver att vara en snygg relationsroman även råkar spinna sina berättartrådar runt en väldigt spännande intrig. Eller vad sägs om denna ljuvliga inledning:

”Vid fyrtiofyra ser sig Jodi som en ung kvinna. Hon blickar inte framåt utan lever i nuet och fokuserar på vardagen. Utan att egentligen ha reflekterat över saken tar hon för givet att allt kommer att fortsätta i sina ofullkomliga, men fullt acceptabla, hjulspår för alltid. Med andra ord är hon totalt omedveten om att hennes liv har nått sin kulmen, att hennes ungdomliga spänst – som hennes tjugoåriga äktenskap med Todd Gilbert långsamt har urholkat – närmar sig det sista stadiet av sönderfall, att hennes föreställning om vem hon är och hur hon bör bete sig är långt mindre stabil än hon tror. Ett par korta månader till är allt som behövs för att förvandla henne till en mördare.”

Gone girlRelaterat:
Läs mer om Gillian Flynns Gone Girl >>
(som nu är akut pocketaktuell!)

Eller ännu hellre, läs boken!

Det här inlägget postades i Romaner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s