New Orleans med bäbis – tips och trix!

New Orleans, French quarters

New Orleans, French quarters

Resan ner till New Orleans (samt vidare upp till New York) visade sig vara en exemplarisk semester med en bäbis. Stadssemesterns tjusningar så som god mat på härliga uteserveringar, museer och gallerier, stadsflanerande i skuggan av balkongerna i French quarters (eller på skuggsidan av gatan, i parker eller i lummiga Garden district) kombinerat med att bila runt i en behagligt tempererad bil på små dagsutflykter, är perfekt förströelse när man har med små vampyrer att göra. Ja, just det; vampyrer. För det är ungefär den inställningen en bör ha till små bäbisar; i säkert förvar från direkt solljus.

Här är en kort lista på vad som gjorde vår resa med ett stycke bäbis extra smidig:

Boende: Vi hyrde en del av ett hus via airbnb.com. Det gjorde att vi hade möjlighet att göra oss ett tillfälligt hem med alla dess fördelar. Laga barnmat & välling samt vid behov ta det extra lugnt utan att känna sig instängd på ett hotellrum. Eftersom vi skulle vara borta så pass länge hade det inte heller varit ekonomiskt genomförbart att äta ute hela tiden. Välj hyresvärd (via recensioner) och område (via lite research) med omsorg! Vi satsade på lugnt område med promenadavstånd till kvarteren där vi ville hänga.

Bilbarnstol/babyskydd: Till taxin till och från flygplatsen, samt till road trip-äventyr.

Stavmixer och ett konverteringsjack: Grönsaker och frukt hittar man alltid, svårare visade det sig vara med barnmat och blöjor. Vi var tvungna att ta oss ganska långt med bil, när vi frågade i en av butikerna i Fench quarters blev det apokalyptiska svaret ”there are no children here anymore”. Som sagt lätt att mixa ihop själv om man bara har en mixer och ett kök.

West village

Utanför lägenheten i West village, New York

Paraplyvagn: Hopfällbar, lätt att resa med. För att skärma av intryck och skydda från stark sol hängde vi en tunn sjal över.

Hörselskydd: Små mini-kåpor till bäbisar från Clas Ohlson gjorde att vi kunde njuta av härliga livespelningar på middagsrestaurangerna nere i New Orleans (att undvika livespelningar hade varit den riktiga utmaningen).

Säng? Barnsäng är långt ifrån självklart att det finns när man inte bor på hotell. Vi körde en MacGyver-lösning och bäddade upp den stora resväskan.

För att vara en stad där det knappt tycks finnas några barn så är människorna i New Orleans extremt barnkära. Att dyka upp med bäbis och barnvagn var aldrig något problem oavsett vad vi företog oss.

I New York finns mängder med bäbisar och barn i omlopp i alla delar av staden, inte heller här har det varit några som helst problem att glida runt med barnvagn. Här behövs inga hörselskydd däremot. I New York ljuder livemusiken i stort sett enbart inne på klubbar och barer, tyvärr. Ett glatt undantag var en skuggig paus i Thompson square park där det stod en soft jazz-trio och jammade.

Annonser
Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | Lämna en kommentar

Öl, burgare & konspirationsteorier

En bra road trip-dage inkluderar en cheesecake milk shake!

En bra road trip-dag inkluderar en cheesecake milk shake!

Sista dagen med hyrbilen tog vi sikte på den lilla pittoreska staden Abita Springs, känd inte minst för sitt bryggeri. Dessvärre råkade vi missa avfarten vilket resulterade i att vi hamnade i fel delstat (tillbaka i Mississippi, igen). Det blev en extra sightsingtur ute på vischan via Kiln (avsändare till fantastisk öl från Lazy Magnolia brewery).

Hus på pålar

Husen på pålar

Orkan-säkrat!
Gränstrakterna mellan Louisiana och Mississippi består av träsk- och flod-landskap, något som speglas i så väl matkulturen som husbyggena. Bostäderna vilar på höga pålar, oavsett om det är små ruckel eller hela lyxvillor upphissade i luften. Att detta inger ett särpräglat intryck av landskapet som helhet behöver knappast ordas om.

Hickoryburgare

Hickoryburgare och ölfriterade pommes frites!

Abita Springs
Efter att ha kört fel ytterligare en gång nådde vi slutligen dagens destination. Abita Springs, vilket ligger ganska rakt norrut från New Orleans. Där åt vi galet god lunch och de utan tvivel godaste pommes friten jag smakat – ölfriterade och så krispiga att det pirrar av vällust mellan tänderna (ackompanjerad av en ljuvlig Hickory-burgare). För den som råkar ha vägarna förbi och inte är i sällskap av bäbis kan jag varmt rekommendera en guidad tur i bryggeriet, inklusive all provsmakning man orkar och vill, så länge turen varar. Nästa gång alltså… Vi fick nöja oss med den ljuvliga lunchen på Abita Springs Café.

Meta
Väl tillbaka i New Orleans kände vi oss exceptionellt meta, plöjandes serien Treme (som utspelar sig i New Orleans strax efter Katrina, från skaparen till The Wire). Akut bra serie! Med helt ljuvlig musik.

Southern breakfast på the Ruby Slipper

Southern breakfast på the Ruby Slipper

Konspiration
En jättebra grej när man lämnar tillbaka en hyrbil är att inte glömma saker i den. Vi missade den detaljen, varpå näst följande morgon bjöd på en extremt tidig utflykt för att hinna tillbaka lagom tills bilfirman öppnade. Men det gav oss å andra sidan anledning att äta en galet god ”Southern breakfast” på The Ruby Slipper, bestående av majsgröt, stekt grön tomat, ägg, bacon och scones. Innan vi praktiskt taget rullade ut genom dörrarna, ut i den fuktiga sydstatsvärmen hade vi hunnit ta del av servitrisens – som mer såg ut som en glammig countrysångerska version äldre – konspirationsteorier om Katrina.

Översvämning efter Katrina, 2005

Översvämning efter Katrina, 2005

Under Katrina övervämmades stora delar av New Orleans, på vissa ställen så mycket som drygt fyra meter ovanför havsnivå. Det vill säga i höjd med taken på husen. Men, och det här är intressant, inte French quarters ”where the money is” (som servitrisen påpekade), däremot exempelvis det betydligt fattigare Treme, och i stort sett hela resten av staden. Tittar man på en karta över de översvämmade regionerna så är det lätt att leka med tanken att hon kan ha haft en poäng när hon menade på att fördämningar i andra delar av staden bombades av regeringen, just för att förhindra att French quarter skulle översvämmas. En konspirationsteori när den är som mest lockande att tro på, precis lagom nära det sannolika.

För upptagen med att jazza loss för att läsa böcker...

För upptagen med att jazza loss för att läsa böcker…

(och böckerna ligger fortfarande orörda i resväskan…)

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | Lämna en kommentar

Cajun-country, ostron & språkförbistringar

Road trip

Road trip

Till skillnad från vad många tror, vad jag själv trodde fram till för bara någon dag sedan, så hör inte New Orleans till den riktiga Cajun-regionen. Den ligger snarare sydväst om staden. Vi hyrde en bil och körde småvägarna ner mot Houma. Det visade sig vara en fantastisk resa genom små sydstatshålor som hämtade från filmens värld. The deep dirty south bredde ut sig framför oss.

Tio budorden lite random vid  macken, utifall att en behöver en påminnelse

Tio budorden lite random vid macken, utifall att en behöver en påminnelse

 

Trailerparks, sydstatsflaggor och lummig grönska
Det blev snart uppenbart att man inte behöver köra speciellt långt från New Orleans för att hamna långt ute på landet. Dialekten blir bredare, det är tätare mellan pickup truck:sen, glesare mellan de små samhällena och tätt mellan frikyrkorna. Vi är i redneck-land baby!

Grillade ostron med vitlöksbröd

Grillade ostron med vitlöksbröd, på Boudreau & Thibodeau’s i Houma, Loiusiana

 

Språkförbistring på lunchrestaurangen:

– Do ya have an axe?
– Excuse me? (Hinner tänka på galna vapenlagar, Sagan om ringen och indianer.)
– Do ya h´we an axe?
– Say what? (nu är förvirringen total, säger han yxa? Varför i hela friden skulle jag släpa runt på en yxa?)
– You have an accent?
– Ah, yes, an accent. Yes, we’re from Sweden. (Fånigt lättad.)

Som sagt, aningen bredare och inte helt lätt att snappa upp.

Vi beställde in kolgrillade ostron med vitlök och parmesan. Kanske det ljuvligaste jag har ätit. Någonsin.

Thats’s it for now ya’ll.

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | Lämna en kommentar

Swamp tour & vapenfantaster

Honey Island Swamp

Honey Island Swamp

Träskbostad

Honey Island Swamp

Ända sedan vi bestämde oss för att åka ner till New Orleans har jag peppat loss totalt på träskmarkerna. En sexmånadersbäbis på träskmarksutflykt? Javisst! Vi kollar upp några olika alternativ och bestämmer oss för Dr Wagners Swamp tour in i The Honey Island Swamp. Kanske främst för att båtarna har soltak och ser aningen mer stabila ut på bilden i broschyren än övriga alternativ.

Alligatorer och marshmallows
Efter närmare en timmes bilresa nordöst om New Orleans är vi framme. Vi hinner knappt parkera bilen innan vi mer eller mindre hetsas ombord på den lilla båten och tuffar ut i det magiskt vackra landskapet, kryssandes mellan skägglavsbeklädda trädstammar och kompakt grönska. Kläderna klibbar mot kroppen i den fuktiga värmen och vår guide, en medelålders testosteronosande macho-man i khakishorts inleder med att säga: ”You can ask me anyting you wan’t. I may not be politicly correkt, but I will anser you correctly and truthfully”. Med den inledningen var en annan frestad att ställa frågor om konspirationsteorier kring 9/11, men givetvis började folk istället fråga frågor om alligatorerna som simmade i träsket där vi befann oss. Khakimannen alias Guiden kastade ut marshmallows för att locka dem till sig. Inte för att han var en galen amerikan (det kanske han i och för sig var, men det hör inte hit) nej, utan för att marshmallows är förvillande lika ägg, vilka alligatorerna mer än gärna festar loss på.

Swamp people
Utöver att spana in alligatorer, ormar, sköldpaddor och fåglar gled vi även utmed floden och beskådade något som var minst lika fascinerande som djurlivet. Människolivet. De små träskmarksbostäderna, varav flertalet fortfarande var i ett erbarmligt skick sedan Katrina (2005). Platsen där vi befann oss har även figurerat som exteriör i filmen Beasts of the Southern Wild – ett fantastiskt filmtips i ett fantastiskt landskap!

Cuz's seafood, Mississippi

Cuz’s seafood, Mississippi

Mississippi
Efter träskmarksutflykten fortsatte vi österut, över delstatsgränsen och in i Mississippi. Där hittade vi Cuz’s seafood. Denna galet amerikanoexentriska byggnad (bilden) bjöd på ljuvligt djupfriterad föda i form av Catfish in a basket. Den unga servitrisen berättade glatt att det var hennes pappa som ägde stället. Av någon anledning kom vi in på det där med vapen och vapenlagar. Med en uppenbarligen dramatisk ådra  berättade hon att efter Katrina var Mississippi och trakterna omkring Bay saint Louis (där vi befann oss, för övrigt en av de hårdast drabbade platserna) lite som serien Walking dead, med plundringar och mord som följd. Något som i sin tur ledde till att delstatslagen tillfälligt ändrades så att det blev lagligt att skjuta (det vill säga även mörda var okej) den som gjorde intrång på ens egendom. ”People here love their guns.” Hennes pappa hade själv 60 vapen. Vi kan ha sett aningen förundrade ut över denna digra samling för ett ”but those are just for hunting” kom snabbt till försvar.

No dumping seafood!

No dumping seafood!

Den äldre servitrisen var mer intresserad av bäbisen än att prata med oss: ”You are so cute, I just wanna put some gravy on you and eat you up!” Det är inte bara alligatorer som går igång på kanibalism uppenbarligen.

Längsta bron!
På vägen tillbaka korsade vi den 3,9 mil låga bron Pontchartrain Causeway,  världens längsta bro över vatten. Den löper över Lake Pontchartrain som utgör basen för i stort sett hela den New Orleanska matkulturen. Det är här kräftorna, räkorna och ostronen hämtas. Mums.

Ps. Se trailern till Beasts of the Southern Wild >>

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | 1 kommentar

The big easy – jazz, hetta och en bäbis

New Orleans

New Orleans

New Orleans kallas även för The big easy. Det stämmer bra. Folk är överlag rätt chill häromkring. Namnet kommer förmodligen från en bordell under stadens tid som pirat-tillhåll. Men låt mig backa några steg.

RS
Så vi bestämmer oss för att ta ett stycke bäbis á sex månader och skapa oss ett tillfälligt boende nere i södra Louisiana. New Orleans baby, here we come! Allt var uppstyrt och klart. Planet skulle lyfta en måndag. På fredagen konstateras att ett ondskefullt RS-virus (ett potentiellt mycket elakt förkylningsvirus) har kommit för att söndra och härska. Med en hemlånad andningsapparat från barnakuten över helgen var det plötsligt högst osäkert om vi skulle komma iväg. Vilket i sin tur gjorde att vi rent mentalt var så pass oförberedda att det var med ren förvåning vi insåg att vi satt i bilen på väg mot Arlanda måndag förmiddag, två timmar efter klartecken från läkare. Det är också ett sätt att inleda sin semester.

Träden i State Park

Träden i State Park

Flygresan förflöt utan större svårigheter bortsett från några timmars försening vid sista etappen mellan New York och New Orleans. Eller ”N’awlins” som en säger här nere. Ett dygn senare kliver vi ut från flygplatsen och in i en het fuktig vägg av välkomnande värme. Tänk Fjärilshuset by night. Det är mitt i natten lokal tid, morgon svensk tid. Ett stycke bäbis är inte helt övertygad om att det är sova som står på schemat.

Spårvagnen i New Orleans, sedan 1835.

Spårvagnen i New Orleans, sedan 1835.

Darling!
Vi inledde den nya dagen, efter en härjig natt av krigsföring för att få sova, med en klassisk amerikansk diner-frukost. Stekta ägg, bacon, potatis, toast och kaffe – samt inte minst en servitris som kallar oss darling. Huset där vi bor ligger i en äldre del av staden bestående av små charmiga villor, alla i olika färger med kreativa snickerier och verandor som pryds av gungstolar, regnbågsflaggor och en och annan av de i övrigt överrepresenterade amerikanska flaggor, som fladdrar likt en konstant påminnelse om vart vi är. Kvarteret ligger bara några gator öster om de välkända  French quarters med sina färglada låghus i kolonialstil, vilka hör till stadens äldsta och mest välbevarade.

Kräftorna!

Kräftorna!

Vem vill inte vara en Jazz-katt? Ganska direkt blir det uppenbart att vart man än rör sig är det till ett aldrig tystnande bakgrundssoundtrack av jazz, brass & blues. Musiken är bokstavligt talat överallt. I gathörnen, strömmandes ut från barerna, i parken, på torgen, ja till och med på inne på toaletten på en av restaurangerna vi besöker. I kombination med den pittoreska omgivningen och en släng av jetlag känns det som att vandra runt i en film.

Sculpture garden NoMa (gratis!)

Sculpture garden NoMa (gratis!)

NoMa
Dagtid är det dryga trettio grader. Luftfuktigheten får kläderna att klibba och växterna att frodas. Grönskan är explosiv. Vi tar spårvagnen genom staden till NoMa (New Orleans museum of Art) och fängslas inte minst av den tillhörande Sculpture garden, vilken ligger i anslutning till museet och är en del av State Park – tänk True Blood-versionen av Central Park. Spårvagnen har för övrigt rullat sedan 1835 och hör till världens äldsta! IMG_4558

Voodoo & Vampyrer
(Och apropå True Blood.) Det här är staden där voodoodrottningen Marie Laveau ligger begravd. Där kräftorna smakar chili (har ingenting med saken att göra men väl värt att nämna, gammal dill släng dig i väggen säger jag bara). Där det går rykten om vampyrer. Tror för övrigt att jag kan ha sett en vampyr (riktig eller ej låter jag vara osagt), men hon hade tänderna för det och satt i en liten avsides shop i French quarters med mörklagda fönster, fylld med mystiska prylar. Där fick vi veta att det finns en ort i Louisiana som heter Transylvania (*dramatisk trummvirvel i jazztappning på den*).

Lokalbryggt
Ett par hörselkåpor för bäbisar från Claes Ohlsson har gett oss friheten att kunna glida runt med barnvagnen på i stort sett alla restauranger, oavsett live-musik (vilket är mer regel än undantag) och njuta av så väl fantastisk mat som fantastisk musik (och med fantastisk menar jag helt bisarrt, galet ljuvligt fantastiskt, väl medveten om att jag har en tendens att missbruka superlativ en aning). Ökända Burbon street i French quarters lämnar vi åt ”spring break-folket”. Bästa stretan än så länge har varit Frenchmen street, strax utanför de mest uppenbara turistkvarteren. Här känns mer som östberlin i NoLa-tappning. Att slappna av med en kall Abita lager (från närbelägna Abita Springs) till tonerna av en hes bluesröst kompad av blås, trummor och kontrabas i en trädgårdsrestaurang, utgör den perfekta avrundningen på en het dag i den kokande multikulti-kittel som utgör New Orleans.

Nästa äventyr på agendan blir road trip ner i the deep south… (och böckerna i resväskan ligger orörda.)

Publicerat i Böcker & allting runt omkring, Resor | 1 kommentar

Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette – passion, revolution och brutal död

2014-05-20 16.56.58_Vignette_Grunge

Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette var ett härligt och uppfriskande stilbrott bland senaste tidens läsning. Jag har alltid fängslats av historia, men snarare snöat in på 1900-talet. Det sena 1700-talet visade sig vara en minst lika rafflande epok.

Hemliga brev
Margareta Beckman har analyserat tidigare outforskat arkivmaterial bestående av brev mellan den svenska adelsmannen Axel von Fersen och den franska drottningen Marie-Antoinette. I deras hemliga brevkorrespondens med ett utarbetat chiffersystem och osynligt bläck (jag menar hur häftigt är inte bara detta!) samt i breven som Axel skickade till sin syster Sophie växer en dramatisk kärlekshistoria fram. Brevkorrespondensen som man tidigare trodde var bränd dök upp på en auktion i London 1982 och förvaras nu på franska riksarkivet där Beckman fått specialtillstånd att studera dessa.

Dramatik deluxe
Att det är en minst sagt fängslande kärlekshistoria råder knappast något tvivel om, detta utan att Beckman svävar ut åt det smaskigt spekulativa Herman Lindqvist-hållet som en av ämnet att döma hade kunnat tro. Fascinerande inte minst tack vare draghjälpen från den dramatiska tidsperiod för vilken denna historia kom att ta plats. Rasande revolution, Marie-Antoinettes extravagant slösande livsstil och lite diskret i bakgrunden, den (enligt min mening) spexigaste av svenska kungar; Gustav den tredje (som innan berättelsen tar slut har hunnit bli mördad på sin egen maskeradbal). Addera en stilig adelsman, som är så fullkomligt förälskad i den franska drottningen att han ber sin far om lov att få förbli ogift, då den han älskar redan är upptagen. Storslagnare än så är svårt att få till. Att man vet hur dramat slutar gör den inte desto mindre spännande, nej snarare plöjde jag senare delen av boken som om den var vilken fängslande fiktion som helst.

Militärhistoriska sidospår som spårar en aning
Jag måste visserligen medge att detaljfrosseriet är av det extremare slaget. Författaren har lagt ner mycket tid och möda på att in i minsta detalj, med hjälp av flersidigt långa sidospår där olika slag skildras, återge exakt hur det kommer sig att den ena personen råkade befinna sig/känna till/tala med, den andra personen vid en viss tidpunkt. Jag är stundvis tjusad, stundvis lockad till att bläddra mig förbi utsvävningarna för att återkoppla till kärnberättelsen.

Marie-Antoinette

På NoMa i New Orleans hängde hon plötsligt mitt framför oss, Marie-Antoinette.

Fängslande excentriker
Redan utan att blanda in Axel von Fersen är Marie-Antionette tillräckligt intressant i sig i all sin 1700-talsexentrism. Jag menar bara att komma på idén att bygga sig ett litet eget ”Skansen”; ett semesterslott/”lanthus” även känt som  Tuileriepalatset med tillhörande liten by med komponenter som anlagd sjö med inplanterad karp och gädda, en kvarn, ett mejeri, små kor, en jordbrukarfamilj, en mjölnare och tolv övriga familjer som levde där nästan som en slags rekvisita för att skapa den där perfekta lantidyllen. Addera lille kronprinsen, även kallad ”choux d’amour”, som så väl Axel som den franska kungen lite mellan raderna tycktes se mer som Axels son. Addera franska revolutionen ur kungafamiljens perspektiv (hyfsat skrämmande och brutalt). Addera det faktum att allt är sant, ingen saga, inga lösa spekulationer! Detta och mycket mer mina vänner är anledningen till att vad som började som slentrianmässig balkongläsning i Stockholm, fick mig att studsa av extas vid åsynen av ett porträtt av ingen mindre än nyss nämnda drottning på andra sidan jorden. På NoMa i New Orleans, USA.

Och apropå det där med New Orleans. Resväskan är full med böcker, men här är för galet för att sitta still med en bok. Somliga är allt för distraherade av klibbig hetta, träskmarker, Cajun-käk och jazz.

Publicerat i Fakta | Lämna en kommentar

Mississippi av Hillary Jordan – lervälling, rasism, mord & förbjuden kärlek

MississippiAmerikanska södern, 1940-tal. Det är ömsom stekande hett, ömsom lervälling och översvämningar. Rasismen är lika självklart närvarande som skrämmande obarmhärtig. Mot denna fond bygger Hillary Jordan upp sin debutroman om Laura och hennes familj.

Lauras behagliga liv som ungmö, (*hrm*, det vill säga typ 30 år,) i en liten stad i Mississippi-deltat förändras radikalt när hon möter Henry McAllen. Så snart de gift sig byts deras fridsamma stadstillvaro ut mot det hårda lantlivet på en bomullsfarm utan vare sig rinnande vatten eller de övriga bekvämligheter hon är van vid. Eftersom Henry ofta är ute på resande fot är hon i stort sett ensam på gården med barnen och sin rasistiske svärfar som enda sällskap.

Men så en dag återvänder Henrys karismatiske bror James från andra världskrigets Europa och och flyttar in med dem. Återvänder gör även äldste sonen Ronsel i den svarta lantarbetarfamiljen Jackson som arrenderar en del av paret McAllens ägor. De båda unga männen finner snart varandra, präglade av sina gemensamma erfarenheter av kriget. Men deras vänskap är inget som ses med blida ögon. Att Ronsel kämpat med livet som insats för USA mot den tyska fienden borta i Europa, är det ingen hemma i Mississippi-deltat som bryr sig om. Här är han fortfarande andra klassens medborgare och förväntas ta bakdörren ut ur butiker, be om ursäkt och utstå smädelser när helst de vita i hans omgivning är sugna på lite random förnedring.

Vad som inledningsvis puttrade på som stillsamt behaglig romanläsning stormkokar snart under Jordans penna till en explosiv soppa av förbjudna känslor, Ku Kux Klan, förnedring, mord och inte minst en väldig massa lervälling. Det dröjer inte allt för länge innan tragedin är ett faktum.

Swamp

Mot träskmarkerna!

Att läsa Mississippi nu, trots att bokstaplarna av betydligt nyare romaner pockar på uppmärksamheten hänger helt och fullt samman med vår planerade resa till just Mississippi-deltat. Med bara några dagar kvar innan avresa mot New Orleans börjar nerverna göra sig påtagliga, blandat med uppdämda förväntningar och små explosioner av extas vid tanken på blues-barer, Cajun-köket, träskmarker, vampyrer(?!), klibbig hetta, loklbryggd öl och allt annat jag lite på en höft förknippar med amerikanska södern.

Mississippi är Jordans debutroman, vilken hon skrivit på under flera år. Det är en välskriven och snyggt sammanvävd berättelse där utgångspunkten skiftar mellan de olika karaktärerna som turas om att vara berättarjag. Vad jag däremot hade lite svårt för är författarens strävan efter att ”byta språk” beroende på vilken karaktär det är som är berättarjaget i det för stunden aktuella kapitlet. Det kanske funkar bättre på originalspråk men i den svenska översättningen gnisslar det lite falskt och jag upplever ”språkbytet” som aningen krystat och dessutom inte helt konsekvent. Men bortsett från det är romanen både intressant och fångande till sin karaktär. Ironiskt nog känns den även skrämmande aktuell. För trots att andra världskriget ligger 70 år bakom oss i tiden är det så här dagarna efter EU-valet otäckt uppenbart att de extremhögerkrafter som skapat oro i Europa (och Sverige) nu även befäst sin ställning i parlamentet. Vad historien hade att lära är det sorgligt och skrämmande många som tycks ha glömt.

 

Publicerat i Romaner | Lämna en kommentar