Hustrun – en fängslande relationsroman av A. S. A. Harrison

HustrunJämförd med Gone Girl väckte den min uppmärksamhet, min nyfikenhet och så snart jag plockat upp den – mitt oreserverade intresse.

Vad som inledningsvis lockade in mig var språket. Välbalanserat, utan vare sig snirkliga utsvävningar eller korthuggen stolpighet flyter det fram över sidorna och gör läsningen exceptionellt behaglig. Att den dessutom är tät, spännande och tankeväckande långt efter att man lagt den ifrån sig gör den knappast mindre åtråvärd. Uppbyggd med två olika jagperspektiv, vartannat kapitel ur respektive karaktärs synvinkel, tillför även det en bladvändarlusta deluxe.

Jodi och Todd lever ett bekvämt liv med hög standard och välpolerad fasad. Jodi är utbildad psykolog men tar sig bara an mindre komplexa fall och endast i liten utsträckning. Todds framgångsrika fastighetsaffärer försörjer dem, och Jodi ser i gengäld åt andra hållet när det kommer till Todds många otrohetsaffärer. Hon vet att han vet att hon vet och deras sociala samspel fungerar friktionsfritt. Men deras 20 år långa äktenskap går mot en brutal kollaps när Todd faller handlöst för den unga Natasha. Plötsligt förändras inte bara spelreglerna utan även den rationella och pragmatiskt lagda Jodis svala personlighet blir som förbytt när hon inser att hon är på väg att förlora allt. Förnekelsens väg har visat sig vara en återvändsgränd mot vars vägg hon färdas i allt för hög hastighet.

Det som fascinerar mig med berättelsen är det skickliga sätt den är konstruerad. Intrasslad mellan sidorna framstår både Jodi och Todd som om inte helt behagfulla så ändå som människor vars agerande, tack vare jagperspektivet, på ett besynnerligt sätt någonstans känns helt förståeligt och ganska logiskt. Och så snart jag lägger ner boken, får distans till texten och förhåller mig till berättelsen utanför karaktärernas psyken så framträder Jodi som den fördomsfulla och ganska tråkiga person hon är och Todd som det givna praktsvinet. Harrisons mästerliga prosa får mig att bry mig om karaktärer som egentligen inte alls är speciellt sympatiska. Det är ett briljant skildrat drama med inträngande psykologiska personporträtt.

Sedan får vi ju heller inte glömma bort att Hustrun utöver att vara en snygg relationsroman även råkar spinna sina berättartrådar runt en väldigt spännande intrig. Eller vad sägs om denna ljuvliga inledning:

”Vid fyrtiofyra ser sig Jodi som en ung kvinna. Hon blickar inte framåt utan lever i nuet och fokuserar på vardagen. Utan att egentligen ha reflekterat över saken tar hon för givet att allt kommer att fortsätta i sina ofullkomliga, men fullt acceptabla, hjulspår för alltid. Med andra ord är hon totalt omedveten om att hennes liv har nått sin kulmen, att hennes ungdomliga spänst – som hennes tjugoåriga äktenskap med Todd Gilbert långsamt har urholkat – närmar sig det sista stadiet av sönderfall, att hennes föreställning om vem hon är och hur hon bör bete sig är långt mindre stabil än hon tror. Ett par korta månader till är allt som behövs för att förvandla henne till en mördare.”

Gone girlRelaterat:
Läs mer om Gillian Flynns Gone Girl >>
(som nu är akut pocketaktuell!)

Eller ännu hellre, läs boken!

Publicerat i Romaner | Lämna en kommentar

Byggfirman – en udda releasefest med otippade gäster

ByggfirmanJag känner Staffan Nordstrand sedan tidigare, även hans härligt kufiske förläggare Micael på MBM förlag. Därför blev jag glad och nyfiken när den kryptiskt formulerade inbjudan till Staffans release-party för hans senaste roman Byggfirman dök upp.

Vi skulle samlas på Plattan för att därefter åka iväg med abonnerad buss till okänd destination, relevant för bokens handling – om den korrumperade svarta sidan av byggbranschen. Väl på mötesplatsen förvånades jag av de människor som började samlas. Inte alls de stereotypa bokbranschfolk jag var van att se på liknande tillställningar. Nej, snarare såg det ut att vara en klubbkö till random Stureplanshak, alternativt uttagning till valfri dokusåpa i Paradise hotel-anda. Och Anna Book. Förstorade läppar, leopardmönster, blonderade kalufser och höga klackar var mer regel än undantag. Jag började känna mig aningen konfunderad över vad jag gjorde där. Hur spännande det än var så blev jag allt mer fundersam över anledningen till att jag blivit inbjuden.

Bakom releasefesten stod inte förlaget, utan ett eventbolag personifierat av två hurtfriska brudar för kvällen klädda i snickarbyxor. När vi rullade ut genom staden bort mot Nacka satt jag fascinerad och lyssnade till de pågående samtalen i bussen. Hade jag varit lite mer insatt när det kommer till modebloggar och siter som finest.se hade jag säkerligen känt igen flertalet av gästerna, nu var så icke fallet (istället har jag gjort lite efterhands-research).

På plats ute vid det samma byggvarulager som Staffans senaste releasefest ägde rum stod en Food truck redo att servera falafel och kebab och i en cementblandare låg öl på kylning. Jag som inte brukar ha några som helst betänkligheter när det kommer till att mingla oavsett miljö fann mig aningen avvaktande till denna skara människor som var så uppenbart väsensskilda från dem jag i vanliga fall omger mig med. Men jag var inte ensam om att sticka ut. I sandaler och gula strumpor stod den två meter långa DN-journalisten och såg lika förbryllad ut som jag. Kanske ställets bästa sällskap i väntan på att vi skulle få reda på vad som skulle ske härnäst.

Mellan uppsluppet och gravalvar
Staffan berättade om boken, det förekom högläsningar (av en ljuvlig Conchita Wurst-möter-Stureplan-och förenas i-bloggkändis-karaktär-person), en instagram-tävling under hashtaggen #byggfirman samt en kvinna som arbetar med brottsoffer för trafficking. Jag vet inte om jag överanalyserade det hela men det kändes lite som att vad som sades anpassades till en nivå strax under vuxentilltal. Kanske inte helt tokigt med tanke på att frågor som ”Vilken genomkraft tror du boken kommer ha?” dök upp från engagerad läppförstorad mun. Jag tror att hen menade genomslagskraft, men jag är inte säker. Jag är heller inte säker på exakt vad det var hon syftade på, men Staffan svarade proffsigt och så pass brett att alla såg nöjda ut.

På bussen på väg tillbaka in mot T-centralen hördes spridda samtal om utgångsplaner till Stureplan och för kvällen symptomatisk anledning att inte haka på ”nej, jag måste hem och se Paradise hotel, jag får faktiskt betalt för att följa det”. I höjd med Centralstation kom frågan om bussen även kunde stanna vid just Stureplan. Javisst, svarade busschauffören varpå ett högljutt falsettartat jubel utbröt. Jag tog det som mitt tecken att kliva av och hoppa på tunnelbanan tillbaka hem till söder.

Det jag funderar på så här apropå denna intressanta men lite udda kväll är valet av gäster. Jag förstår argumentet att man når många. Modebloggare tenderar att vara mycket bra på att namedroppa märken och produkter, har man att göra med personerna bakom några av Sveriges mest välbesökta dito når man givetvis väldigt många människor. Men når man ”rätt” människor? Når man dem som 1. läser böcker och 2. Är intresserade av det allvarliga ämne som boken avhandlar?

Byggfirman är baserad på verkliga händelser och är en berättelse om den svenska byggbranschens riktigt otäcka svarta baksida. Det handlar om illegal byggverksamhet, trafficking av baltisk och polsk arbetskraft, om korruption och svarta pengar. Jag började läsa den redan samma dag och är bara några sidor in (föga förvånande) akut fängslad.

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Brutal truth, Romaner | 2 kommentarer

Brännmärkt – beroendeframkallande dramatisering av Peter Rätzs tid som infiltratör av Karin Aspenström

Brännmärkt

Brännmärkt

För att skaka av mig den lite småklibbiga känslan som en alltför sockrad och aningen förutsebar relationsroman lämnat efter sig bytte jag genre och kastade mig in i en värld av brutalitet, MC-gäng och maffia-intriger istället.

Kärlek, våld och svek
Peter jobbar på att lämna sitt förflutna som infiltratör åt svenska polisen bakom sig. Men livet som hotellägare i Norge får ett abrupt slut. En händelsekedja som leder honom tillbaka till den välkända värld av dubbelspel han hoppades för alltid ha vänt ryggen. Väl indragen igen dröjer det inte länge innan han är fullvärdig medlem i Bandidos, en klubb polisen vill få honom att söndra inifrån. Än mer intrikat blir det när Peter får reda på att klubben är i färd med att inleda ett nära samarbete med den ryska maffian

Att återvända till sitt gamla liv i Sverige innebär även att komma tillbaka till den plats han en gång delade med Sandra, kärleken han offrade, men som han aldrig lyckats komma över.

Påhejad av den cyniske polismannen Sven, vars metoder inte helt håller sig innanför lagens ramar, blir Peter allt mer indragen i klubbens affärer där lojalitet betyder allt och dubbelspelet mycket väl kan komma att bli hans dödsdom.

Baserat på en sann historia
Karin Aspenströms dramatisering av Peter Rätzs tid som infiltratör är en tät, närmast hypnotiskt spännande berättelse. Kärlek, svek, makt och våld är inslag som håller min uppmärksamhet på helspänn.

Inledningsvis störs jag lite av det grunda personporträtten. Sen förlikar jag mig med att spänningsnivån är så högintensiv att ingående karaktärsskildringar hade kunnat bli direkt frustrerande. Det avskalade och täta berättargreppet med fokus på att händelskedjan är bra.

Närmast maniskt sträckläste jag denna den första boken i trilogin om Peter Räts förehavanden. Det var med frustration över att inte ha alla tre delarna tillgängliga jag slog igen boken efter att ha läst sista raden. Har du väl kastats huvudstupa in i berättelsen så är du långt ifrån redo att släppa taget bara för att första boken tagit slut.

(Peter Rätz, f. 1965, arbetade i nio år med att infiltrera bland andra Brödraskapet, Bandidos och Hells Angels tills han 2004 avslöjades och tvingades gå under jorden. Peter lever i dag på okänd ort med skyddad identitet.)

Publicerat i Brutal truth, Spänning & deckare | 2 kommentarer

Äta kakan och ha den kvar – slapparläsning i sommarvärmen signerat Kristin Emilsson

Åskväder över byn

När åskan drar in över bygden

Efter att i juni månad ha flängt runt i bekanta och obekanta storstäder var det som om hela min kropp och mitt huvud behövde en akut paus. En lättsam bok som kräver minimalt av sin läsare var det jag suktade efter för att få den där behagfulla avslappningsnivån att infinna sig. Uppe i den gamla byn med faluröda gårdar där tiden tycks ha stannat och dagarna vid sjön enbart avbryts av spontana åskoväder, kom därför denna till synes lättsamt intetsägande pausprosa att utgöra det ultimata sällskapet.

Med min svaghet för relationsdramer i kombination med härligt glossigt pocketomslag och en värmemosig hjärna såg jag ingen anledning att motstå denna frestelse av ”tomma kalorier” som jag misstänkte att boken hade att bjuda på.

Äta kakan och ha den kvar är Kristin Emilssons debutroman. Liksom sin huvudperson är hon en småbarnsmamma i det trygga (övre) medelklassområdet Bromma utanför Stockholm. Jag måste erkänna att det vore väldigt spännande att få reda på hur mycket mer än dessa yttre omständigheter hon hämtat från sitt vardagsliv. Snabbt rullas nämligen intrigerna igång, och det är inga småförvecklingar utan rejält med smask.

Äta kakan och ha den kvar

Äta kakan och ha den kvar, på en filt vid sjön

Bakom den perfekt lyckliga, och framförallt lyckade, fasaden som Amanda Berger jobbar stenhårt på att upprätthålla döljer sig en karriärinriktad äkta (men inte alltid trogen) man, avsevärt mycket äldre än sin 39-åriga hustru, två bortskämda tonårsdöttrar och en infekterad relation till styvdottern. Det är Amanda som står för hushållets markservice, utan henne blir det vare sig middag, tvättat eller städat. Utöver sitt eget heltidsjobb och att sköta hem och barn förväntas hon även hålla god min gentemot deras snobbiga ytfixerade vänner. Samtliga gamla vänner till Erik, vilka aldrig riktigt accepterat henne sedan hon spräckte Eriks och Louise äktenskap arton år tidigare. Addera lite fyrtioårskris, klasskomplex och generellt låg självkänsla som tar sig uttryck i ett desperat behov av att passa in, så har vi ramat in huvudkaraktären Amanda. Inte så upphetsande kan tyckas?

När hon oväntat blir av med jobbet och det aldrig riktigt blir tillfälle att nämna det där hemma inleds den serie av galna lögner som snart är så omfattande att Amanda finner sig levande ett dubbelliv av dignitet. På helgerna är hon den perfekta hustrun och mamman. I veckorna lever hon singelliv, jobbar extra i en liten second hand-butik och låter sig förföras av en avsevärt mycket yngre älskare medan familjen tror att hon befinner sig på jobb i Tyskland. Snart blir det dock uppenbart att det inte bara är Amanda som ljugit, och handlingen som hittills följt ett mysvänligt bergochdalbanetemo står plötsligt inför en rejäl loop.

Om du som läser detta nu oroar dig en aning över att jag kan ha avslöjat för mycket så kan jag lugna dig med följande:

  1. Här finns inte mer information än vad som står i baksidestexten.
  2. Det finns avsevärt mycket mer mellan sidorna än nyss nämnda sammanfattning.

Jag fick med andra ord exakt det jag var ute efter. En aning förutsebar berättelse om en kvinna som (desperat) behöver frigöra sig. En välskriven debut, rappt berättad med en förhöjd underhållningsfaktor tack vare alla galna, tätt packade intriger.

Har du snubblat över likar inom sub-genren ”relationsroman kretsande kring Bromma-mammor” exempelvis Katerina Janouch barnmorskeserie, Josefin Ahlströms Parmiddag eller Susanne Bolls Det enda rätta och gillar vad du läst så kommer du sannolikt att sluka även denna med nöje. Med viss reservation för att det kan komma att kännas lite som att du läst den förut.

Publicerat i Chiclit & feel good, Romaner | Lämna en kommentar

Dorian Grays porträtt – en ljuvlig klassiker av Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt

Dorian Grays porträtt

När jag läser Dorian Grays porträtt vill jag också vara en manlig Dandy. För att vara kvinna i Oscar Wildes universum är knappast smickrande. Att läsa Dorian Grays porträtt är helt och fullt ren njutning, med den lilla prekära detaljen att du gör bäst i att läsa den som ett barn av sin tid.

Trots att det är Wildes porträttering av Dandyn som är det mest välkända, genom sin ständigt aktuella klassiker Dorian Grays porträtt, och således det som hållit vår samtid ajour med begreppet var det inte han som från början fick det att vinna hävd. Vilket annars är lätt att tro.

Dandyn
Nina Björk tar i Sireners sång – tankar kring modernitet och kön (från 1999) upp Jules Barbey d’Aurevillys bok Du dandysme et Gerorge Brummel från 1845 som det avgörande verk, vilket kom att innebära genomslaget för både begreppet Dandy och själva livsstilen. Där beskrivs Dandyn som en man med priviligierad social och ekonomisk situation, som ägnar all sin tid åt spirituella konversationer, åt alkohol, teaterbesök, flirtationer och socialt umgänge. Dandyism är helt och hållet ett sätt att vara. För Dandyn gäller det att skapa sig själv som ett perfekt konstverk, i sin kontroll av så väl känslor som uttryck, kläder och rörelser. En dandy handlar inte, är inte engagerad eller upprörd, han betraktar, kontemplerar och fäller möjligtvis någon ironisk kommentar kring det som råkar passera hans i grunden ointresserade öga. Redan från första början är Dandyn dekadent och en protest mot 1800-talets puritanism, skriver Nina Björk. Hos Barbey d’Aurevilly har dandyn och kvinnan många likheter. Emedan han hos den samtida Baudelaire närmast är kvinnans motsats. Baudelaire beskriver kvinnan som ”naturlig”, styrd av sina drifter och därför avskyvärd. Denna kvinnosyn är något som går igen även hos Oscar Wilde.

Citaten
Har du någon gång läst ett Oscar Wilde-citat är det med största sannolikhet hämtat ur Dorian Grays porträtt, lagt i munnen på en av berättelsens huvudkaraktärer den cyniske och snabbtänkt vitsige lord Henry. En ljuvligt odräglig ”super”-dandy som mer eller mindre talar enbart i form av epigram och ironiska kommentarer.

Oscar Wilde

Oscar Wilde

Det sena 1800-talets tidsanda och själens fördärv
Jag läste Portrait of Dorian Gray för många, många år sedan på inte helt okomplicerade engelska. Det var en fantastisk läsupplevelse, om än med luckor till följd av min inte fullt så sofistikerade förmåga att tillgodogöra mig alla nyanser av texten. Att läsa den i svensk översättning var därför en härligt avslappnande, och för all del kompletterande, förströelse. Det är en berättelse som tål att läsas hur många gånger som helst. En ljuvligt välkomponerad historia om den unge och mycket vackre adelsmannen Dorian som offrar sin själ för evig skönhet. Ett fascinerande porträtt av ytlighetens och fåfängans korruption av själen. Dessutom en utmärkt porträttering av det sena 1800-talets tidsanda.

Kärlek och död
Dorian Grays porträtt är också ett eminent exempel på litteratur skildrandes manlig kärlek och passion i en tid när homosexualitet var förbjuden. Själv spenderade Oscar Wilde två år i fängelse sedan han dömts för ”onaturlig otukt” (homosexuella kontakter). Efter fängelsetiden flyttade han till Frankrike för att aldrig återvända till England och avled kort därefter endast 46 år gammal.

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Klassiker, Romaner | Lämna en kommentar

Bland sjöjungfrur & exhibitionister på Coney Island

I gott sjöjungfrusällskap på resan mot Coney Island

I gott sjöjungfrusällskap på resan mot Coney Island

Coney Island ligger ungefär en timmes tunnelbanefärd utanför Manhattan. Känd för sin boardwalk, sin strand och det legendariska nöjesfältet (med en av världens äldsta bergochdalbanor, Cyklon från 1927). En gång om året förvandlas denna redan härligt galna plats till ett myllrande folkhav i ordets mest bokstavliga bemärkelse; Mermaid Parade day!

Tänk prideparaden möter karnevalen i Rio och exploderar i ett über-exhibitionistiskt sjöjungfrutema. Utöver paraddeltagarna samlas hundratusentals besökare för att bevittna det hela, varav en stor del är utklädda dagen till ära. Paraden öppnas av Dick D Zigun (bara namnet är ju som hämtat från en obskyr roman), en burlesque och performansartist som också är mannen bakom grundandet av paraden, vilken gått av stapeln en gång om året sedan premiären 1980.

Mermaid parade, inte bara mermaids utan även mängder med mermens av alla de slag!

Mermaid Parade, inte bara mermaids utan även mängder med mermen av alla de slag!

Ända sedan jag för tre år sedan hörde talas om denna fantastiska tillställning (och var tvungen att styra upp en fest med samma tema för att få utlopp för alla mina sjöjungfruvisioner) så har jag drömt om att ta mig dit. En given punkt på Upplevelselistan, i gott sällskap med karnevalen i Rio (avprickad 2006) och Machu picchu (ännu inte sett).

Om mina förväntningar var skyhöga? Om vi hade våra sjösjungfrukostymer? Om bäbisen hade sin hummerdräkt? Om det var precis så galet och fantastiskt som jag föreställt mig?

CykloneJa (i höjd med Manhattans skyline), nej (Why!!? Why? Doh, vilken miss), nej (för varmt att vara en hummerbäbis när solen skiner och temperaturen vinglar på 30-strecket som en små-tipsy transa i för höga klackar, men väl en ”Coney Island baby” ) och JA (helt galet fantastiskt)!

Vi råkade missa att det var midsommar på fredagen, men vad gör väl det när mingel med memaids och mermen står på midsommardags-schemat! Pricken över i blev en åktur i den legendariska Cyklon.

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | Lämna en kommentar

Det stora äpplet – hipsters, hetta och nakna cyklister

Vi lämnade New Orleans bakom oss och reste vidare norrut. Start spreading the news… så att säga, det var dags att bli en del av New York!

Ground Zero

Reflecting absence, 9/11 Memorial

Kontraster
På sex trappor utan hiss i en liten lägenhet nere i lummiga West village gjorde vi oss hemmastadda. Redan i taxin på väg från flygplatsen sög det till i magen när tunneln förbyttes av den mäktiga skogen av skyskrapor. Kontrasten mot New Orleans var brutal. New Orleans må vara en storstad, men med hela charmen av småstadens softare lunk och låga hus.

Hetta
De första dagarna var en skön omväxling mot den heta klibbiga södern, runt 25 grader (c) och inte samma påträngande luftfuktighet. Men det förbyttes efter några dagar till tropisk klibbig värme som får dig att svettas på galna ställen, typ knävecken, och omkring 35 grader. En dag  i galleridistriktet, utmed tvärgatorna från Hudsonfloden, blev den perfekta tillflykten.

Guggenheim

Guggenheim

Futurister
Till fots är det absolut bästa sättet att maximera upplevelsen av denna galna plats. På Guggenheim pågår just nu en kanonbra Futuristutställning. Efter att ha spanat in den promenerade vi tillbaka ner genom Central Park och vidare ner genom Manhattan. Det var en dag när vi gick ungefär 100 kvarter – utan överdrift – det kan ha varit att ta i lite i värsta laget med promenerandet.

Hipsters och hummerdräkter
Vi har även köpt en helgalen hummerdräkt till bäbisen (when in NYC!) samt promenerat över Williamsburg bridge för att spana in de trendiga kvarteren i Williamsburg/Brooklyn där hipsters nära på konkurrerat ut de ortodoxa judarna. Det var en besynnerlig upplevelse. Att flanera utmed Bedford avenue kändes på många sätt som att stå i gathörnet av Skånegatan/Nytorgsgatan (Stockholm, Sverige) och spana på folk. Samma karaktärer, men i New York-miljö och med aningen fler korkskruvslockar (vid öronen) i omlopp.

Musiker i tunnelbanan, hummerbäbisen hade lätt kunnat gå med i detta band

Musiker i tunnelbanan, hummerbäbisen hade lätt kunnat gå med i detta band

Ingen vill äta bäbisen med sås*
Även människorna är annorlunda här i jämförelse med södern. Plötsligt har vi inga spontana galna konversationer med var och varannan vi möter, snarare beter sig folk närmast ”svenskt” och skyggar för att utbyta några extra meningar. På många sätt känns det som ”hemma”, på andra sätt är att vara här lite som att vara med i en helgalen film. Som när vi skulle gå ner och köpa upp en hämtpizza – enda gången vi lämnade lägneheten utan kamera – och vi

1) hittar en helt fantastisk öl i närbutiken som heter Kukn (dessvärre smakade den banan, vilket gjorde det hela ännu mer komiskt, men knappast gjorde att det var något man ville köpa med sig hem)

och(!)

2) på vägen tillbaka möter ett gäng på omkring tjugo helnakna personer som kommer cyklande utmed Bleeker Street.

Det var sista gången vi gick ut utan kamera.

 

*apropå servitrisen på Cuz’s seafood i Mississippi (”Swamp tour och vapenfantaster) >>

 

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | Lämna en kommentar